Det är hösten 1999

När jag läser/skummar dagboken från första hösten på det permanenta demensboendet handlar det mest om att mamma varit deprimerad. Ledsen, full av ångest, längtar att få vara mer med pappa, pratar om sin syster (som är död), orolig för barnen (!). Det är jobbigt att förklara för henne att systrarna och deras män är döda. Hon blir lika ledsen varje gång. Ibland säjer jag inget men hon undrar då varför ingen av dem ringer!

Mamma får mycket besök. Pappa går till henne nästan varje dag liksom brorsan och jag. Brorsans familj kommer ofta dit liksom min. Men eftersom mamma glömmer att vi varit där känner hon sig ensam. En dag i början av december läser jag att mamma varit med mig på en åktur i nya bilen och att vi åkte och hälsade på hennes goda vän Birgit och fikade där. En dag hade hon trillat på golvet i dagrummet men inget blev brutet - skönt! Brorsan går ofta med mamma på loppisen i huset bredvid om lördagarna. Köper dockkläder eller garn. Mamma virkar mycket, mest grytlappar.

Julen har jag redan skrivit om och nyårsafton 1999 var mamma och pappa hemma hos oss. Mamma sov över hos oss men pappa ville hem till sitt. Det var trevligt och mamma var lugn.

Vi gör så att mamma får egen TV på sitt rum. Kan vara skönt att få se på TV när hon ligger. Brorsan är ofta på promenad med mamma. Hon har alltid gillat att promenera så det är roligt för henne att komma ut. Det blir ju inte så ofta som personalen har tid att gå ut med de gamla.

Äldreomsorgen i den stadsdel mamma nu tillhör ordnar kurs för anhöriga till dementa om demens. Fantastisk engagerad sjuksköterska föreläser varje onsdag kväll. Ibland har hon tagit dit någon annan föreläsare. Det är väldigt nyttigt för oss att veta vad demens är, hur förloppet är, hur mediciner verkar, hur det är att vara anhörig. Denna urbra kurs har vi nytta av både för mammas situation men också för pappas som också är gammal och börjar bli glömsk bl.a. En av de bra sakerna vi fick lära oss var att låta mamma göra saker själv. När vi fikar hos henne till exempel skall hon få duka, fixa kaffet osv. Jag har i min iver att vara god dotter både dukat och gjort kaffet och bett mamma sitta still.  

Mamma är ofta med personalen och lagar mat. Hon kallar det för sitt jobb. Hon viker servetter, brer mackor, skalar potatis, hackar grönsaker. Jättebra! Personalen lagar all mat och bakar mycket. Tar tillvara på rester och använder till kvällsmat ibland. De sparar mycket på detta och får pengar över till att anställa en halvtid. Toppen! Ju fler personal desto bättre!

Det är lugn och fin stämning. Finns alltid någon till hands. Kan ett äldreboende vara bättre?

Har suttit en lång stund och skrivit hur det var när mamma kom hit till vår nya bostad och hälsade på. När jag skulle förhandsgranska rubbet försvann det!!! Nu är klockan för mycket - jag skall sova. Skriver om det igen imorgon. Äsch!!

Just nu är jag och min man mitt i egen flytt 10 mil från sta'n men skall försöka skriva lite då och då - mitt i allt packande....

Det är augusti 1999.

Inflyttningen till detta permanenta demensboende gick över förväntan bra. I mammas rum fanns en säng, resten fick vi ta dit. Detta gladde oss för nu kunde mamma få ha personliga tillhörigheter. En liten soffa med fåtölj och ett soffbord, en TV, en byrå och några prydnadssaker som skålar och lite pryttlar men framför allt bokhyllor och tavlor. Böcker och konst, poesi och skönlitteratur har alltid betytt mycket för mamma. Jag sydde gardiner, köpte krukväxter, tog dit en av mammas stora mattor. Köpte tvättkorg och lite annat. Det blev riktigt mysigt och jag tror att mamma var glad. Fast hon sa att hon inte skulle bo där! Hon ville hem till pappa och undrade ofta varför hon var tvungen att vara där. Vi förklarade varje gång att det var hennes läkare på sjukhuset som sagt att hon skulle bo på ett äldreboende för att det var bäst för henne.

- Hur kan han veta det?

- ?

Att vi barn var övertygande att detta var enda alternativet för mamma var vi för fega att säja i nuläget.

Den kontaktperson som mamma och vi fick var helt fenomenalt bra. För varje månad som gick var vi imponerade av det lugn hon spred på avdelningen -  hur hon brydde sig om mamma och de andra gamla. De andra i personalen var också väldigt trevliga och verkade också bry sig om de gamla. Alla smittades av denna fina omvårdnad. Våningsplanet - en enda lång korridor, var avdelad i två avdelningar med 8 pensionärer i varje. Vi till hörde L2. Stort (nåja!) allrum/matsal som hängde ihop med ett kök. Mamma hade turen att få sitt rum närmast den stora öppningen in till dagrummet som också hade utgång till balkongen. Vi satte upp en stor lapp med mammas namn på hennes dörr så det blev lättare för henne att hitta dit. Alla gamla stannade kvar i dagrummet på dagarna. Ingen vistades på sitt rum annat än vid sovdags. Vilken gemenskap! På den tiden var de flesta av de gamla rätt talföra och flera av  dem kunde gå själva. Personalen satt oftast med de gamla, man läste tidningar, de gamla som kunde fick vara med och laga mat. Mamma bredde smörgåsar ibland, skalade potatis, vek servetter, var med och bakade - alltså deltog hon väldigt mycket. Man tittade på TV, pratade, fikade, gick ut.

