I ett lite lugnare ögonblick fick hon ringt en jobbarkompis. Hon kom direkt. När dörren öppnades stirrade hon bara på henne. Hon blev helt ifrån sig och hon frågade henne om hon visste hur hon såg ut.

Hon gick fram till spegeln o tittade. Mörka fläckar efter slag började ta sig fram i delar av ansiktet. Käkbenet var kraftigt svullet och ena läppen spräckt.

Senare upptäckte hon också att hon hade ont i hela kroppen och blåmärken över revbenen där hans sparkar hade träffat.

Hon tänkte hela tiden på sonen och kopplade bort smärtan under tiden det pågick.

Kompisen ringde hennes föräldrar. Ni får komma hämta henne. Hon är illa däran och behöver er hjälp.

Modern svarade, nej det går inte. Vi har druckit vin. Du får väl köra henne så om hon måste hit.

Hon kom dit och fadern tog och lyfte upp sonen. Han skakde i hans famn och upprepade hela tiden orden. Huu, vad hemskt, huu vad hemst. Om och om igen. Och varje gång han sa orden kände hon hur hennes hjärta brast. Älskade lilla barn. Mitt allt.

Hon skulle ge vad som helst för att han skulle ha sluppit allt det här. Linda in honom i en kokong som skyddade honom från allt som var jobbigt.

Hon satt med honom och vaggade honom till ro för att han till slut skulle somna. Och så somnade de båda.

På morgonen efter var fadern på sitt vanligt dåliga humör. Elak och tyken. Klagade på allt hon gjorde. Hon vara bara till besvär.

Då brast det. Hon skrek. MEN JAG HAR JU INGEN. JAG HAR INGEN SOM KAN HJÄLPA MIG. NI ÄR JU ÄNDÅ MINA FÖRÄLDRAR.  Du kan vara elak mot mig när du vill, men snälla. Inte idag.

Snälla. Inte idag..