Ett antal
reflektioner från min läsning av James F. Fixx klassiker LÖPNING (The Complete
Book of Running, 1977). Min svenska pocketupplaga är Wahlströms & Widstrand
årsmodell 1980, 311 sidor lång. Detta är Klassikern om löpning, inte den första
boken om löpning, men den mest sålda och även den viktigaste.
Att Fixx
gav sig på löpningen vid 35 års åldern berodde på att han ådrog sig en fotskada
under sin sedvanliga tennismotion, vikten hade under gått åren från 75 till 95
kilo, han rökte två paket cigaretter om dagen. Han började ägna tid till
löpningen och anmälde sig till en 5mile tävling på orten. Han såg det blandade
startfältet med gamla människor, kvinnor, barn och givetvis med löpartyper.
Tänkte att med lite tur så skulle han klara sig hyggligt bra. Det slutade med
att han blev absolut jumbo, vad var det som hade hänt, undrade han när han inte
vare sig var fetast, äldst eller den klumpigaste löparen i fältet. Efter detta
var hans öde beseglat, skulle jag vilja säga. Han började rota i detta med
löpningen, och nästan tio år senare kom denna bok som skulle förändra hans liv
återigen ganska dramatiskt, han blev både rik och berömd och skrev en bok om
denna erfarenhet; Jackpot.
LÖPNING
är komplett bok om just löpning, den tar upp författarens väg till löpningen
(personlig touch), löpningens fysiologi, filosofi, kost, träning, skador,
skrönor, livshistorier och det mesta som man kan tänkas behöva fundera och
underhållas av.
Jag har
läst ett par andra böcker om löpning tidigare i år, så det är en del som känns
lite föråldrat i boken, utvecklingen har gått vidare. Men i grund och botten
fungerar nog boken lika bra idag som när den kom. En slags inspirationsbok, en
kunskapskälla att ösa ur med alla korta livshistorier om andra löpare genom
tiderna.
Jag
gillar inledningen; "Om denna boks omstörtande karaktär". Jo, så
står det, och det är i en tid när Ian Dury omstörtade
musiklivet i England, Sex Pistols inspirerade av denna Dury blev löpsedlarnas
kungar under denna tid. Punk och Löpning stod för varsin omstörtande karaktär. Det är trettio
år sedan. Jag har ett minne av nån Gå Lunka Löp kampanj här hemma, men jag
minns inte om det var från denna tid, eller om det kom senare.
Eftersom
boken är på mäktiga trehundraplus sidor så finns det hur mycket som helst att
gräva i, en av alla de saker han skriver om är kvinnliga maratonlöpare och
Boston maraton. Boston maraton är kanske den äldsta av världens
maratontävlingar, men kvinnor fick inte officiellt tävla där förrens 1972. Han
skriver att kvinnor som tidigare anmälde sig vägrades med motiveringen att de
"inte kunde springa så långt", detta var före 1967 då man tillät en
kvinna springa loppet. Året innan så smög sig Roberta Gibb in i loppet och
sprang hela sträckan, vilket troligen blev startskottet till att man tillät
Kathy Switzer ta sig runt året efter. Det är lite fascinerande att tänka sig
att det är bara 40 år sedan kvinnorna började tillåtas vara med i Bostons
maraton. Fixx skriver inget om hur det var med andra långlopp, eller om det
bara var i denna maratontävling man hade reglerna, och hur det såg ut i Europa
börjar jag undra.
Ett par
andra bitar jag funderat över, som han skriver om. Och som har att göra med
attityder. Jag har alltid tyckt att amerikaner är ganska ungdomliga i sin stil,
även riktigt gamla exemplarer av Homo McAmericanus. Men här skriver han att i
"vårt land finns det besynnerliga idéer om hur äldre människor bör uppföra
sig, och då behöver man inte vara mer än 40-50 år." Den andra
attitydfrågan är det här med när man är gammal. I mitten av sjuttiotalet var
man gammal vid 35, då verkade råden vara att man skulle vila och ta det lugnt
så man skulle slippa hjärtproblem. Man började bli skör helt enkelt. Det är en
ganska stor skillnad mot idag, dom värsta våghalsarna idag verkar definitivt
vara över 35 år, i många fall långt över den åldern.
Här finns
råd om hur man tampas med hundar, de som varit utomlands vet att lokalt så
slänger folk sten mot stöddiga hundar eller hur man sätter otrevliga bilburna
ungdomar på plats; en löpare sprang resolut över deras bil vid ett rödljus,
lämnade bucklor efter sina fotsteg på bakluckan, taket och motorhuven.
Kolhydratladdning
är tydligen något som en svensk fysiolog utvecklat, Eric Hultman, faktum är att fler svenskar förekommer som utvecklare och forskare inom träning i
denna bok.
Han
skriver också att en viss ansedd löpare påstås dricka nio flaskor öl om dagen,
och att en av usa:s främsta maratonlöpare dricker en låda eller mer i veckan.
En viss Dr Bassler t.o.m. rekommenderar öl, att det kan hjälpa mot njursten
särskilt om man tränar i hett, torrt klimat. Det tackar man för, dags att åka
till Mexico och springa.
Fixx
skriver om vegetarianer, att det finns en rad framstående löpare, och även
idrottare som är det. Men att man betraktar dem misstänksamt. Johnny Weismuller
är tydligen en av dessa vegetarianer, den gamle värlsrekordsimmaren och Tarzan