Mamma ville ha något i händerna när hon satt stilla. Vi köpte garn och hon virkade grytlappar och dockkläder. Hon löste korsord, läste böcker och tidningar men glömde av att hon bodde där och glömde av att vi hälsat på henne. Hur kunde vi veta att hon bodde där? Vega flyttade in i rummet bredvid och hon var orolig. Mamma pratade och brydde sig. De satt växelvis inne hos varandra och fikade. Hade roligt ihop. Personalen hade tid och visste vad som behövdes.

Varje gång mamma var med oss hemma var det jobbigt att lämna henne på hemmet efteråt. Varför skulle hon dit och inte vara med oss? Hon grät men det fanns alltid någon personal som tog hand om henne. Brorsan tog med henne ut i till när-second-hand-butiken ibland på lördagarna. Köpte dockkläder eller garn eller någon liten docka. Där hade hon ofta varit förr och tyckte det var roligt att komma tillbaka. Detta kom hon ihåg!

Vi hälsade ofta på mamma. Någon av oss barn o barnbarn var där varje dag. Pappa gick också dit varje dag - dagtid - så länge han kunde. Ibland åkte mamma och någon av oss hem till pappa och fikade. Första julen fick mamma sova över hemma hos pappa - i sitt gamla hem. Jag stannade också kvar de nätterna eftersom jag inte visste hur det skulle gå om mamma vaknade på natten och pappa sov tungt. Skulle hon gå ut? Jag vaknade på juldagens morgon av att mamma kom smygande in i vardagsrummet där jag låg och hon tittade sig noga runt, smög in i TV-rummet och tittade på tavlor och prylar. Jag ville inte störa henne så jag var tyst. Men så upptäckte hon mig och satte sig ner och vi pratade om förr. Jag försökte anteckna så mycket som möjligt rädd att jag skulle glömma av det hon berättade om sin barndom. Det var en fin stund.

Vi har blivit med nytt hus - skall flytta från sta'n och bo nära sommarhuset året runt. Inflyttning 30 augusti. Spännande!

Vi håller på att sälja det hus vi bor i nu - i sta'n. Visning på tisdag efter midsommar. Spännande!

Jag har massor att skriva om min mamma, men nu är jag splittrad. Sorterar och försöker göra fint till visningen. När sommarsemestern infinner sig kommer jag att fortsätta med "att bli gammal".

Lite från första dagboken:

Jag måste rätta mig själv. Jag har tidigare skrivit om Rymning nr 1. Tidigare samma dag som mamma gick hem till pappa den kvällen hade brorsan hälsat på mamma på korttidsboendet. När han just parkerat bilen vid det lilla torget som fanns i närheten av hemmet ser han mamma komma gående i rask takt över torget. Var hon varit visste hon inte, personalen visste inte heller att hon varit borta och därför inte heller hur länge. Nu kom ju brorsan och tog med henne upp igen - bra! Alltså var detta Rymning nr 1 och den andra på natten nr 2.

Jag läser vidare i dagboken att brorsan på natten åkte tillbaka med mamma till hemmet - alltså fick hon inte sova i sin gamla säng hos pappa. Ja-ja!

Vidare läser jag om att mamma packar ner rubbet varje dag och att den som hälsar på henne hjälper till att packa upp igen för att nästa dag packa ner osv.

En dag läser jag att kära dottern (min alltså) skrivit att mamma berättat för henne att hon tappat förståndet och att det är "därför hon är på anstalt". Alla dagar frågar hon varför hon inte får komma hem eller varför hon är där!

Jag läser vidare - eftersom mamma har stort behov att prata med folk hon känner, skaffade vi ett telefonabonnemang så klart. Mamma är vaken på nätterna och ringer tyvärr till dem hon vill tala med då. Hur göra? Alla gillar inte att få telefonsamtal nattetid, särskilt inte när det händer så ofta. Hon ringer även till pappa och till oss barn. Än finns telefonnumren kvar i minnet. Efter ett tag skaffar vi kortnummer så hon bara kan ringa oss barn och pappa.

Efter en månad på hemmet läser jag i dagboken att mamma och jag åkte hem till pappa för att fika. Pappa hade dukat och förberett kaffe, mamma och jag köpt wienerbröd. Mamma satte sig bums vid köksbordet och visade inget intresse att gå runt i lägenheten. Åt med god aptit. Efter ett tag fick mamma bråttom - hon ville hem!!! Oj då!

Under midsommar åkte kära dottern och hennes dotter med mamma till sommarhuset och bodde där några dagar. Brorsan hämtade pappa men han ville bara stanna 2 dagar. Mamma stannade en vecka. Vi bodde på andra sidan berget och hälsade på dem varje dag, ibland på förmiddagen och ibland på eftermiddagen.

Läser vidare att det är vi som förser mamma med medicin. Personalen ber om Sobril för mamma och det kanske hon behöver. Hon packar ner sina saker, kan inte sitta still, ofta handlar det vi skriver om mammas oro, att vi packar upp, packar upp, packar upp, Zantac mot sur mage, oro, frågor varför vi satt henne i fängelse, varför pappa tröttnat på henne osv.

30 juli 1999 får mamma erbjudande om ett permanentboende för dementa i den stadsdel hon bodde som barn. Nära den skola hon gick i. Mamma och jag och/eller brorsan och mamma åker dit flera gånger under dessa 15 dagar för att övergången skall bli så mjuk som möjligt. Vilken bra början! Den 15 augusti -99 flyttade hon in.  

13 maj 2007

Idag frågade mamma (91+) mig så här:

- Varför dör jag inte?

