Babben Larssons blogg

Välkommen till Babben Larssons gästblogg! Bloggen är inte aktiv just nu, men här kan du följa komikerns tankar när hon gästbloggade i december 2010. Trevlig läsning.

Veden är inkörd, lamporna bytta i taklampan, mat finns i kylen och ännu mer i mammas tre frysar, och det är skottat och skuffat med snön på gården. Det känns bra att det mesta är på banan när jag nu styr kosan hemåt efter julfirandet hemma på Busarve, gården där jag vuxit upp.

I morgon far jag över Östersjön med Gotlandsflygs hjälp och ser fram emot några dagar ensam hemma i stan. Jag har en del att pyssla om där också. Mig själv inte minst.

För er som har gillar min blogg här kan jag tipsa om att jag nu fortsätter blogga på min egen hemsida igen som jag gjort nu snart i sex år. Adressen dit är www.babben.com

Välkomna! DS

Så går mitt gästbloggande mot sitt slut. Jag hade lovat till den 19:e men det var så kul att jag fortsatte några extra dagar.

Jag har varit hos syrran och hennes familj idag, och extra kul var det att min guddotter har kommit hem igen efter sin långresa till bl a Australien och Nya Zealand. En långresa eller två verkar nästan vara obligatoriskt för ungdomar idag, och det är bara kul tycker jag. Kanske ersätter det delvis lumpen som nästan ingen gör nu. Man kommer hemifrån, får ta hand om sig själv och ta ansvar, man mognar helt enkelt.

Lite fusk dock att ta med sig mobiltelefon. Jag gjorde det förra året när jag var i Östafrika en månad för att kunna ringa hem och säga godnatt då och då till dottern, men allra bäst hade det varit att lämna den hemma. Det har med närvaron att göra. Om jag just står och studerar en flock babianer och någon ringer och undrar var strumporna ligger - ja ni fattar själva. Är jag då kvar på savannen eller hemma i lägenheten?

Min guddotter hade längtat hem en hel del och det minns jag från min egen långresa. När man varit iväg ensam i tre månader och knappt fått prata svenska alls, blev man plötsligt väldigt hemkär. Sista veckan bodde jag på ett vandrarhem i LA och träffade ett gäng svenskar på väg ut i världen där. När de hörde att jag var gotlänning skrek de i kör att ett gotländkst band låg etta på svensktoppen med en jättekul låt som hette "Snabbköpskassörskan". Som ni förstår var det ett tag sedan, 1985 för att vara exakt.

Nu har jag lovat min dotter att vi ska resa tillsammans till Nya Zealand för att titta på inspelningsplatser från Sagan om Ringen. Jag älskar landet och åker gärna ett varv till runt det. Men om vi åker tillsammans, då kan vi väl skippa mobilerna. Bara lägga dom hemma och känna oss riktigt närvarande.

Jag börjar se all snö som en välsignelse. Visserligen var stormen nedflyttad till klass ett idag, men varför bry sig? Ingen anledning att gå ut alls, ingen tidning i brevlådan ute vid garaget, snödrivor upp till knäna på vissa ställen och fortfarande blåsigt och kallt. Jag sköt upp besöket hos syrran tills i morgon. Då kan jag raska av några ärenden på stan också samtidigt.

Det blev mycket tv idag. Blev sittande en lång stund och tittade på Robban. Vilken fantastisk låtkatalog han har att bläddra ur. Även den här konsertern, som med ålderns rätt var ganska stillsm, han satt mest på en pall och tjuvkikade i sina papper, så lyfter ändå hans texter och musik till höjden. Jag zappade lite och såg små fragment av nån kärlekshistoria från typ anno dazumal, och lite reklam på fyran.

