Jag skäms för att jag är den jag är, ofta önskar jag att jag inte levde! Jag gråter varenda dag och allt känns skit. Jag känner sällan glädje och är fast i ett negativt mönster.

Jag hittade den här dikten för många år sen och känner igen mig i den:

A fool I was to sleep at noon,

är lättare sagt än gjort! Jag vill inte längre känna mig som en gris, så i måndags så började jag med LCHF igen, när jag åt så förut så gick jag ner 10 kg på 10 veckor, men nu har jag gått upp allt plus ett kilo till. Det har varit 3 riktigt plågsamma dagar med huvuvärk, trötthet och svettningar.

Varje dag tänker jag på killen som jag träffade i slutet av september förra året, vi träffas än till o från men nu har vi inte setts på över 2 veckor, och inte hör han av sig nåt heller, så då hör jag ju inte av mig jag heller. Men så igår så skrev jag på msn och frågade om han hade tappat mitt nr eller inte vill ses mer. Han svara med "Nej de är inte de, jag har varit sjuk". Även om man är sjuk så kan man väl skriva ett sms iaf...ja ja iaf så ska vi ses imorn...

Jag har funderat på om två aspergare kan leva tillsammans? Det vore väl egentligen perfekt för då skulle man ha bättre förståelse för varandras "svårigheter"? Men o andra sidan så kanske det inte alls skulle funka, alla aspergare har inte samma "svårigheter" och inte en enda av de aspergerkillar som jag är bekant med skulle jag tänka mig att ha en relation med, vissa har "svårigheter" som inte ens jag skulle kunna acceptera. Oj vilken dubbelmoral det blev där!

Det bästa är nog att jag slutar att se på mig själv som en tjej med funktionsnedsättning och istället ser på mig själv som den jädra bra och trevliga personen jag är! Jag vill bara kunna få kärlek och närhet från någon annan bortsett från min familj...

Har fått några brev på dejtingsidan men inte från nån som jag känner nåt intresse att träffa. Det är verkligen jobbigt att känna att jag måste få kärlek från nån annan än familjen. Men alla vill vi väl uppleva en annan kärlek än den vi får från våra föräldrar?

Nu var det ett tag sen jag bloggade...men det har inte hänt något nytt sen senast...Jakten på kärlek gör mig galen! Det enda jag tänker på är att jag vill träffa "rätt" kille NU! Jag har träffat en kille i några månader nu, men jag har inte vågat fråga vad han har för intresse för mig, men med tanke på att han sitter och chattar med andra tjejer när vi umgås så tyder det nog på att jag bara är ett ligg!? Eller vad tror ni? När jag skriver om det såhär så känner jag mig ganska knäpp som inte klarar av att sätta ner foten och säga till han att stänga av datorn och lägga bort mobilen!

Så nu har jag i alla fall gett mig ut på dejtingsidor igen, får hoppas på att det kommande året blir mitt år! Förra veckan fick jag dock frågan "hur ska någon kunna älska dig om du inte älskar dig själv?" Så kanske är där man borde börja, kanske jag borde tycka om mig själv lite mer. Igår så chattade jag med en kille som skrev att jag var vacker, sen frågade han mig vad jag var mest nöjd med, mitt utseende eller min personlighet? Jag är varken nöjd med utseendet eller personligheten...

När jag var liten så ville jag, som många andra, bli hårfrisörska eller polis...men polishögskolan skulle jag nog aldrig komma in på när jag har denna diagnos...Har praktik nu igen och varje dag så frågar jag mig, vill jag jobba som förskollärare eller inte? Underbetalt, och hur skulle det gå om jag fick egna barn? Först lämna dem på en förskola och sen gå och jobba på en annan? Jag tycker att det är jätte kul att vara bland barnen och kommer bra överens med barnen, föräldrar och personalen.

Vad skulle jag göra annars om jag inte gick den här utbildningen? Jag har inget jag drömmer om...

Jag är orkeslös, kan sova många timmar och fortfarande vara trött...

Jag har sett program på tv:n om bröstcancer, och jag tänker "kan jag inte få nån sjukdom som gör att det syns att jag är dålig så att jag får rätt till att tycka synd om mig själv?" Knäpp tanke, jag vet. Men det känns som att man aldrig får ha rätt till att må dåligt, man får alltid höra "men tänk stackars den och den, den har det si, den har det så!".  Vad är det som gör att det inte är accepterat att tycka synd om sig själv?

Jag tycker synd om mig själv att jag har den här j*vla diagnosen, jag kommer aldrig få ett "normalt" liv, aldrig kunna ha ett riktigt förhållande etc...Jag tänker jämt och ständigt "Vad i det som jag tänker och gör är JAG och vad är Aspergar-jag?" Visst är det en lättnad att ha en diagnos så man vet vad som är fel på en, men det är så frustrerande att hela tiden tänka på hur jag skulle ha varit om jag vore "normal"!?

