Jag har bantat alltså finns jag 
Jag borde avhålla mig helt från löpningen ett tag, så att systemet med organ, ödem och annat lugnat ner sig. Dessutom har jag en ömmande vänstervad. Men det är svårt.
Igår kunde jag inte hålla mig längre. Suget kom. Det där suget, och vetskapen i mig med det häftiga att kunna snöra på sig skorna och sätta igång, att lubba runt på skogsvägarna i ett par timmar och andas djupt för att vara så nöjd att jag kan göra det, flyta fram på mina egna ben dit jag själv vill. Vara min egen farkost. Inte bara i tid, utan också i rum.
Men jag försökte vara klok. För det första så tog jag en kort runda, det blev min gamla huvudrunda på 7 km. Den som jag sprang ett tjugotal gånger förra året. Den runda som jag försökte slå mina egna tider gång på gång. Och det gick ju.
Men känns märkligt att idag, och trots att jag bara sprungit bara 34 mil i år (och inte mer än 40 mil förra året), anse att sju kilometer är uppvärmning. Med lite perspektiv på det hela så sprang jag en kilometer som längst förra året vid slutet av maj. Tiderna förändras...
Jag är också lite trött på att springa i 130 puls. Det passar inte mig, det är för mycket segt lufs över det. Det känns inte bra mentalt. Det är ballt ibland, att kunna hålla igen så mycket och faktiskt klara av att springa så långsamt, men det har sitt pris. Jag trivs väldigt bra kring 145 puls. Och det känns som jag nästan springer och kan hålla på mycket långt och länge.
Jag har stött och blött mina tankar kring Philip Maffetone, Stu Mittleman, John Hadd, Arthur Lydiard, Jack Daniels och säkert nån till av dessa otaliga löparfilosofer och gurus skrifter. Jag börjar förstå att jag ska springa som jag själv känner och vill, hitta mitt eget system ur mitt eget hjärta, min själ och mitt varande. Men ta hjälp av vad andra tänker, försöka förstå och använda av det.
Tiden är en flod stränder, det var en tavla av Marc Chagall jag såg för många år sedan, men titeln har hängt med. Allt är ett flöde, det finns inga stränder. Jag rör mig framåt utan val för floden flyter fram. Känner av var mitt eget varande är. Vilket är mitt eget inre flöde. Låt mitt varande flöda i floden av tid.
Jag bestämde mig igår att det blir 145 puls i löpningen framöver, och så variation ibland med rejäla långtester, och vid något tillfälle också farttester. Men att jag måste se till att mitt system orkar med, hålla igen och inte öka så mycket, och så hårt på en enda gång. Vänja mig att springa varannan dag, och inte två gånger om dagen.
Jag tog 7 km rundan igår med 146 puls. Alla turer förra året gick med puls oftast kring 155-165. Några var tom långsammare än gårdagens tid på 44:36. Eftersom rundan har ett par hyggliga stigningar (20 resp 30 meter) så är det svårt att hålla ner pulsen. Men jag ser nu att detta var det snabbaste jag sprungit med en puls kring 145. 6:22 min/kilometer. Detta trots överträningssymtom. Jag utvecklas ständigt bit för bit, stilla flyter jag fram på livets flod.
Postat i: Träning och motion Permalink Kommentarer [0]