Vi löser mycket korsord vid köksbordet just nu, mamma har köpt den svåraste tidningen, Mästarkryss, och det är skitsvåra korsord i den. Hon är väldigt rutinerad och jag kompletterar med udda kunskaper. Idag har jag t ex haft nytta av att jag dansat rudimentär ballet (plié), att jag kan det grekiska alfabetet och därför vet vilken bokstav som har ett s i mitten (ksi), att ett basketmål där man hoppar upp och floppar ner bollen heter "dunka" osv osv. Udda kundkaper jag plockat upp under livets gång och kan gräva fram på beställning.

Efter skinka och apelsinris var det dags för årets upplaga av "Stjärnorna på slottet" och jag tycker första programmet var helt suveränt. Dels gillar jag alla som är med, dels hade de en bra stämning utan allt för mycket tuppfäktning. Det verkar inte finnas några vuxna barn bland deltagarna i år heller, så jag kommer nog att försöka se alla delarna.

Fy fasen vad tufft att växa upp i skuggan av sin far som Danne har gjort, jag känner honom ganska väl, vi gick två år på scenskolan tillsammans. För min del tycker jag han han klivit ut ur skuggan för länge sen, han är otroligt mångsidig skådis och sjunger bättre än de flesta. En favorit.

Det hade snöat hela natten, och även om både kommunens plogbil besökte oss i morse och arrendatorn var förbi med traktor och skopa en sväng på förmiddagen tog vi beslutet att stanna hemma på gården idag. Min syster bor bara tre mil bort, men det är många mindra vägar man ska åka på för att komma dit, vägar som ligger öppet mellan åkrar och som drevar igen på nolltid.

 Vi är lika välkomna hem till syrran i morgon eller på annandagen, att hämta tidningen med spark fick bli dagens utflykt. Och mata fåglarna. Deras fågelbord är välfyllt, men när en fasan dök upp kompletterade vi med havregryn på marken. Idag har vi också haft besök av talgoxar, blåmesar, trädkrypare, domherrar, koltrast och en stenknäck. De har en imponerande näbb och andra fåglar brukar maka på sig när de slår sig ner. De är lite större än de vanliga mesarna också, vilket säkert bidrar.

Jag har kört i dåligt väder många gånger, men då har en betalande publik ofta väntat på resmålet. Förra året hade jag två jazzgig på raken som hade bedrövliga väderomständigheter. Först i Sollentuna på årets kallaste dag. Varenda växel hade frusit både på tunnelbanor och pendeltåg och man uppmanade folk att stanna inne.

Några veckor senare skulle jag giga i Sala med min trio. Upp till Uppsala var det helt ok väder om än lite halt och slaskigt. Det var samma dag som den stora bandyfinalen och jag lyssnade på den på radion. De nämnde att det hade börjat snöa där, men precis när jag körde genom stans utkant för att komma till Sala öppnade sig himlen. Snöflingor stora som stekta ägg vräkte ner och sänkte hastigheten till runt 30 km/tim. Till slut var jag framme och ställde ifrån mig bilen i en driva och undrade hur jag skulle få loss den igen.

Arrangörerna är inte glada såna dagar, det kommer lite folk och det är faktiskt synd om dem som har lagt ner så mycket jobb att de får sån otur med vädret. Jag brukar lägga ner extra omsorg om dem som ändå kommer såna här dagar. De är de verkliga hard core fansen till det man håller på med. Med dessa ord vill jag passa på att önska alla ni som kommit till mina gig i år en riktigt God Jul.

Min mamma har varit igång hela dagen. Innan jag vaknade hade hon lagt in sill och bakat gotländska äppelkakor. De är mycket saftigare och maffigare än vanliga äppelkakor och bakas på en smet bestående av äplemos, malda skorpor, lite sirap och kanske en skvätt rom. Vi som har släkt i Australien har en flaska 75%-ig som har räckt hur länge som helst, eftersom vi bara använder den till äppelkakorna vid jul.

När jag klev upp vid halv tolv efter att ha snoozat hela förmiddan, höll hon på att storstäda köket. Efter det har hon griljerat skinkan och hackat ingredienser till sillsalladen och lagt i olika byttor så det bara är att blanda i morgon. Hon är 78 år.