- För att du helt enkelt inte är klar med livet, sa jag.

- Det har du rätt i, sa mamma. Jag är inte färdig!

Kapitel 8

Våren hankade sig fram - man kan inte säja att den avlöpte väl. Mamma trillade aldrig - bröt inget lårben som annars var vanligt på hemmet. Man kan säja att hon var frisk men själen mådde inte bra när hon var ensam. Förresten hennes sura mage var besvärlig - vi hade ofta med Zantag som hon fick när det blev för svårt. Hon frågade aldrig personalen om hon kunde få något mot den svåra halsbrännan. Hur skulle hon veta att personalen hade medicin till henne? Det hjälpte ju inte att de sa till henne att hon skulle fråga dem. Hon glömde ju av! Och så har hon aldrig velat vara till besvär, aldrig bett om hjälp. Då är det ju inte lätt att plötsligt börja be om saker?.

Mamma lärde sig snabbt hur hon skulle komma ut från avdelningen. Man behövde ett tvåhandsgrepp för att hissdörren skulle öppna sig. Klipsk har hon alltid varit så detta blev lätt. Kortare rymningar till andra våningsplan skedde då och då. Vi lät mamma ha en lapp med adress i fickorna!

Pappa bodde kvar i lägenheten men var ensam och kände sig ensam och därmed inte glad men gick och hälsade på mamma i stort sett varje dag. Det var värdefulla stunder för dem båda och det kändes också bra för brorsan och mig att de träffades varje dag. Ibland gick de ut på promenad. Men mamma förstod inte varför hon inte kunde bo hemma. Ibland vacklade vi, men förstod att det inte skulle fungera om hon flyttade hem igen. Det var jobbigt att förklara för mamma varför hon skulle bo någon annan stans än hemma. Hon förstod inte, hade glömt, kände sig pigg och kry - vilket hon var! Men glömmer man att man glömmer är det inte lätt.

Ibland åkte vi hem till pappa, ibland hem till oss och varje gång vi skulle åka tillbaka till gruppboendet där mamma bodde behövde vi förklara för mamma varför vi åkte dit och inte till lägenheten där pappa bodde. Men så kom en förändring. Mamma började bli väldigt orolig när hon varit borta från äldreboendet mer än någon timma. Oftast trodde hon att hon smitit från jobbet. Jobbet var för det mesta Asklunds bageri, där hon arbetat som ung. Hon berättade ofta om sitt jobb och det var alltid lika roligt att höra hur det var förr. Hon började också berätta mycket om sin mamma och om hur de hjälptes åt, vad Annie och Beda (hennes två systrar) gjorde när mamma var ung.

När mamma trodde att hon smitit från jobbet, vilket hon alltid trodde när vi var någon annanstans, sa vi att hon hade fått ledigt och då mådde hon bättre. Ibland kunde hon inte förstå varför chefen gett henne ledigt bara för att promenera eller dricka kaffe med oss. Klok känsla faktiskt!

När det blev dags att åka tillbaka till "jobbet" kände hon oftast en lättnad. Nu kunde hon förklara för chefen hur det egentligen var. Konstigt kändes det för oss, men vi spelade med i hennes upplevelser. Rätt eller fel? När vi sedan skulle skiljas, jag åka hem till mitt, ville hon absolut följa med mig eftersom jag hade bil och då skulle jag kunna köra henne hem till gamla lägenheten. Vid denna tid kunde jag heller inte säja till mamma att detta är hemma, hon kände ju att det var fel. Det gjorde för ont i min egen själ - även för mig kändes det fel alltihop. Personalen hade vi inte mycket stöd av. Vi såg dem nästan aldrig och när vi träffades var de inte engagerade. På sätt och vis kanske man kan förstå det. På ett korttidsboende med 23 rum blir det ju en ganska stor genomströmning av gamla. Kanske är det lättast att inte bry sig. En del bodde där två veckor - andra, som mamma, 6 månader. Hela tiden kom det nya gamlingar. Det var oroligt i matsalen - ingen hittade sin plats om de ens hade en egen plats.

Jag tänker ta en paus i skrivandet. Skall åka utomlands på semester i ca 14 dagar.

Jag har plockat fram alla dagböcker som vi har från mammas men också från pappas tid på äldreboende. De ligger på mitt skrivbord - jag ser fram emot att börja läsa dem igen och skriva lite ur dem i min blogg.

Att ha en dagbok liggande i deras rum var brorsans idé. Jag är jätteglad för det. Han la ett kollegieblock i mammas rum redan första dagen efter det att hon flyttat in på korttidsboendet. I den har vi skrivit nästan alla gånger vi varit hos mamma och senare också hos pappa som också fick en dagbok där han bodde. Andra besökande har skrivit när de sett boken, personalen har skrivit ibland men vad som är allra bäst är att mamma också skrivit. Inte ofta men ibland. Senast var för knappt ett år sedan. Pappa tror jag aldrig skrev något i sina böcker. Nu kan mamma inte skriva eftersom hon inte kan trycka pennan tillräckligt hårt mot pappret. Synd!

Men brorsan och jag skriver och skriver - ofta brukar vi skriva något av det hon säjer. Hon har fortfarande härliga kommentarer till saker och ting. Men vad jag aldrig skrivit om i böckerna är allt tokigt som jag tycker personalen har gjort, vilken usel situation många gamla har, vilken brist på förståelse ledningen har och har haft. Hur lite ledningen engagerar sig. Om det beror på brist av tid, brist på pengar eller brist av engagemang vet jag inte. Men många gånger har jag önskat att ledningen skulle vara med i vardagen och se om personalen följer givna direktiv, att se hur de gamla har det.

