Jag har bantat alltså finns jag 
När jag började med bantningen så närde jag en tanke om att med tiden orka bry mig om att skaffa mig en hygglig kondition. Motion skulle vara en del i projektet, ett projekt i projektet. Om jag skaffar mig goda vanor (vilket underligt nog motion kan räknas in som) under min bantningstid så kanske jag kan lära mig att ta med dom till livet efter bantningen. Så tänkte jag. Ju fler goda förändringar, desto bättre. Kosten var nummer 1, nummer 2 var motion.
Att motionera är ett bra sätt att öka kroppens förbränning en smula. Att på ett långsamt sätt också få bort en del av det lagrade fettet i kroppen, och kanske om det vill sig, bygga upp lite muskelmassa.
Jag hade noll ork, noll lust i vintras. Jag åkte till badhuset då och då, mitt mål var som vanligt att simma 250 meter. De första 150 gick hyggligt, de sista 100 blev ett förskräckligt kattsimmande med ideliga kallsupar. Det kändes illa, att vara så slut på det lilla, som i och för sig nog tog 15 minuter eller mer. Det kunde väl bara bli bättre - om jag stod på mig. Trodde jag. Tänkte jag. Hoppades jag.
Promenader, ärligt talat, jag avskyr att gå ut under vintern. Det är slaskigt, mörkt och eländigt ute. Men jag hade gjort ett val så det var bara att ta sig ut. Jag började att på allvar ta mig ut i det fria, nånstans 20-30 minuter var rundorna. Ungefär 2 och 2,5 km i backarna här hemma. Jag var svettig och trött efter detta, jag försökte ta i och gjorde det, men ser idag på tiden att det måste ha varit en trött landsköldpadda på vandringsstråk.
Kontentan var; jag hade verkligen gått ner mig så mycket de sista åren, och speciellt sista året. Jag hade ingen ork kvar, ingen lust och var tveksam på hur det skulle gå. Skulle jag verkligen fortsätta med motion efter bantningen? Jag var tveksam. Men jag ställde in siktet på att lyckas med att få in 10 pass motion i veckan på mitt schema. På sikt alltså, om ett par månader eller så. 10 pass efter mitt system är 3 timmar 20 minuter i veckan.
Jag införde därmed 20 minuters passen, på 20 minuter hinner jag bli riktigt varm och känna mig trött om jag tog i lite. Det var lagom länge. Lagom länge för att plåga sig själv. Dessutom hade jag läst nånstans att efter ca 20 minuter så är kroppen i full förbränning. Om det var sant eller inte, visste jag inte, men det var helt säkert att på 20 minuter så var jag varm och svettig, och det måste betyda något. Senare räknade jag om 20 minuters passen till en förbränning av 100 kcal.
Man kan säga att där simmade jag kattsim i början av januari, spottade bassängvatten och drömde om att i en avlägsen framtid att både orka och bry mig att motionera minst 3 timmar och 20 minuter per vecka. Mycket visste jag, men hade verkligen ingen aning om vad framtiden hade i sitt sköte. Jag hade verkligen inte en aning vad som fanns i den pandoras ask som dväljdes i mitt inre.
Morgonhimmel strax söder om Borlänge i februari/mars 2007
En personlig fundering, är man halvallvarlig ifall man stavar allvar med ett "l"?
Postat i: Bantningen - retroaktiva blickar
Permalink
Kommentarer [0]