- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
12 jun kl 01:34, 2009
Inget sensuellt har hänt sedan jag skrev sist. Imorse kände jag mig så....inte bra....att jag var nära att kräkas, kunde knappt titta på frun, inte äta frukost, tog med frukt till jobbet, tog halva dagen innan det släppte, när jag kom hem hade hon rensat i jordgubbslandet och tvättat 2 maskiner och tagit bort stödhjulen på lillsonens cykel. Men när jag kom hem och började gräva i landet så gick hon in, mina goa söner tog spadar och hjälpte mig tills hon började ropa in dem. "barnprogramen börjar" lyckligtvis ville de vara med mig. Efter ytterligare en stund kanske 15 min så ropade hon igen att det var dags att duscha, kl var ca 18.25. De hade kul, varför kan de inte få vara med mig, tänkte inte på det förren efteråt att jag borde sagt till dem att de kunde välja, men jag stöttade henne för att visa upp fasaden. Jag fortsatte gräva tills jag inte orkade längre. Tog en löprunda sedan i spåret. Så idag, styrketräning i 40 min, grävning ca 1,5 timme och sedan ut och köra mjölksyreträning i ca 3,5 km.
Imorgon skolavslutning. sedan busfabrik, sonen på avslutningsfest med klassen kl 19-21 då kommer jag att öva på att blanda en drink som vi ska ha på en drinkafton den 26 med arbetskamraterna.
Hade en djup chatt med en mycket god vän ikväll, det var svårt att slita sig, hon är go på ett sätt som jag kan respektera. Nej det är inget mellan oss som mynnar ut i förhållande. Men jag kan prata med henne som jag inte kan med någon annan.
Så just nu stormar känslorna i kroppen och det märks i magen som är orolig. Jag kan i mitt stilla sinne undra om jag sa något jag inte borde i chatten så hon kommer att dra sig undan, jag tror inte det jag litar på henne till 110%. Med frun så vet jag inte, känner enorm ångest när jag åkte hem idag, jag har svårt att dölja mina känslor och jag kan ha snappat av henne ikväll när hon började ... ja vad ska jag säga.. gnälla är lite för mycket men nästan. Fick inget mer än standardkramen och standardpussen, bara om de skulle utebli så skulle hon reagera, men jag kan inte förmå mig till det, varför? Ingen aning. Bara den jag är.Jag vet bara att när/om vi skiljer oss så kommer jag att vara själv länge. Konstigt det här med känslor, har inte upplevt ångest med frun förrän efter förra sommaren, innan dess var det mer apati. Nu känner jag mig fysiskt sjuk när jag umgås med henne, kan någon förklara varför, hon är ingen dålig person, som man kan beskriva henne så är hon snäll, bra med barnen enl många, lugn, grälar aldrig, mm mm. En annan man kanske skulle uppskatta henne mer än jag, har fått konstiga tankar om att hon är otrogen, hon är ensamen hemma långa stunder om dagarna, mobilen har ringt men hon har inte kollat, hon gör väldigt lite hemma i vanliga fall men ej idag då och hon verkade inte ledsen förra gången när jag tog upp skillsmässa, samt att hon tog det väldigt lugnt när jag tog upp terapi den här gången. Jag tror inte hon har pratat med något syskom om detta så har hon pratat med någon annan. Känslan jag får om hon skulle vara otrogen är "yes" bara jag behöver inte vara boven. Nu verkar det som om det bara blir jag som blir boven annars om vi skulle separera.
Hepp på er bloggers.
Upphovsrättskyddad © 2008 Avlasta. Alla rättigheter reserverade
Design av Passagen | Baserad på Roller Weblogger 4.0.
Gulle dej!
Så tufft ni har det.
Om Maken tog upp skilsmässa skulle det göra jätteont.
Ta det lugnt och tänk dig för. Det du sedan beslutar dig för blir bra.
Jättestor uppmuntrande kram / Suss
Skrivet av fuschia den 12 juni, 2009 kl. 01:48 #
Tack Fuschia för uppmuntran, jag vet inte hur hon känner inför det, hon verkar inte reagera så mycket, varken nu eller tidigare men vem vet...
Kramar tillbaka.
Skrivet av Avlasta den 12 juni, 2009 kl. 02:01 #
Ingen är bov om man separerar. Men så här kan du ju inte ha det! Det är ju inte så att du kom på det här igår utan du har haft en lång resa med försök och försök och försök... men ibland måste man inse att det är meningslöst. Hur tungt det än känns.
Tror att ni båda skulle få ett mer meningsfullt liv utan varandra.
Skrivet av maria den 12 juni, 2009 kl. 07:52 #
Vet du att din ångest faktiskt känns genom texten. Oavsett om någon är snäll eller ej jobbar på eller ej så är det hopplöst när känslan av kärlek (som du nog måste ha kännt någon gång för din fru) förbyts i en känsla av äckel som du beskriver. Varför tror du att dina vänner skulle vända sig från dig? Då måste du väl ha sagt något riktigt vidrigt annars finns hon nog kvar.
Har du pratat med någon killkompis om hur du känner o har det? får känslan av att det mest är tjejer du omger dig med. Kanske bra med en mans syn på dina problem?