Nu är det 2007. Mamma har bott nästan 10 år på demensboende. Mamma är en av två som kan föra ett någorlunda vettigt samtal av de 11 gamla som bor där.

Idag när jag kom mötte jag en av personalen i korridoren och jag frågade som vanligt

- Hur är det med mamma idag?

- Hon är trött! Alla gamla sitter och halvsover.

- Ja, vad skall de göra, de kan ju inte sitta och titta rakt fram och bara vara pigga. Om inget händer, om ingen pratar med dem, om INGET engagerar dem, vad skall de göra annat än halvsova? Sa jag.

- Nej, det har du rätt i! Sa hon och som alltid är väldigt go' mot de gamla och som alltid verkar bry sig. Men hennes tid är ju inte oändlig.

Egentligen är alla vänliga och rara men det är nog faktiskt tiden som fattas - det borde finnas någon som alltid sitter med de gamla. Eller att ledningen kollar att inte tre personal sitter vid ett bord och pratar och de gamla sitter utspridda i dagrummet och halvsover.

Jag förstår att det gäller att passa på att tvätta de gamlas kläder, tömma soppåsar från köket, förbereda att matvagnen kommer, att fylla på förråd, att torka upp efter frukosten när ingen gammal behöver ha akut hjälp med något. Det är väl inte så konstigt om de gamla somnar i sina rullstolar eller lägger armarna över matbordet och huvudet ovanpå armarna och somnar. Eller? Jag har massa gånger föreslagit att de skall lägg en tidning framför mamma (och framför de andra som kan bläddra). Eller en bok med foton t.ex. eller veckotidning. Jag har aldrig under dessa år sett denna spontana handling - faktiskt. Men snart har mamma glömt hur man gör när man tittar i en tidning.............

Vad är det som gör att man blir blind? Är man som anhörig extra känslig? Eller??

Kapitel 7

En kväll ringde pappa till brorsan. Han lät chockad. Han hade suttit och sovit i sitt TV-rum. Vaknat, sett att klockan var mitt i natten och beslöt sig för att gå till sängs. Släckte lamporna, gick ut i köket, tände taklampan där och woao - där satt mamma. Mitt i natten!!! Mamma satt i mörkret i köket med kappan på och sa bara hej. Pappa fattade ingenting. Var kom hon ifrån? Mitt i natten!!! Som tur var ringde han brorsan. Han åkte dit - vad gör man? Ringde till korttidsboendet, som inte visste att hon rymt. Just nu kommer jag inte ihåg om hon fick stanna kvar och sova i sin egen säng eller om borsan körde henne tillbaka. Måste ta reda på det. Jag önskar så här i efterhand att hon verkligen fick sova i sin egen säng!

Men hur kom hon dit?

Hur kom hon in i trappuppgången? Man behövde ju kod till porten. Kom hon ihåg koden?

Dagen efter frågade vi mamma - hon visste inte att hon varit hemma. Dagen efter igen, frågade vi lite försiktigt om hon varit hemma nyligen.

- Ja jag var där häromdagen!

- Hur kom du dit?

- Jag gick över bergen, men först var jag på Götaplatsen och där hittade jag inte hem, så jag frågade efter vägen. Men det var konstigt, för när jag kom hem var ytterdörren (till trappuppgången) låst, så jag satte mig att vänta på gården, tänkte att snart vaknar väl Magnussons och då skall jag be att de öppnar för mig. Men det kom en kille på cykel och jag frågade om han ville släppa in mig och han hade sagt: hej Kerstin sitter du här? Och naturligtvis hade han öppnat porten. Och pappa hade glömt att låsa lägenhetsytterdörren förstod vi efteråt, så mamma hade bara gått in och satt sig - som förr. Hur länge hon varit hemma vet vi inte. Hade pappa kanske vaknat av att dörren lät? Detta får vi aldrig reda på och det spelar heller ingen roll.

Efter denna rymning fick mamma larm på rumsdörren på korttidsboendet.

Efter denna rymning kom fler, men oftast hittade personalen henne någon annanstans i huset eller utanför. Mamma packade oftast sin väska med sina få ägodelar. Jag packade upp. Hon packade ner.

I matsalen/köket hade personalen en radio med bandspelare. Den var alltid på. NRJ eller Radio City 103. Pop, pop, pop. Jag spelade in några band med klassisk musik - ville de möjligtvis ha dem? Jo men visst. Men de spelades aldrig. Musiken i radion var till för personalen och inte för de gamla!

På detta korttidsboende stannade mamma i drygt 6 månader. Varje gång, flera gånger i veckan, frågade mamma vem som bestämt att hon inte fick bo hemma med pappa. Det var alltid lika svårt att svara, för egentligen ville vi ju alla att allt skulle vara som förr - att mamma och pappa skulle vara tillsammans i sitt eget hem. Men vi förklarade att läkaren på sjukhuset bestämt att hon skulle bo på ett hem.

- Hur kan han bestämma det? Vet han vad som är bäst för mig?

När vi försökte förklara att det är jobbigt för pappa, att han inte orkar, sa alltid mamma att pappa inte behövde göra så mycket. Hon klarar ju allt själv. Vad svarar man på det?

Både brorsan och jag tog med mamma hem till pappa lite då och då. På sommaren följde hon med till sitt älskade sommarhus på Orust. Hur det blev där berättar jag en annan gång. Finns säkert nedskrivet.

