Jag har bantat alltså finns jag 
Jag hade fått riktlinjer på hur jag skulle göra. 1500 kcal/dygn. Det är ganska lite det tänkte jag. Men så började jag lista upp vad som var lågt i kalorier och insåg snart att jag det blir ganska mycket mat om jag väljer rätt. Det skulle kunna vara 6,5 kilo tomater, men å andra sidan bara 167 gram olivolja. Så det gällde att välja rätt för att hålla sig mätt, klart, tog jag olivoljan så skulle jag nog inte vilja äta så mycket mer den dagen...
En grundfundering hos mig var att skippa allt sådant som jag ätit mycket av under åren jag gått upp i vikt. Jag åt dagligen ute; mackor och snabbmat, jag åt ofta godis, bakelser och snacks, jag drack mycket sockrad dricka. Allt detta måste jag sluta med; bort med bröd, pasta, ost, läskedrycker och sådant som jag vräkt i mig under åren, för där nånstans har missbruket fått kilona att rusa upp.
Att det var ett missbruk var inte svårt att inse, för varför skulle jag äta mer än vad som egentligen behövdes för att hålla mig mätt och nöjd? Visst, ibland kan man äta för att det är gott, men det finns väl gränser - hur god är egentligen en Big Mac & Co?
Så då var det dags för ett kontrollerat liv, kontrollerat på vad jag stoppade i mig, vägning av allt, inklusive mig själv dagligen.
Så där stod jag en torsdagkväll och kokte, stekte och portionerade. Och det var så mycket i varje portion att jag blev trött på mat redan den kvällen. Varje portion var gjord för att cementera magen, en skvätt fullkornsris, bulgur, eller couscous, en bit kött från fågel, fisk eller fyrbeningar gick ner i lådorna och så en stor hög grönsaker. Varje portion var kring 350 kcal, bestod oftast av 300 gram grönsaker, 100 gram kött och 100 gram kokt ris, bulgur, eller couscous. Fyra sådan bautaportioner per dag blev 1400 kcal, då hade jag ändå 100 kcal över att spela med. Jag såg inför mitt inre att jag skulle äta ihjäl mig, inte svälta ihjäl. Tugga Tugga Tugga.
Och det var inget problem att hålla sig mätt på denna mängd. Tvärtom, inom ett par dagar kände jag att jag inte på många år varit så behagligt mätt och mått så bra. Magproblemen försvann också med ett. Jag kände mig som en ny människa inom 2 dygn. Det var en helt otrolig känsla. På två dagar med diet så fungerade magen och tarmarna normalt. Jag hade inte ont längre, jag behövde inte uppsöka toan en handfull gånger per dag och alla andra onämnbara besvär jag lidit av var också väck som genom ett trollslag. Hade jag fått en Labero i huset, eller var det en Häckner eftersom problemen hade ofta känts av i den regionen.
Dessutom, jag hade fullt upp med att försöka äta alla portioner jag lagat. Det var faktiskt så mycket mat att jag fick oftast inte ner allt. Jag var nästan konstant mätt, och rasade i vikt ofattbart snabbt. Är det verkligen så lätt att gå ner i vikt? Det var det. Varför hade jag inte gjort detta tidigare? Sent ska syndaren vakna.
Till detta fick jag också kompisens utmärkta råd att läsa John Walkers The Hackers Diet . Den räckte långt i kaloribantningens tecken.
Jag skaffade mig en vaxad anteckningsbok där jag förde in vikten varje dag, varje morgon efter uppvaknande var det dags för att föra in vikten, en ny elektronisk våg införskaffades och jag vägde mig flera gånger och tog det vanligaste utfallet av t.ex. 9 vägningar. I mitt anteckningsblock skrev jag kalorier, vad jag ätit, vilka tider på den vänstra sidan och på den högra sidan kunde jag skriva kommentarer om hur jag kände mig, om något var utöver det vanliga.
Och så var den viktigaste fundering kvar; hur mycket ska jag satsa, hur mycket tid och energi skulle jag satsa och hur länge. Varje vecka och varje månad som jag gjorde i bantningens tecken var bra, jag visste att om jag inte tyckte det var kul så skulle jag lägga av. Kompisen frågade vad jag hade för målvikt, jag drog till med 75 kilo, jag tyckte det lät så bra och trodde nog det var en bra vikt. Han sa att jag skulle fixa det till Norges nationaldag om jag höll den smala linjen. Jag tänkte jag skulle bli nöjd om jag fixade 80 kilo. Men det är bra att ha mål.
Då var beslutet kvar, hur mycket skulle jag satsa. Svaret var givet, ge allt, satsa allt, till vilken kostnad som helst. Kör hårt, kör fullt ut, kör som jag brukar göra med allt som jag tycker är kul. Låt det bli kul! Hitta på sätt att göra det roligt. Och så blev det, alla andra fritidsintressen och måsten lades på hyllan, här skulle bantningen få all min tid. För det handlade om min hälsa, och vad var viktigare för mig än min hälsa? Nada. Inget, inte ens en siberisk hamster.
En bild från förra sommaren seglatser i Blekinge skärgård, ett nöje som jag fick avstå detta år för att klara av min målsättning.
Postat i: Bantningen - retroaktiva blickar
Permalink
Kommentarer [0]