skådespelaren. En av dessa maratonlöpande vegetarianer han tar upp är science
fiction författaren Ron Goularts fru Frances Goulart.
Låt mig
citera ur boken, det här typen av resonemang känner nog en del av er igen, fast
från motsatta sidan av kostcirkeln; "Mrs Goulart tror att landets skolor i
näringsfysiologi konspirerar för att hålla tyst om vegetarianismens
förtjänster. Skolorna är mycket konservativa, sade hon. De har informationen,
men de är ett halv århundrade efter sin tid". Så talade Zarathustra, eller
i alla fall en vegetarian för trettio år sedan, låter det bekant. Tyvärr är det
nog så att den andra ändan av kostcirkel borde ta lärdom av vegetarianerna, och
bland annat sluta upp och förfölja Stephan Rössner och kalla honom för
massmördare som här på Wikipedia. Inte har
man kallat alla andra ur "lågfetts"-etablissemanget för massmördare.
Ska man kalla en för det, då tycker jag man kan löpa linan ut och skriva in samma
ord om tusentalet andra i Wikipedia. I min mening är det en ynklig stackare som
skrivit det stycket i Wikipedia. Snacka om att vara kontraproduktiv, och skita i eget bo.
Fixx tar
också upp ett av de starkaste argumentet som jag vet som talar emot att vi skulle vara rena
köttätare av naturen; våra tänder. Något jag också reagerat på under tiden jag
läst om lowcarb/paleo fantaster som försöker bevisa det ena och det andra om
vårt ursprung, och vad vi ska äta rent evolutionsmässigt. Men tänderna, tänker jag. Vi har ju inga
rovdjurständer att tala om. Våra tänder liknar mer något som man ska mala med
och inte slita köttstycken ur andra kroppar. Men jag är ingen tandexpert, men
efter att ha sett käften på en gris och katt så är det inte så svårt att se
vad vårt garnityr liknar mest.
Han tar
även upp detta med Tarahumara indianerna i Mexico, ska tydligen vara ett folk
som har för vana, verkar vara en konstig vana, att springa 300 km i bergig
terräng och vars kost består av säd, bönor och squash. Men praktiskt taget
aldrig någon mjölk, kött eller ägg. Kan vara en intressant motpol mot alla
späckätande isblocksmaraton rännande inuiter.
Sedan
finns alla fantastiska historier med; den om 19 åringen John C. Miles som
aldrig sprungit längre än 16 km i sitt liv, han ställer upp i Boston Maraton
1926. På startlinjen står olympiadmästaren från 1924, Albin Stenroos och den
store löparen Clarence DeMer som hade vunnit en handfull gånger. Miles sprang in i mål
som etta, i vita gymnastikskor och simbyxor och i dammet efter hans kvicka
fötter så kunde Stenroos och DeMar hasa sig in i mål. Är inte det fantastiskt,
så säg.
Ett helt
kapitel handlar om George A Sheehan, en läkare och enligt Fixx en Löparnas
Filosof. En löpare i själ och hjärta, lika mycket som han verkar vara
förebilden av den gode doktorn. Utan honom hade inte tidningen Runners World
blivit vad den blev.
Och så
har vi något annat som intresserade mig, något jag vet inte hur det håller
idag, men något jag funderat och misstänkt. Det handlar om muskler, frågan jag
ställt mig om man blir starkare bara för att musklerna växer och blir större,
eller kan det också vara för att musklerna blir bättre och effektivare och att
man därför också kan bli starkare. Här finns en förklaring om att musklerna
blir hårdare, segare och i stånd att arbeta längre. Att det trots allt inte
behövs någon ökning av muskelmassan för att man ska bli starkare. Jag tycker
det verkar rimligt, jag ska ta och läsa in mig mer på ämnet framöver.
Och
varför är boken då av omstörtande karaktär, jo av de enkla skälen att LÖPNING
är ett naturligt lugnande medel, att den har förmåga att förhöja sexuell
njutning, att den tillåter löpare att att äta det mesta utan att gå upp i vikt,
att sjuka blir bättre av löpning och att åldrandet går långsammare.
James F. Fixx gick bort bara 52 år gammal. En del har nog kallat detta för ödets ironi, att här har han deklarerat löpningens förtjänster om god hälsa och ett långt liv, och så dör han själv i en massiv hjärtsnörp redan vid 52. Men när man förstår att hans far gick bort av samma anledning i så låg ålder som 42. Så kastar det ett annat ljus över det hela. James blev faktiskt 10 år äldre än sin far.

Postat i: Träning och motion Permalink Kommentarer [12]


Jag har bantat alltså finns jag 



















Skrivet av fetsmart den 16 oktober, 2007 kl. 19:58 #
Skrivet av BadGEAR den 16 oktober, 2007 kl. 20:23 #
Skrivet av fetsmart den 16 oktober, 2007 kl. 21:11 #
Skrivet av 81.226.54.21 den 16 oktober, 2007 kl. 23:26 #
Skrivet av 62.20.57.5 den 17 oktober, 2007 kl. 08:07 #
Skrivet av Kattmoster den 17 oktober, 2007 kl. 19:11 #
Skrivet av Suddagumman den 17 oktober, 2007 kl. 22:10 #
Skrivet av BadGEAR den 19 oktober, 2007 kl. 13:57 #
Skrivet av BadGEAR den 19 oktober, 2007 kl. 13:59 #
Skrivet av BadGEAR den 19 oktober, 2007 kl. 14:12 #
Skrivet av räserlasse den 08 januari, 2008 kl. 13:43 #
Skrivet av BadGEAR den 09 januari, 2008 kl. 09:13 #