Kapitel 6

Kuratorn ordnade med ett korttidsboende och mamma flyttade den 15 mars 1998 till ett korttidsboende inte långt från där pappa och mamma hade sin lägenhet. På sjätte våningen fanns korttidsboendet, 23 rum utefter en enormt lång korridor, den svängde/gick i vinkel på två ställen. Mamma hade turen att få ett rum nära matsalen - matrummet. Fick nyckel i ett band att ha runt halsen. Fick larm i ett annat band att också ha runt halsen. Vi skrev mammas namn på hennes dörr med stora bokstäver för att hon lättare skulle hitta till sitt rum efter maten. Avdelningen hade inget dagrum. Bara en liten, liten utvidgning av korridoren på ett ställe så att fyra stolar och en TV fick plats. 22 andra förvirrade gamlingar. En och annan herre, resten damer. Sysselsättning? Nej! Vänlig personal - jo men visst - men de var för få och hade fullt upp med att byta blöjor och sängkläder. Eller att ta emot matvagnen, eller att diska.

Det fanns en samlingssal för alla pensionärer i bottenvåningen, 5 trappor ner - dagavdelningen - där det var underhållning någon gång per vecka, men hur skulle mamma hitta dit? Hissen var låst, dvs man behövde ett dubbelkommando för att få upp dörren. Någon kanske kunde följa henne? Jo, men inte stanna! Ibland hade någon tid att ta med tre-fyra tanter ner och lyssna på musik. Det var goda stunder! Musik har alltid betytt mycket för mamma.

På detta korttidsboende fick man inte ha egna möbler eller tavlor. Inte sätta upp foton. Ingen egen duk. Inget eget överkast. Men man fick ha egna kläder. Så bra!! Vi satte upp foton på hennes nära och kära i alla fall. Tog dit en fototavla över sommarhuset som hon älskade. Pappa kom ofta och hälsade på henne på dagarna - gick dit varenda dag. Brorsan och jag gick också ofta och hälsade på mamma. Pappa var ledsen för han längtade efter mamma och kände sig ensam och förvirrad över detta nya. Mamma var ledsen. Mamma ville följa med honom eller oss när vi gick. Brorsan tog med henne till hissen där det fanns en orgel, inte i hissen men utanför där det fanns ett utrymme som mest användes till andaktsstunder. Brukade spela och sjunga med henne. Hon blev glad. Men korridoren var lång - skulle mamma hitta tillbaka. Nej - han följde med tillbaka.

Ont om personal.

Fanns det någon vid TV:n som hon kunde prata med? Oftast inte!

Mamma lärde sig så småningom att hon hade nyckel till sitt rum. Det var bra att ha låst dörren eftersom andra gamla ofta gick fel och trodde att de bodde där. Men larmet - vad var det till för? Vi lät henne provtrycka - men mamma förstod inte att det var ett prov. Äsch!

Dagarna gick. Mamma packade varje dag, kläder, foton, fototavlan, krukväxt, skor - allt i en enda röra. Trodde att hon skulle åka hem. Hon längtade hem. Hem!

Kapitel 5

Jag ringde brorsan och bad honom komma och vara hos pappa. Hans fru följde med mamma och mig till sjukhuset. De la in henne på studs och påbörjade behandling. Mamma hade ingen aning om var hon var och vad vi eller de gjorde och visste då rakt inte vad hon hette. En vecka behöll de henne tills lunginflammationen lagt sig något.

Skulle skickas hem! Hem? Hem till pappa?

Hur i hela fridens namn skulle han kunna vårda mamma? En starkt förvirrad fru! Han hade ju just börjat återhämta sig själv, samtidigt som han kände sig ensam. Ångestfylld blev han när han hörde att mamma skulle komma hem. Hem? Mamma hade för varje dag på sjukhuset blivit mer och mer förvirrad. Visste efter några dagar att hon hette Kerstin men inte var hon var. Visste inte var hemma var.

Oj oj oj!

Vad behövde vi göra? Skulle mamma komma hem till någon av oss? Ja, det hade ju varit det mest naturliga. Men vi jobbade ju alla. Inte kunde mamma vara ensam hemma i en miljö som inte var hennes. Stanna kvar på akutsjukhuset? Icke! De behövde platsen till någon som var i större behov av sjukhusvård. Hem? Nej!

Avdelningsläkaren och kuratorn var helt överens med brorsan och mig. Inte hem! För pappas skull. Det var ett stort steg för allas våra själar, tanken att låta mamma flytta till ett korttidsboende.

Med pappa var det svårt att resonera. Han blev jätteängslig när han förstod att sjukhuset först tänkte skicka hem henne. Samtidigt som han blev ledsen för att hans goa fru inte skulle komma hem igen. Hur skulle vi göra? Hade vi barn rätt att bestämma? Naturligtvis. Mamma kunde inte, pappa kunde inte. Vi barn bestämde att mamma inte skulle få åka hem till sig - till sitt eget hem. Huga!

Kapitel 4

Så en kväll, runt kl. 23, ringer pappa mig och är alldeles ifrån sig. Ber om hjälp. Kan inte få upp mamma ur badkaret. Jag slänger mig i bilen och är där efter en kvart. Pappa går av och an och säger att jag sa till henne att hon inte fick bada. Och i badkaret sitter mamma utan vatten och är kall och stel. Pappa går runt mig, är orolig men också arg. Mamma är inte riktigt kontaktbar. Vill komma upp och jag försöker hjälpa henne. Hon kan inte hjälpa till själv och jag orkar inte lyfta. Pappa är upprörd så av honom får jag ingen hjälp. Det enda mamma vill är att få varmt vatten på sig för hon fryser så. Och så säger hon man blir lättare i vatten så då kan jag komma upp och vill absolut att vi fyller badkaret igen. Pappa är till ingen nytta. Han är arg och jag måste be honom hålla tyst. Vad skulle jag göra? Mamma är trots sin litenhet väldigt tung. Och för att värma henne och för att få lite tid att tänka hur jag skall lösa problemet tappar jag vatten i badkaret. Frågar pappa hur länge hon suttit där och han svarar två-tre timmar.

