Jag har bantat alltså finns jag 
Det är jäkligt svårt att springa efter Phil Maffetones 180regel. Att man ska ligga på 180 minus ålder i puls, och sedan har man ett arbetsområde tio slag neråt. Dvs om man är 50 så är det 180 minus 50 = 130 som maxpuls, och så tio slag neråt som arbetsområde. Dvs 120-130 i puls. Tanken med detta är att träna så nära den aeroba maxpulsen.
Det här området ligger ofta nånstans mellan riktigt snabb gång och mycket lätt jogging. Därför det riktigt svårt att ligga där om man vill springa.
Ingemar, bantarmentorn min, han har varit en tuff jäkel. Han har kört efter 180regeln och genom att springa, och några av hans rapporter från fältet har fått mig att skratta så tårarna sprutade. Den tionde maj fick jag följande mail;
"6 km i pildammen, 50 min. Förnedring. Knappt styrfart. Folk går verkligen förbi mig och det är inga illergångare. Pulsen upp till 145-150 så fort jag fick sol på mig. Är jag en vampyr? Är Maffetone en vampyr?" och "Det går nog inte att springa långsammare än så här utan att ramla."
Och rent mentalt är det jäkligt svårt att mala på i den här hastigheten, känslostämningen beskrev han med två ord; "Blev förbannad"
Dagen efter var han ute på en ny runda och skrev en ironisk kommentar efter en mils löpning; "Jogging 89 min. Snittpuls: 140. Världsrekord! Det gick att springa långsammare."
Jag gjorde några tester förra året i november på löpband, och landade då kring 75 minuter milen. Det var jäkligt trist faktiskt att ligga och mala på 7,30 min/km tempo. Jag tröttnade. Det var ändå bra mycket snabbare än Ingemars tider.
Och det är mentalt svårt att ligga i den farten av flera anledningar; det är segt som fasen, folk tittar konstigt på en, kossorna tittar konstigt på en, fåglarna tror att man är ett träd och vill bygga bo på en...men när man väl är van vid detta så funkar det ganska bra. Inbillar jag mig.
Jag skulle vilja påstå att den modigaste och tuffaste löparen, är den som springer så långsamt att han nästan ramlar omkull. En sådan som Ingemar.
Och idag var jag sådär modig; jag tog mig iväg på min 9,2 km runda och snittade 132 i puls, kröp fram på vägarna och pratade snällt med fåglarna i en fart av 7,45 minuter per kilometer. Jag är faktiskt ganska nöjd över detta, detta var faktisk utomhus i min backiga omgivning, och bara en smula långsammare än vad jag trampade på i höstas, då på löpband, plant, inomhus. 
Postat i: Träning och motion Permalink Kommentarer [4]
*gapskratt*
knäppkänga. du är rolig.
kan du inte hitta någon annan träningsfilosofi som inte tråkar ut dig? (eller så fortsätter du bara som nu, så får jag fortsätta att skratta som nu)
Skrivet av jag vill hitta solen den 29 maj, 2008 kl. 06:58 #
jag vill hitta solen - Vad ska jag säga, ett skratt förlänger livet, sägs det. Men jag är nog mest road av att klara av att springa sådär långsamt. Så det tråkar inte ut mig. Förutom på löpbandet i höstas, då var det plågsamt efter ett par tester.
Att springa sådär långsamt ute i det fria gör det möjligt att lyssna på alla konstiga röster i huvudet... :)
Skrivet av BadGEAR den 29 maj, 2008 kl. 08:44 #
Hör du också rösterna? Skönt
Skrivet av Ingemar den 29 maj, 2008 kl. 11:00 #
Ingmear - du också? var försiktig så ingen hör dig, men jag tror dom vill oss väl...
Skrivet av BadGEAR den 29 maj, 2008 kl. 13:22 #