Jag har bantat alltså finns jag 
Jonas Colting, idrottsman par excellence & esq, har precis fått i ordning på sin hemsida här på www.colting.se och det blev riktigt snyggt. Att jag bryr mig om Jonas Colting har sin grund i att en välmenande individ någon gång i början av förra året gav mig Coltings bok Jag vill ju bara se bra ut naken! nån vecka efter att jag började banta.
Jag fnysde och sade att sånt INTE var för mig (han var ju en snubbe som sprang 80 km och jag blev svettig av att gå sävligt 2 km). Men efter
en eller två månader, då jag själv hade kommit igång med min träning och bantningen gick finfint,
satt jag där med Coltings bok och fick mig aha-upplevelser. Jag har skrivit det förr och jag säger det igen; det är inte lätt att få gamla hundar att sitta, men när vi väl sitter - gud så vackert vi kan sitta!
Det grundlade delar av vad jag vill se som min nuvarande träningsfilosofi; Det absolut viktigaste för min del var att han skrev om att den viktigaste muskeln vi ska träna är hjärtat. Inte biceps, inte lårmuskler eller något sådant. Utan HJÄRTAT.
Och hjärtat tränar man med konditionsträning. Colting skrev också att om det gör ont när man tränar, då är det fel och man ska sluta, och ta reda på varför det gör ont. Det här var också viktigt att få bekräftat, jag själv avskydde att ha ont efter träning, men jag var uppvuxen med No Pain No Gain mentaliteten. Har jag inte ont, har jag inte gjort tillräckligt. Så var den gamla tankegången. Detta är ju givetvis helt galet. Eftersom det leder ju oftast till att man tröttnar på att träna, just för att man alltid får ont.
Jag har läst många som skriver om hur skönt det är att det gör ont efter träningen, hur skönt det är att ta ut sig så mycket. Men frågan är om de verkligen fortsätter träna efter ett år, två år eller fem år. Är det verkligen så skönt så man fortsätter träna för livet? Jag själv har alltid förr tröttnat på träningen, just för jag alltid tog i för hårt. Skulle jag springa så sprang jag i full fart tills jag nästan kräktes, och det blev inte så många rundor. Efter tre månader ville jag inte ens tänka mig att springa någe mer.
Det här med att programmera om mig är inte så lätt, att programmera om mig från att "träning ska göra ont annars var det ingen bra träning", att programmera om mig från min egen tävlingsmentalitet, eller hejda mig från att testa min gränser osv - utan att ta det lugnt och tänka att jag kommer dit jag vill förr eller senare. Ta det lugnt, ta det piano och jobba på så kommer resultaten. Och själv faller jag igenom grundtänket, särskilt perfekt är jag inte. Men det är bara att tänka igenom vad och varför som hänt, och börja i en annan ända av nystanet.
Jag rekommenderar Jonas Coltings bok Jag vill ju bara se bra ut Naken! - den är en fin inspirationskälla, vare sig man vill börja träna eller inte. Det handlar så mycket om att må bra, vad man kan göra för att må bra. Ni hittar den här på www.nicotext.com.
Och själv vill jag bara bocka och buga för den inspiration han gett mig.
Postat i: Bloggar, webben och sånt Permalink Kommentarer [0]