och dagarna gick. Sonen var en glad liten krabat om än väldigt aktiv.

Det kom en tid då han vaknade varje halvtimme. Det var fruktansvärt jobbigt. Läkaren på BVC ville ge honom medicin men hon vägrade. Aldrig, sade hon. Den dagen jag kryper hit, ok. Men inte dessinnan.

Hon bad sin man om en dag att få sova på när helgerna kom. Det gick sådär. Han vägrade att byta blöja.

Sedan åtta månaders ålder hade han också fått problem med öronen. Det var täta öroninflammationer. Minst en gång i månaden.

Tiden gick och när sonen var 1 1/2 år var det dags att återgå till arbetet. Hon tyckte det var skönt. Sonen trivdes bra hos sin dagmamma och med alla barn man kunde leka med.

Men det blev slitsamt. Hon gick upp på morgonen, oftast runt halv fem då sonen vaknade,och gjorde sig och sonen i ordning. När hon stängde dörren för att gå, då gick mannen upp.

Sedan jobbade hon hela dagen och hämtade sedan sonen. Ibland hade hon 12 timmars dagar och då hjälpte hennes mor till med att passa sonen. Mannen måste ju jobba!!

När mannen kom hem på kvällen sov redan sonen. Och hon var själv dödstrött. Hon visste att mannen blev förbannad om hon sa att hon ville gå och lägga sig. Hon skulle hålla honom sällskap när han satt och tittade på tv.

Hon förstod inte varför. Att prata med honom var ju lönlöst. När han tittade på tv svarade han ju inte ens.

Till slut blev hon så trött att tårarna kom. Och hans kommentar kom som en pisksnärt. - Fan vad ful du är när du grinar. Gå o lägg dig så jag slipper se dig.

Hon lade sig och var på väg att somna när det small till. bam högt och lampan tändes i taket. Sover du redan din tråkiga djävel......