Jag har bantat alltså finns jag 
Jag har flyttat över allt mitt löpande lubb till min wordpressblogg, och jag har nog inte sagt så mycket här på Passagen om hur det går. Sist var nog 17e juli ser jag. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.
Tidigt i juli började jag få problem med höger fotled, jag fortsatte springa och hoppades på att det skulle släppa. Men icke. Det blev bara värre och värre, och den 23:e juli var det slutsprunget. Det gjorde så ont så fick jag ställa in allt, kanske var det strul med ledbanden, men jag vet inte riktigt. Besviken och nära till att göra annat för att trösta mig så blev det mer eller mindre partyliv med mycket dryck och mat.
Många kilo tyngre, åtminstone 5-6 kilo, vaknade jag till liv första veckan i augusti. Så började jag testa foten lite försiktigt. Men det var både tungt och jäkligt att springa, och så gjorde det ont vid första försöket.
Jag fortsatte att prova, formen hade krympt ihop till en liten plutt på denna korta tid. Det var väl flera saker som gick hand i hand; Vikten, det kassa ätandet och drickande, men framför allt var det motivationen och lusten som slirade.
Fram till 18e augusti tog jag det lugnt. några få rundor, och så försökte jag hitta lusten och motivationen igen. Och sedan 18:e augusti har det börjat röra på sig. Det har nästan blivit dagliga rundor sedan dess, och tempot börjar öka igen gentemot pulsnivån. På något vis har lusten och motivationen börjat återkomma. Kanske inte så konstigt när problemen börjar släppa, och för att jag blev trött på att schava runt.
Jag är fortfarande inte på samma nivå som i mitten av juli, innan jag fick avbryta. Men det börjar likna något. I mitten av juli gjorde jag 6:00 min/km tempo med 145 puls över en mil. 5:30 tempo med 153 puls på samma sträcka. Detta var något jag var nöjd med, och jag hade hoppats nu i slutet av augusti testa med att ta mina egna världsrekord på några av de sträckor, de jag gjorde för 2-3 månader sedan.
Men det får vänta. Jag får fortsätta och jobba på, det som komma skall, det kommer.
Och hur det blir med mina mål; att gå mellan mina boenden inom loppet av ett dygn (ca 12,5 mil), springa ca 5 mil som test för uthållighet och så prova ett par tävlingar för att få tider; ett millopp och ett marathon (jag är lite sugen på den i Las Vegas). Allt hänger i luften, just nu är det viktigast att kroppsdelarna inte går sönder. Det är bara att inse att bara för att konditionen klarar det mesta så betyder det inte att leder och senor hänger med.
Det finns gränser för hur mycket påfrestningar min kropp tål, och jag får vackert backa en period och ta ny sats lite längre fram. Att ge upp finns inte i min föreställningsvärld.
Arne Andersson och Gunder Hägg i storslag.
Postat i: LÖPNING & RUNNING Permalink Kommentarer [0]