Själv är jag 54 och har varit i Roma en sväng med bilen och handlat fikon. Ungefär. Och löst lite korsord. Jag kan inte bara skylla på att jag är förkyld, jag är genomtrött och behöver vila och sova. Om jag skulle ordna jul hemma hos mig skulle jag givetvis ha gjort det, man har alltid en växel till, men nu behöver jag inte. Vi ska fira hos syrran i morgon, men med alla varningar för det kommande vädret vet jag inte om vi kommer iväg. D v s åka dit är nog inga problem, men att ta sig hem på kvällen  kan bli svårt. Vårt hus ligger längst ner på en enslig väg med en halv kilometer öppen smal väg dit, som gärna driver igen när nordan ligger på. Som den ska i morgon.

Såg på nyheterna nyss hur strandsatta människor väntar förgäves på tåg som inte gått i södra Sverige, sa nån att det fanns drivor på upp till fyra meter? Det klarar inte en Yariz, det kan jag säga på förhand. Men hur det än går går det ingen nöd på mamma och mig. Vi har mat och ved i huset, jag har t o m köpt pepparkakor idag, så vi klarar oss.

Till alla er där ute på vägar och räls; ta det lugnt, åk hem igen om det är för jäkligt. Det blir jul ändå.

Igår hade jag äntligen ordnat allt inför julen, börjat packa och hade egentligen bara en strykhög kvar, ganska stor men i alla fall. Jag struntade i den och ringde min genomtrevliga granne och bjöd in henne på lite glögg och pepparkakor istället. Det blev så trevligt att klockan var långt över tolv när vi hade avhandlat livet, kärleken och framför allt problemen med sopnedkasten i föreningen.

Vi har haft stopp ett flertal gånger, och nu fick jag det senaste skvallret. Någon hade bl a kastat ner en kaffebryggare i sopnedkastet! En annan gång en stor matta. Alltså, vi h a r grovsoprum, så det är inte alls svårt att bli av med såna grejer hos oss. Men ännu värre var det i en annan port där det blev stopp. När sopkillarna kollade upp varför visade det sig att någon hade stoppat ner ett par skidor (!) i sopnedkastet. Jag vet inte varför just detta är så kul men jag kunde inte sluta skratta. Kanske hjälpte glöggen till. Rolig bild i alla fall man fick i huvudet av dessa skidor som stack upp ur soptunnan under röret.

I morse steg jag upp och konstaterade att min förkylning kunde varit bättre, men i stället valt att bli sämre. Inget att be för, förbeställd taxi på gatan, inackordering som ska låna lägenheten stod i porten (en författare som har deadline nyss på sin nya bok) och jag i väg till Bromma och flyga över till hemön.

Någon, en trevlig tjej från Ung företagsamhet visade det sig, hade vunnit en lunch med mig vilken avåts på Creperiet under två trevliga timmar. For ut till mor, och utan att klä av mig alla varma kläder for vi till Roma för att handla för det väntas dåligt väder framöver. Nu har vi så vi klarar oss över jul i värsta fall.

Nu sitter jag i kvällen i mitt fädernehem och skriver dessa rader. Snön gnistrar, kylan biter och ärligt talat behöver jag gå på damrummet för jag har inte hunnit med det idag. Men det viktigaste först!

 Påfallande många av mina vänner mår dåligt nu inför jul. Våra perfekta familjer kanske inte är så roliga när dörren stängs om oss och vi ska umgås utan vittnen. Vid jul ställs också allting på sin spets. Ska man ta med den nye partnern rakt in i julens rövarkula? Tänk om det inte funkar? Om han/hon/nån blir full och gör bort sig. Eller det utbryter bråk.  Så man får skämmas. Stor risk!

Skilsmässorna skaver också på julglädjen. Hos vem ska vi vara? Vem är pappa till alla barnen? Hur många mil kan man kuska runt en julafton och fortfarande hävda att det är julefrid? 

