Dagarna gick och hon jobbade på. I hennes lilla värld var det bara jobbet, hon och sonen. Något annat fanns inte.

Hon kände att hon ville ge sin son en bra barndom. Hon försökte och när sonen skrek på lekplatsen; Jag har världens bästa mamma, kände hon det där lyckoruset en mamma kan känna med sitt barn.

Men hon visste att hon inte alltid var världens bästa mamma. För efter nästan tre år   började hon må dåligt. Efter tre år då hon levt bara för sitt barn och trängt undan allt. Trängt undan för att leva. För att kunna ta hand om sitt barn.

Tre år då hon aldrig tillät sig känna.

Hon hade inte gråtit något speciellt och efter tre år hade allt kommit ikapp henne. Och det gjorde ont. Så ont att hon inte visste hur hon skulle hantera det.

Läkaren hade vid flera tillfällen sagt att han misstänkte en depression och ville att hon skulle ta antidepressiva mediciner. Hon vägrade och tyckte att det var inget fel på henne.

Tills den dagen kom.....

Sonen tittade på henne med tårarna rinnande.  Han hade blivit fem, snart sex år.

Du är inget roligt längre mamma. Jag tycker inte om dig. Du är aldrig glad längre.

Hennes hjärta var som is. Hon förstod att det var fel. Allt var bara fel.

Då ringde hon samtalet till läkaren