- Varför hör hon inte vad jag säger? Nästa gång hon vill bada, går jag ut och sätter mig på gården. Och när jag ser att badrumslampan släcks så vet jag att hon kommit upp. Då går jag in! Säger pappa. Han förstår inte själv att han egentligen inte förstår.

Klockan är lite över elva på kvällen och jag funderar på hur jag skall lösa detta. Min man är i Stockholm. Undrar om man kan ringa ambulansen och be killarna lyfta upp henne, inte ta med henne i bilen, bara hjälpa mig att lyfta. Vem skall jag annars ringa så här sent? Jo ambulansen får det bli! Men inte kan man väl?.. Nej!

Jag beslutar mig för att ringa på hos en granne istället och gör det - ingen öppnar. Klockan är nu halv tolv. Jo, jag vet en annan granne, där kan jag nog ringa på. Jag går ut på gården och ser om det lyser i deras lägenhet. Det gör det. Ber pappa kolla mamma. Jomenvisst - naturligtvis får jag hjälp. Vi tappar ut vattnet och får henne på fötter i badkaret. Mamma är alldeles slut. Kräks och bajsar på sig. Så måste vi duscha av henne. Varm morgonrock på och bums i säng. Jag erinrar mig att mamma var väldigt förkyld och hon hade nog tappat upp ett kar med vatten för att värma sig. Hon hade frusit hela dagen, sa pappa. Fick varmt honungsvatten att dricka och nerbäddad med extrafilt i sin säng åkte jag hem. Åkte dit på morgonen innan jobbet, konstaterade att mamma hade hög feber. De hade Alvedon hemma och hon fick det och nytt honungsvatten.

På kvällen var hon jättedålig och jag ringde jourhavande som kom frampå natten och han kunde bara konstatera att hon verkligen var dålig. Hög feber, mer Alvedon, mycket att dricka. Jag sov över - vågade inte åka hem. Hu så hon såg ut. Grå i hyn, jättehög feber. Gick ändå till jobbet en stund på förmiddagen. På eftermiddagen blev jag rädd och ringde akuten på det mindre sjukhuset i grannstaden. Varför ringde jag inte till stora sjukhuset som ligger alldeles intill? I flera dagar hade det stått i tidningarna och sagts på radion hur de två stora sjukhusen var överbelamrade med gamlingar som hade influensa och hur de fick ligga i väntrum, korridorer, duschrum, jourrum, läkarrum etc. Skulle min mamma ligga så? Jag ringde till det lilla sjukhuset i grannstaden. Det har alltid verkat litet och familjärt och efter att jag förklarat hur mamma mådde, sa den vänliga rösten: välkommen hit!

 Fortsättning följer ..............

Kapitel 3

Jag hade tänkt vänta tills imorgon med fortsättningen, jag har ju gjort ett inlägg tidigare idag, men jag skall vara bortrest några dagar och jag vill snart börja skriva om hur det kan vara att bo på ett gruppboende för dementa.

Hemtjänsten utökades från enbart städning till också hjälp med duschning och framför allt utdelning av medicin. Jag hade sedan ett ganska långt tid fördelat aktuella mediciner i dosett, men när jag märkte att mamma inte tog mediciner på rätt dag eller rätta tider bad jag hemtjänsten om hjälp med utdelningen.

En dag när jag hälsade på fanns en medicinburk framme som jag aldrig sett. Det var något mot urinvägsinfektion.

- Mamma, har du blåskatarr?

- Nej!

- Men det står en burk här med medicin mot blåskatarr.

- Jaså den, den hittade jag i en låda och det står mitt namn och att jag skall ta 2 tabletter 2 gånger dagligen så då är det väl bäst att jag gör det!

Tabletterna var minst fem år gamla och hade aldrig blivit slängda. Jag har ju aldrig kollat vad min mamma har i sina lådor. Jag frågade om jag fick kolla hennes medicinförråd och det fick jag. En hel del slängdes efter detta. Det som skulle sparas satte jag undan.

Mamma fick inte längre sitta i badkaret eftersom hon började få svårigheter att komma upp och ur. Lilla spänstiga mamma! Började bli stel. Fick sittbräda att lägga mellan badkarskanterna. Enbart duscha! Mamma ville bada - åtminstone ibland.

Pappa blev alltmer trött. Trött, trött, trött - på att mamma glömde så mycket. Hon frågade om och om och om. Mest om vilken dag det var. Pappa hängde en almanacka på köksväggen och strök över gårdagen med ett kryss. Jag tror också det var för sin egen del. Så gick det ett tag till. Men sedan glömde mamma att titta på almanackan och då var det lättare att fråga: Vilken dag är det idag? Mamma frågade och frågade. Pappa svarade en gång, två gånger, fem gånger - lät bli att svara på samma fråga sex och sju - men vid den åttonde gången blev han arg, arg och svarade högt eller fräste svaret.

- Torsdag har jag ju sagt!

- Varför är du arg? Jag bara frågade vilken dag det är idag - det är väl inget att bli arg för!

Pappa blev tröttare. Tog sin kaffekopp och gick ut på gården och drack det. Satt där ganska länge. Pratade med dem som gick förbi. Blev glad. Tog ibland med sig tidningen och satt ute och drack kaffe, rökte och läste. Mysigt. Men mamma var ledsen.