Och har inte önskelistorna blivit väldigt detaljerade? Det är inte länge sedan ungarna skrev "klocka" eller "docka" på listan, nu är det mer en beställning där modell, färg och utrustning noggrant specas.  Jättespännande, verkligen, att öppna paketen på julafton.

Förresten har jag blivit likadan. Den enda julklapp jag troligen får på julafton har jag köpt själv på nätbokahandeln. Varför ska sitta och läsa nån bok om Carl von Linné när jag i själva verket vill läsa Keith Richards nya memoarbok? Sagt och gjort, nu har dottern slagit in den och vi hoppas alla att jag glömt bort vad det är tills det är dags att öppna paketet om några dagar. Var det inte roligare förr? Var det för att man var barn? Var är entusiasmen?

-Mamma, det är läskigt att köra, jag vill ha dubbdäck till bilen. Dottern är upprörd, och troligen också lite rädd. Hon ska köra hem från pappa i kväll, och det har snöat ganska ymnigt här i Stockholmsområdet. Det betyder att det är milt kaos på vägarna. Det behöver knappt snöa alls för att det ska bli kaos häromkring, stockholmarna är bra på mycket, men inte vinterkörning.

Det kändes helt rätt att investera i friktionsdäck när det var dags att byta på bilen. Vi har haft milda vintrar under långa tider, och det sliter på vägar och miljö att köra dubbat. Men förra vintern tog man sig knappt fram, och vad säger ni? Ser inte den här ut att bli minst lika besvärlig? Men att ha t r e omgångar däck.... Det är inte billigt precis. De ska köpas in , de två omgångarna man inte byter måste förvaras, vilket kostar för mig som inte har varken garage eller vind/källareförråd.

Enda nackdelen jag vet med dubbdäck är väl att man inte får köra på Hornsgatan, men dit har jag inte haft ett ärende på väldigt länge, så det är lugnt. Jag undviker gärna att köra bil på hela Söder, för fotgängare och cyklister har helt egna regelverk där. I motsats till övriga stan gäller huvudregeln "minst går först" på Söder, de vill gärna vara lite speciella där.

Den bil jag fått provköra över helgen för att se om jag trivdes med modellen, tuggade sig i alla fall fram i en oplogad stad idag, vilket bådar gott. Stjärtvärmen var också god, det är detaljerna som gör det!

 Snön dansar ner för tredje dagen i rad. Utanför mitt fönster skyndar människor förbi, hukande mot vinden, med kassar i händerna. Nyss såg jag en fotgängare med tre tunga kassar. Två av dem var av papper. Stackars människa tänkte jag. Dom där går inte att sätta ner på marken för att vila en stund från kånkandet, och snön hotar hela tiden att smälta och lösa upp handtagen så de brister. Att släpa en sådan börda hem från bussen är en kamp mot klockan och betingelserna.

Jag bor vid en gatukorsning här i förorten. Här händer alltid någonting. Brandkåren har sin depå här strax bakom och rycker ut med jämna mellanrum. Tut-tut. Och om folk inte flyttar bilarna tar de till BAAAHHH-knappen, en stark uppfordrande signal som nästan flyttar bilar enbart med lufttrycket.

Korsningen är tvåfilig, och på två ställen finns trafikljus med högerpil. De verkar milt rogivande för många, de slumrar in och ser inte när pilen tänds. Men det gör de bakom, och så sätter ett osvenskt tutande igång för att väcka chauffören längst fram i kön.

Helt nära ligger ett förortshotell som tidigare beboddes av pendlande affärsmän. Numera är det ett lågprisalternativ till drakarna i stan, och det bor folk från hela världen där. Nyss fotograferade några asiater varandra framför de snötyngda buskarna utanför hotellet.  Snö är kul när man inte har den jämt, eller måste skotta den.

Strax är det min tur att böja mig för vinden. Mina julkort blev klara i natt och nu måste de på lådan.

