bad hon sin mamma. Jag vill att du tar kort om det händer igen för jag anmäler inte idag. Men om det händer igen ska han åka dit för det.

Hon tog korten på blåmärkena i ansiktet. Hennes min var bara...ingenting.

Hon åkte in till jobbet och pratade med sin chef. Hur skulle hon göra nu? Alla kunder. De andra i personalen. vad skulle de tro?

Och chefen som alltid varit en liten lömsk och bitsk sak sade bara. Du ska komma och arbeta som vanligt. Vad du än har sagt och gjort så finns det ingen orsak att göra dig detta. Det är inte ditt fel. Och är det så att någon frågar, så ljug inte.

Sedan åkte hon vidare för att köpa ett täckstift. Ge mig det bäst täckande du har sa hon till expediten. Expediten tittade upp och såg ansiktet och bara nickade och tog fram det hon skulle ha.

Dagen efter var det som en vanlig dag. Till dagis och sedan jobbet. Och naturligtvis kom frågan. Den som först frågade slängde ur sig. Vad fan. Har du fått stryk eller?

Ja, svarade hon enkelt och gick. Och faktiskt var det nog det bästa. Det ledde till att inte fråga vidare. Tog bort dramatiken. Tog bort medlidsamma miner som gjorde henne vansinnig.

För nu var hon förbannad.