- Hur ser det ut? Tänk om grannarna tror att han inte får vara inne!

Jag föreslog ibland att mamma också skulle gå ut med sitt kaffe - men hur skulle det se ut?

Det blev alltmer pressande för pappa. Han handlade ibland, ofta storhandlade jag och så köpte pappa bara en del. Han gjorde det mesta som skulle göras inne. Nåja, mamma vädrade som vanligt sängkläderna och började bädda enbart sin säng. Glömde hon av att det fanns två?

Mammas läkare skrev ett intyg att hon skulle behöva dagvård några dagar i veckan. Och intyg på att hon behövde färdtjänst. Och så sattes mamma i kö på närmaste dagvårdscentral. Det hade varit väldigt bra om hon hade kunnat komma dit. Bra för mamma som alltid var så sprudlande glad när något hände, när det var liv och rörelse. Men också väldigt bra för pappa som då skulle kunna få några timmar varje dag och tänka egna tankar. Men det var lång väntetid även för någon som har förtur vilket mamma hade.

Nu började pappa inte må bra. Det är svårt för en 86-åring att ta hand om sin fru med begynnande demens. De var ofta irriterande på varandra. De som levt i harmoni i så många år. Brorsan och jag åkte ofta, ofta hem till dem, men det kunde ju bara bli en bråkdel av all deras vakna tid. Vi arbetade ju båda och hade barn och barnbarn. Man ville gärna finnas till för alla?.

Fortsättning följer!

Kapitel 2

Jag skriver alltså om min mammas demens men också om min goa pappa och hans situation. Detta var nog 1997 eller däromkring.

Sittande i köket ja, mamma glömde liksom av att det fanns fler rum än det sovrum som hade sin ingång från köket. Till exempel vardagsrummet och TV-rummet. Jag fick ta med henne till de rummen ofta och hon sa varje gång att tänk att här är jag aldrig varit och så tittade hon på dukar och pryttlar och på alla tavlorna. Varje gång! Men hon stannade inte kvar i rummet hon just kommenterat. Suckade ibland över pappa som satt och la patiens i vardagsrummet eller som satt och sov i en fåtölj med TV:n på högsta volym. Och så gick hon tillbaka till köket igen. Ibland stod TV:n i sovrummet på för att hon skulle få se något som rörde sig.

Morgonpromenaderna, vart tog de vägen? Både mamma och pappa har alltid tagit morgonpromenader, sommar som vinter. I ur och skur. Men med åren blev pappa tröttare och sov längre på mornarna. Om inte mamma jagade upp honom förstås. Jo det hände att de gick ut - men allt mer sällan. Och till slut blev det inga morgonpromenader. Mamma klagade ofta att hon blev stel och hon skyllde på att hon inte promenerade längre. Ensam ville/vågade hon inte. Kunde ibland gå runt kvarteret men inte längre.

Fick ont i ryggen. Blev remitterad till sjukgymnast. Hon gick dit, sjukgymnasten hade sin mottagning i samma kvarter som där mor o far bodde, men mamma hittade ibland inte hem. Jag bad pappa följa henne och han tyckte det var jättedumt eftersom det bara var tvärs över en tvärgata - alltså inte långt att gå. Jag tror att pappa vid denna tid också hade börjat förändras. Han hade ingen förståelse för att mamma glömde. Att det var svårt för henne att göra saker som hon tidigare alltid gjort. Hon klarade av att gå till sjukgymnasten länge trots att det var svårt att hitta. Men tillslut förbjöd jag henne att gå dit. Det var efter det att de glömde henne på en värmedyna. Sjukgymnasten försökte prata bort det hela. Att det inte alls var så farligt. Att mamma borde ha ropat på hjälp om det nu var så hemskt varmt (!). Men brännskadan talade för sig själv. Kanske skulle jag anmält. Fast jag tyckte att det räckte med hotet. Oj oj så mjuka de blev i rösten.

Hemtjänst. Tänk så bra. Men de fick inte skaka mattor, inte tvätta fönster. Bara städa 2 av de tre rummen. Pappa bar mattorna till piskställningen och piskade när det behövdes. Pappa har alltid varit delaktig i hemarbetet. När vi barn var små hjälpte pappa mamma med trappstädningen när det var deras tur. En gång kom mormor på besök och hon blev jättearg på mamma. Tänk om någon ser honom - han skämmer ut er! Då bodde vi i Göteborg.

Sedan bodde vi i Bohuslän. Jag kommer ihåg pappas matlagning när jag var barn. Det hände oftast då mamma hade rest till Göteborg några dagar till sina systrar. Det skedde inte ofta men det var väldigt spännande att inte ha en mamma hemma. Och pappa lagade alltid någon kötträtt med god sås till. Ibland tog han vin i såsen. Minns aldrig att han drack vinet som blev kvar. Smög han? Minns med fasa när vi skulle gå in till byn och möta mamma vid bussen. Klart jag ville följa med och möta mamma, men usch så förargligt att pappa alltid skulle pussa mamma när hon steg av bussen. Och krama henne! Skulle jag gömma mig eller uthärda detta hemska? Kanske var jag 11-12 år eller så.

Fortsättning följer...........

Kommande kapitel skrev jag i maj 2002 (vet ej hur många det blir)

Kapitel 1

Hur har man tänkt? Hur tänker man? Hur kommer det att tänkas i framtiden?

Åldringsvård! Vård? Vad är vård?

Förr bodde man hemma längre, man blev heller inte så gammal.

Dement? Är det det som förr kallades åderförkalkad?

Ålderdomshem? Man hör ofta att det är tur att de lades ner. Har de lagts ner? I vår stad har man gruppboende, servicehem och ålderdomshem. Vad är skillnaden?