Bliven icke förskräckta,  sa ängeln, men vad annat kan man bli? Om en stor ängel med vingar och allt dök upp i mitt vardagsliv skulle jag bli vettskrämd. Nästan som om man stod öga mot öga med en isbjörn. Det är dumt, för änglar ska ju vara goda och isbjörnar - nåja. Man kan väl inte säga varken bu eller bä om deras moral, men nog styrs den lite väl mycket av aggressivitet och hunger?

Det finns medmänniskor som kan se änglar och skyddsandar och annat som tydligen frasar runt oss fast vi som inte har gåvan - eller har bett om att få slippa och ha den - inte märker det. 

På Gamla teatern i Gävle finns ett äkta spöke, en före detta vaktmästare som på sin tid bodde på teatern och vigde sitt liv åt den. Så han vägrade lämna den när han dog. Istället hänger han hack i häl på nuvarande scenmästaren och småbusar med honom. Blåser honom i nacken när han hänger upp tunga lampor. Tänder belysningen i trapphuset på teatern igen precis när scenmästaren har släckt, låst och larmat.

Några av skådisarna hade spökvaka. De gömde sig bland bänkarna i teatern och väntade ut spöket. Mitt i natten kom han och gick sin runda på första raden. In genom en dörr, skramlade med nycklarna, ut genom nästa, kollade att allt var som det skulle.  Vissa kan se honom, och han lär vara väldigt storvuxen. En tjej i caféet såg honom komma genom väggen bredvid scenmästaren som gick vanliga vägen genom dörren. Men kanske är den här jätten inte ett spöke, utan en vaktande ängel som inte vill att vi ska bli förskräckta.

 -När ska du vara i stugan i sommar? Det är min kära syster på tråden. Hon sitter med bokningsförfrågningar på de olika veckorna och lägger ett schema. Vi har på senare år kommit på att det är smart att hyra ut när vi inte är där så vi kan få in pengar till reparationer och uppdateringar av vitvaror etc.

Jag har ingen aning egentligen om när jag hade tänkt åka ner, jag är ganska spontan av mig, men eftersom hela världen utom jag redan nu verkar styra upp kommande sommar dras jag med i framförhållningstänket. 

Min favoritmånad på Gotland är augusti, lite varmare i vattnet, lite lugnare på vägarna. Är det medeltidsvecka kan man hålla sig undan på landsbygden om man inte gillar trängsel och doften av svettigt ylle. Jag ogillar över huvud taget trängsel på min ledighet. I juli är det först almedalsveckan, en osund företéelse där politiker, journalister och lobbyister festar ihop en hel veckan och kanske lite till, vad vet jag. Man kan undra hur det går med den kritiskt granskande journalistiken när alla känner alla och dras till makt som getingar till en honungsburk.

Stockholmsveckan är ett nytt inslag i veckofaunan. Då väller det in stekare från Stureplansområdet och super skallen av sig en vecka. Det hela är dock väldigt lokalt, ca tre krogar är inblandade, så håller du dig undan dem missar du hela eventet.

Nu är jag i alla fall inbokad två veckor, och kan vara spontan övriga sommaren. Nästa år har jag i alla fall planerat för en sak: Låååång semester.

Så har då självmordsbombarna letat sig även hit. Det känns overkligt att någon gått omkring på Drottninggatan mitt i julhandeln med sprängladdningar apterade på kroppen med syfta att skada så många som möjligt. Hur ska vi förhålla oss till det? Går det att förhålla sig till?

När jag turnerade i Storbritannien 1996 hade England och IRA haft ett långt eldupphör. Precis den våren brakade helvetet löst igen. Ena dan jobbade jag i London, nästa befann jag mig i Manchester. Då sprängdes en hel skåpbil full med sprängmedel i Docklands. Dagen efter jobbade jag i London igen. Några dagar senare åkte jag buss förbi en tunnelbanestation där ett bombdåd blev verklighet bara några timmar senare. Så där höll det på.