Hoppas att du får en bra dag med familjen.
Skrivet av Lilla Lotta den 12 juni, 2009 kl. 08:01 #
Hej Avlasta!
Har kanske inte hela bilden, men så här tänker jag:
När man både vill stanna och gå på samma gång, då är det som allra svårast. Då är ångesten som störst. Jag tror, som Suss, att det är bara att ta det lugnt. En dag vet du vad du vill.
Kan du tänka dig tanken att själv kontakta familjerådgivare och att själv gå dit? Jag gick ett par gånger ensam till en familjerådgivare och fick bra råd för att kunna fortsätta min relation, som var låst just då.
Jag får en känsla av att det pågår en maktkamp mellan dig och din partner. Det är vanligt att det blir så, ibland. Men det gäller att hitta en väg ut ur det. Jag önskar dig lycka till, vad du än väljer. Allt gott!
Skrivet av maskroskvinnan den 12 juni, 2009 kl. 08:08 #
Nu tror jag inte på er mer. Du resonerar mycket likt min gubbe...
Igår pratade vi länge jag och maken om oss (vi har ju många paralleller i våra relationer du och jag) och jag är tevksam till att du kan väcka upp den goda känslan för din fru igen.
Du har själv tagit död på den genom att vara tyst för länge och nicka på huvudet. Jag tror inte du kan inte få tillbaka den genom att få henne att ändra på något.
Ändrar du dig inte själv utan bara ser dig som ett offer som väntar på hennes förändring, kommer du bara att sjunka djupare ner för varje år ni har tillsammans.
delning
Skrivet av viola den 12 juni, 2009 kl. 09:30 #
fortsättning
Det är inte bra när kampen står om barnens gunst.
Barn måste ibland gå och lägga sig även om de har trevligt.
Helst enligt samma rutin så ofta som möjligt och du hade ju sagt åt henne att skärpa upp hemmet. Hon gjorde det och inkluderade även barnens läggning.
Om jag inte minns fel var du väldigt upprörd när hon lät dem springa omkring långt efter läggdags utan att få dem i säng, och till och med somnade själv.
Eller så blandar jag ihop det lite...rätta mig om jag minns fel.
Om du inte kan tycka att det är bra när hon anstränger sig efter du sagt att hon ska, när ska du då bli nöjd?
Skrivet av 194.218.150.193 den 12 juni, 2009 kl. 09:30 #
Fast Avlasta...du vet ju att jag "älskar" att läsa din blogg och få ytterligare in insikt och se hur det ter sig från andra sidan.
Inte så att jag kan passa i min mans mall för att pleasa honom men förstå och kunna låta honom känna så utan att ta det allt för personligt, hemmavid.
Jag äger inte problemet utan han, som inte kan acceptera mig som jag är och låta mig svänga upp och ner och hit och dit!
Försöka passa mig i en fålla som inte är bekväm just då/nu.
Det kan ta tid och då får man vänta eller gå vilket som nu passar ens personlighet.
Ska man stanna, får man vara beredd på att envishet och acceptans måste gå hand i hand.
Inte fara i taket för varje misslyckat försök.
Nu blev det långt igen och det blev det inatt med, 4 stod klockan på :/
Skrivet av viola den 12 juni, 2009 kl. 09:38 #
Jag tycker att du ska kasta in handduken innan du blir sjuk. Du mår ju inte bra. Inte så mycket att tveka på. Ni gör inte barnen nån tjänst heller. Glada föräldrar = glada barn
Skrivet av Veronica den 12 juni, 2009 kl. 15:56 #
Tack för kommentaren i min blogg.. Jo, känner ju att jag vill följa min dröm om Australien innan studier,jobb och/eller kärleken får en att vilja slå sig till ro. Vem vet, din barndomsdröm kanske blir sann någon gång för dig också? Är aldrig försent.. Fortsätt kämpa, men försök acceptera det som inte kan förändras.
Skrivet av Elin den 12 juni, 2009 kl. 21:36 #
Jag kan känna igen mig både i hur du tänker och känner och i hur din hustru agerar. Det första jag tänker på är saknar inte ni en djupare kommunikation? Det gör i alla fall jag i mitt förhållande. Däremot vet jag inte hur jag ska få till den. Sexet, barnuppfostran, vardagen allt blir skit om inte kommunikationen fungerar. För min del försvinner lusten och jag tappar kartan till liggalandet när min partner inte kan prata om sex, känslor osv. Jag tycker att man ska fråga om partnern är med på sex innan man börjar försöka och är man inte med försöka ta reda på varför och respektera den andras känslor och åsikter. Men båda måste prata om hur det känns och hur det är för att man ska kunna förstå varandra. Ibland behöver man också bara krama och mysa utan krav på sex speciellt när man tappat kartan till liggalandet, då kan kravet på att måsta prestera alla gånger bli tungt.
Skrivet av Kaiza den 13 juni, 2009 kl. 11:21 #
Tack för alla kommentarer, kommer att svara på dessa när jag har lite mer tid.
Kramar
Skrivet av Avlasta den 14 juni, 2009 kl. 02:19 #