När mamma började komma upp i åren köpte jag Maj Fants bok Att bli mamma åt sin mamma. Ville förbereda mig för vad som komma skulle. Skulle det komma?

Förbereda sig kan man inte. Det är intressant att tänka tillbaka på vad Maj skrev. Mycket känner jag igen, en hel del har jag glömt.

Vissa saker har jag inte glömt. Som till exempel tiden när mamma fortfarande bodde hemma, jag kom ofta förbi efter jobbet som ligger nära. Mamma hade värmt bruna bönor som hon och pappa åt. Pappa som sneglar åt spisen till och vill ha något mer till bönorna.

- Har vi inget fläsk?

- Nej, det glömde jag köpa, säjer mamma.

Så fattas det mjölk på bordet och som en god dotter reser jag mig snabbt för att hämta i kylskåpet. Där ligger en bit fläsk - oöppna paket. Skall jag glädja pappa genom att ta fram det och steka och på så vis genera mamma? Eller låta pappa vara besviken över inget fläsk och mamma fortfarande vara nöjd över att hon även denna dag lagat en fullvärdig middag. Fast å andra sidan kommer mamma att bli besviken när hon hittar fläsket. Fast då kanske hon glömt att de åt bruna bönor utan fläsk. Jag tar fram mjölken och säger inget. Men pappa vill ha fläsk, reser sig, går mot kylskåpet och säger ilsket när han hittar fläsket:

- Vi haaaaar ju fläsk!!!!!!

Och mamma som säger med solskenröst:

- Ja det köpte jag samtidigt med bruna bönorna.

Diskussionen efter kommer jag inte ihåg, men jag minns mammas gråt och jag kan inte hjälpa att jag glömmer!

Eller de gånger jag kom hem och finner mamma sittande i köket, liten och grå och ledsen. Sitter och tittar ut genom fönstret. Hennes värld är alltmer köket. Det är ju i köket hon har tillbringat den mesta av sin vakna tid genom åren. För att laga all den goda, nyttiga, omväxlande maten till oss, till sin familj, till våra kompisar, till våra vänner och släktingar. Köket där hon bakat allt bröd som vi och våra kompisar åt med sådan aptit.

Mammas bakebröd!

- Kan jag få receptet, frågade min äldre bror en gång många år efter att han flyttat hemifrån och längtade efter mammas bakebröd.

- Recept? Man tar så det blir lagom!

Så brorsan skaffade en våg, ställde bakbunken på vågen och när mamma hällde i så pass att det blev lagom då läste brorsan av vågen och skrev upp. Hans bröd blev gott, men det smakade inte som mammas.

Imorgon fortsätter jag med det jag skrev i maj 2002 - en av alla de gånger jag var så upprörd över hur det kan fungera på ett demensboende i vår stad................

Igår började jag tänka på min blogg lite för sent. Hittade inte var man skulle klicka sig in. Jag lär mig väl så småningom. Så jag spelade Jewel Quest istället. Och börjar jag med det spelet måste jag fortsätta några gånger ytterligare ... och bara en gång till... känns det igen? Jag har rundat en gång och nu i andra omgången kommer små svarta troll in i rutorna och sabbar. Urkul!! Förra året spelade jag Zuma och blev nästan spelberoende. Tur att inga pengar var inblandade. Jag klarade 12 av 13 nivåer. Retligt att ge upp. Kanske fortsätter jag senare i livet. Spelet ligger kvar på datorn.

Jag hade egentligen tänkt att skriva om min mammas demens, från det jag märkte att det inte var som det skulle med hennes minne. Jag har skrivit av mig frustrationer genom åren, för hand, på datorn, talat in i min diktafon - den jag köpte i Hongkong för några år sedan och som jag trodde skulle fungera att skriva från när jag backade banden och lät högtalaren vara på. Jag talade alldeles för fort och det var krångligt att stanna den och spela tilbaka lite och starta igen och samtidigt skriva det jag hörde. Så jag köpte en ny riktig diktafon - Grundig - med handkontroll som ligger vid tangentbordet och som backar en liten snutt automatiskt när man stoppar och startar igen. Hörlurar till detta gör att det går som en dans. Tyvärr passar inte Hongkong-diktafonens band i Grundigmodellen. Förresten - man kanske kan man lägga lilla högtalaren på gamla diktafonen intill mikrofonen på den nya. Det måste jag prova -  fast nu ligger den nya i bilen. Det är oftast där jag pratar in mina tankar. Medan jag kör. Utmärkt!

Jag köpte Grundig-diktafonen när goa dottern bjöd mig på en resa till Sydafrika för snart två år sedan. Det var min dagbok. Jag har skrivit rent och raderat banden. Vid min andra resa till Johannesburg, sommaren 2006, också bjuden av goa dottern blev diktafonen stulen ur mitt handbagage. Hur det gick till skall jag berätta om en annan gång. Med hjälp av lite försäkringspengar köpte jag en ny och det är den som nu ligger i bilen. Den skall bli min dagbok när mannen och jag åker till Kina om 14 dagar i 14 dagar. Den resan skriver jag om en annan gång. Jag kanske skulle starta en blogg och berätta från alla mina resor som goa dottern bjudit mig med på.

Så blev det för sent ikväll igen, att leta upp alla anteckningar om min mamma. Jag skrev ett e-brev idag till vår/hennes kontaktperson på hemnmet. Fick svar nästan direkt att hon håller med mig och skall ta upp det med de andra som jobbar på avdelningen. Om vad? Det skriver jag om en annan gång.

God Natt!