Innan jag fick min AS diagnos så fick jag diagnosen Djup depression och jag tror att jag aldrig kommit ur den...jag kan inte ens glädjas åt bra saker som händer mig, bara tänker på det negativa hela tiden, när ska den onda cirkel ändras till en positiv rak linje!?

Sen i onsdags kväll så har jag spenderat nästan all tid i sängen, colan och godiset är slut...allt detta patetiska sk't pga en kille! Och sen att jag inte har nåt vanligt socialt liv är inte kul heller...

Jag har dejtat en kille i 3 veckor nu, han är i samma ålder som mig, 25. Vi har det trevligt och mysigt men jag vet inte vad han är ute efter och jag vågar inte fråga. Vi har båda tagit initiativ till att träffas men jag undrar om han gör det för att han är intresserad av mig eller om han gör det för att få sig ett ligg!?

Saken är den att nu i helgen så är det tredje helgen i rad som han ska umgås med en tjejkompis, samma tjejkompis varje gång. Hon bor en bit bort o förrförra helgen var han hos henne och förra helgen var hon hos honom och idag skulle hon komma till honom igen. Jag fråga honom i början av veckan om han ville komma hem till mig denna helg, men då velade han fram och tillbaka och sa "kanske, jag vet inte, vi får se". Men nu ska han spendera ytterligare en helg med den här bruden, och om de "bara" är vänner det undrar jag allt!?

Kanske låter som jag är lite svartsjuk men varför spenderar han tid med mig på vardagarna men varje helg med henne?

Ni som är inne och läser måste tröttna på att mycket av det jag skriver är så negativt? Jag är inte helt nöjd med livet, men kanske har alla nåt som dom är missnöjda över?

Jag har verkligen kommit in i en ond cirkel, det spelar ingen roll vad det än är så analyserar jag det och bara ser det negativa, och jag är så himla trött på att tänka negativt för jag blir bara mer och mer nedstämd! Är detta nåt slags självdestruktivt beteende?

Och jag är så trött på tanken om att jag måste skaffa mig en kille! Jag har varit ute på en nätsida igen o fick ett napp direkt, så honom hälsade jag på dagen efter, vi hade de väldigt trevligt och jag var glad under tiden. Men efteråt så har jag analyserat minsta lilla handling och vad som vi pratat om och tänker att "han är nog bara ute efter en sak, nu blir jag utnyttjad igen". Vad ska jag göra för att bli av med dessa tankar och bara känna mig tillfreds med livet så som det är?

Det känns som att jag aldrig kommer att må bra...och denna jakt på kärlek gör mig bara  mer nedstämd! Känns nästan som att jag har blivit besatt av att hitta kärlek, men som det känns nu så kommer jag aldrig att finna den!

Kanske "hata" är fel ord, men jag är så förbannat frustrerad! Jag hatar att jag hela tiden tänker "jag vill ha en pojkvän!" och sen jämför mig med andra som har en pojkvän! Varför kan jag aldrig träffa rätt kille!? Är det mig eller killarna som det är fel på!? Jag träffa en kille under sommaren men nu hör han inte av sig mer, senast jag såg honom så gav han mig en kram och en puss och sa "vi hörs imorgon", men inte f*n har han hört av sig o de va över 2 veckor sen nu! Jag hörde av mig dagen efter då han sa "vi hörs imorgon" men då svarade han inte, sen lät jag det gå några dagar innan jag skickade ett sms och frågade om han ville laga middag ihop med mig, men det fick jag inte heller svar på. Känns ganska uppenbart nu att han inte vill träffa mig något mer men kan han då inte vara man nog att i alla fall säga det till mig!?

Kanske det vilar en förbannelse över mig för sista gången jag pratade med min vän innan han gick bort så lovade jag honom att jag aldrig skulle bli kär för han sa att kärleken är skit och man bara blir sårad...jag bröt mitt löfte genom att bli kär och sen sårad...

Nu har universitetet dragit igång igen, blandade känslor inför det...

Känner som att jag är påväg in i en depression igen, eller jag har väl kanske egentligen aldrig kommit ur den gamla depression, bara att den har varit mindre påtalig förut. Ibland känns det som att jag inte orkar med livet, jag vill bara somna och sen kan det kvitta om jag vaknar upp eller inte...

Jag undrar om det är väldigt vanlig att man är deprimerad när man har asperger?

Har vart lite torka på bloggfronten och mer kommer det nog att bli. Imorgon åker jag på en månads semester till Qatar! Känner mig febrig och har huvudvärk så får hoppas att jag inte blir sämre.

Jag är väldigt förväntansfull, lite orolig kanske, för jag åker själv...men jag tror att det kommer gå bra...

Nu ska jag vila!

På återseende

Denna vecka har varit bra än så länge, jag har fikat med samma kille 2 gånger denna vecka och i helgen ska han komma hem till mig.

Jag har även tagit ett stort steg och bokat en flygbiljett, jag ska åka till min bror alldeles själv och stanna där i en månad. I'm so excited!