Det var poliser överallt, tunnelbanenedgångar som stängdes. gator som spärrades av. Till slut var man så nojig att man såg bomber överallt. I London finns det massor av papperskorgar, postlådor, soppåsar på trappor etc etc, allt kunde vara en förklädd bomb. Det gick så långt att jag tvingade mig själv att bara sluta tänka på det. Intalade mig själv att risken var en promille av en promille att man skulle befinna sig på fel plats vid fel tid.

Kanske ödestro kan hjälpa i de här situationerna? Fast hur? Visst tror jag på ödet till en viss del, men inte så starkt att jag kan tänka -Äsch, är det min tur idag så är det, skit vart, nu går jag till saluhallen i alla fall. 

Men engelsmännen är helt stoiska i de här lägena. -Terroristerna ska inte få vinna, nu går vi till jobbet som vanligt, det gjorde vi under bombningarna under andra världskriget, och det gör vi nu, resonerar de. Det kan jag beundra dem för.

 Snart läggdags när jag skriver det här. Det blir ovanligt tidigt för mig ikväll, redan vid ett-tiden.

Jag är nattuggla av naturen och trivs med det. När jag går till sängs kommer jag att vara nöjd med min dag. Här har hunnits med lite av varje. Rastat hundar, varit i stan på Stadsbiblioteket och läst dikter på en Sonja Åkesson.-soaré, tvättat, kört diskmaskinen, frusit in god julskinka att steka på någon gång när det är bråttom med maten, ringt, mailat och fixat kort sagt.

I kväll har jag kokat hundmat till min allergiska hund som kommer att räcka 12 dagar framåt, skrivit julkort, veckohandlat och tillbringat en halvtimme framför tv:n, vilket är ovanligt för mig. Men även om man som jag tycker om att fylla dagarna med göromål är det inte säkert att man somnar för det. 

I vanliga fall sover jag innan huvudet landar på kudden, men efter en lång säsong på högvarv har jag börjat läsa några sidor i någon bok innan jag släcker lampan. Det ska vara en lugn och lite betraktande bok, inte pang-pang och mordutredningar. Gärna noveller eller korta kapitel, lagom att varva ner till och bli sömnig. Just nu har jag läst ut en bok och behöver en ny. Har ni några tips på bra gå-ner-i-varv-böcker?

 När man reser mycket inom Sverige, som jag, ställer man sig en enkel fråga: Varför är det sämre nu än förr fastän det hävdas att utvecklingen alltid gå framåt? 

Vi kan börja med flyget. Destinationer försvinner, turerna är glesare och på lördagarna är det inte många orter du kan flyga mellan över huvud taget. Klar försämring.  Finns inget glesbygdsstöd att skyffla in för att upprätthålla servicen?

Tågen. Sj. Banverket. Behöver jag säga mer? Fan, köp grejer av ryssarna nästa gång. Pallar dom i Sibidrisk kyla pallar dom här. Anställ pensionärer längs sträckorna som kan skotta växlar. Sätt upp eltrådarna ordentligt så de inte trillar ner hela tiden. Underhåll rälsen. Punkt.

Vägarna. Kommer just från Gävle. Ymnigt snöfall mellan Gävle och Uppsala. Sett ett gäng med snöplogar som röjde plus en baklastare som tog hand om en snöhög i mittremsan på motorvägen. I övrigt intet.  Har också lagt märke till att många nya sträckor av motorvägar sätter sig och får svackor efter några år. Slarv med underarbetet? 

Stadsgatorna här är i ett skick som faktiskt motiverar att gemene man kör  med fyrhjulsdrift. Lappat, lagat, håligt och dåligt. Bilar som lagt av står kvar veckovis bredvid vägarna. Ring Svempas, hallå!

Trottoarerna. Avstängda på vintern p g a rasrisk istället för att man skottar taken och röjer trottoaren. Snösvängen är helt bortrationaliserad men det dom gjorde finns kvar att göra. 

Ni kan säkert fler exempel på att det var bättre förr. Shoot!