sakta men säkert.

Hon kunde känna igen. Kunde skratta igen. glädjas åt de där små sakerna. Åt sonens leende eller när hon möttes av hans armar  som väntade på en kram.

Det var vid denna tiden hon träffade honom. Honom som hon trodde skulle vara bra för henne och sonen.

Sonen kunde ibland komma och lägga sig bredvid dem och krama om dem båda och med ett leende förklara att ......nu är vi en familj igen.

Han bodde 10 mil bort. han hade sitt hem, familj och arbete där. En liten stad nära naturen och vattnet. Ett ställe där faktiskt folk inte stresssade lika mycket som i en storstad.

han var en känslomänniska. Han gjorde dikter till henne och allt verkade för bra för att vara sant. Han tog med sonen på det som sonen älskade mest, att vara ute i skog och natur.

Så kom dagen då han sa att han faktiskt älskade henne. Det hade tagit tid innan de orden kom.

Och hon svarade att hon älskade honom med.

Nu.....så här efteråt, förstår hon att det var ingen kärlek hon kände. Det var en längtan efter något annat. Hon ville vara kär och allt verkade normalt. Allt verkade bra för sonen.

Och just då......trodde hon verkligen att hon älskade honom