Jag har bantat alltså finns jag 
Friidrotts EM och VM är mina favoriter, det är egentligen de tävlingar jag följer med glädje. Och i OS finns allt detta med. Liksom alla andra konstiga hobbyn folk sysslar med; tändsticketornsbyggen, curlingmorsasimning, pilbågeätning med grön glaskula, våtomslagstrampolinhopp i grusad backe och en massa andra hippa idrotter. Riktiga världsidrotter m.a.o. Där givetvis svenska OS medaljer finns att hämta, om nu de tar sig till final av de fyra som ställer upp. Endast 12 får vara med i finalen.
Det första OS:et jag minns var 1972 ju med Lasse Virén löpning på 5 och 10tusen, och Mark Spitz som simmade som ingen annan. Sedan blev det tyvärr gisslandrama.
1976 års OS var en repris med Lasse Viréns fenomenala löpning (inte bara att han tog 5 och 10tusen igen, utan blev 5:a i maraton), Anders Gärderuds guld på 3000 meter hinder som är en klassiker, Alberto Juantorena som tog guld på både 400 och 800. Nu ska man veta att de flesta afrikanska länderna bojkottade spelen, och det var avgörande för vissa grenar.
Och så var det boxningen, ojoj med Sugar Ray Lenoard, Michael Spinks, kubanen Angel Herrera och den alltid så mäktige Teofilo Stevenson. Lite tråkig och träig var han, men han bestämde i ringen.
Det har blivit många OS sedan dess, studerade från soffan. Men 1976 års OS var något speciellt. Jag tycker mig inte ha sett bättre boxning sedan dess på ett OS. Jag var väl i rätt ålder, antar jag.
Med åren så var det egentligen bara friidrotten som fortsatt intressera mig. Även om den där Michael Phelps är ju något helt osannolikt, och helt plötsligt har världen glömt bort den för några år sedan totalt fenomenale Ian Thorpe. Men han är grym den där Phelps, så grym så jag faktiskt följer hans framfart.
Och vad gäller boxningen så är den numera en långsam gäspning. Inget intresse alls.
Dagens Nyheter gör på skojs skull en lista med tre
bästa sett ur olika generationer, ni hittar den här.
De har även en lista över de 100 bästa idrottarna genom tiderna.
Men sånt är verkligen svårt, därför hur mäter man olika tiders idrottare med varandra.
Hur mäter man Jim Thorpe, Paavo Nurmi eller Jesse Owens med senare idrottare? Thorpe blev ju klassad som professionell och fick lämna tillbaka sina medaljer, men han var i världsklass i de flesta eskilda grenarna han ställde upp i.
Paavo Nurmi fick inte springa alla sträckor, han blev förbannad när han ställdes över på 10tusen och sprang enligt uppgift milen på en träningsbana på 29:50, nån timme innan hans landsman Ville Ritola vann sträckan på OS med världsrekordtiden 30:23.
Jesse Owens föll i händerna på en agent och det slutade mest i olycka.
Vad hade hänt ifall dessa tre hade fortsatt sina friidrottskarriärer, eller fått göra allt de var kapabla till vid tävlingarna?
Det enda man kan vara säker på att snart så kommer det nya rekordmän och rekordkvinnor, och att de krossar allt som tidigare presterats.
Postat i: Nöje Permalink Kommentarer [0]