Jag har bantat alltså finns jag 
En bloggning om min träning, och kanske lite om Projekt BadGEAR MARK 3.
Det var ett tag sedan sist jag skrev något. Det var i följande bloggning från den 14:e september
Min träningshistoria har blivit som historien om att gapa över för stort stycke, och tappa den gång på gång.
Jag hade den fjortonde september presenterat ett fint träningsschema som jag hållit i fyra veckor i sträck, detta efter att jag under period haft problem med höger fotled i en månad och i princip lagt ner all löpträning. När jag kom igång igen så blev jag överambitiös, det handlade en hel del om att försöka hinna ikapp det jag missat.
Och det är verkligen korkat att inbilla sig att det går att göra det utan att det straffar sig.
Jag började köra för hårt, och trampade iväg med 7 mil i veckan, och det klarade kroppen av i fyra veckor, sedan sprang jag in i överträningsväggen. Och fick hålla igen. Men det var ingen fara i sig, bara att jag fick ta det lite lugnt en period. Och när jag sedan började jaga vidare så hade jag oturen den 1a oktober att trampa fel med vänster fot när jag skulle över en refug. Och det hände något med hälsenan, som svullnade upp och började smärta, ganska rejält.
Då var det slut på det roliga, jag fick återigen hålla igen, vila, och springa lite för att testa, vila igen, och springa lite på test, vila mer och nu fem veckor senare så känns det som att hälsenan håller ihop - ingen smärta eller ömhet under löpning, och inget av detta dagen efter heller. Jag ser det som att jag nog är fit for fight igen.
Jag har under tiden sprungit in ett par personliga världsrekord; Det ena var den 23:e oktober att springa en 12,8 km runda med 4:56 tempo. Vilket betyder att jag gjorde milen under 50 minuter. Och det kändes trevligt. Och det andra var att springa en 20,7 km runda under 2 timmar, närmare bestämt på 1:56. Och om jag inte räknade helt fel så hade jag klarat av en halvmara med det tempot, 5:36, på ca 1:58.
Så trots strul och annat så har jag gjort en del bra resultat.
Jag har dessutom gjort en antal löpningar med 5 min/km tempo över en 7k sträcka med 160 puls. Vilket också känns som ett bra steg framåt.
Men, jag inser ju att det här med att gapa över för stort stycke inte är en bra väg. Men det handlar inte bara om att inse det, utan att faktiskt klara mentalt av göra saker på ett annat sätt än vad lusten styr. Mitt tränande är luststyrt. Och det är givetvis en fördel, men också en nackdel. Speciellt när jag vill för mycket.
Men hur ser mitt recept ut inför framtiden?
Jag har sedan långt tidigare bestämt mig för att nånstans under kommande vinter gå över till att springa efter Philip Maffetones 180 regel, att bara träna min aeroba bas. Det betyder att all träning ska ligga i en pulsnivå som räknas från formeln; 180 minus ålder, samt en zon med tio slag ner. I mitt fall ska jag träna i zonen 122-132. Jag har varit fundersam om jag verkligen kommer att klara detta, därför att det kräver så väldigt mycket disciplin. Disciplin på att hålla igen när jag tränar, för när jag springer på 130 puls så går det mycket långsamt. Och det kan då vara svårt att göra löpningen lustfylld när jag måste hålla igen och röra mig i ultrarapid.
Jag hade funderat ut att jag skulle göra en gradvis övergång nu under november och börja köra seriöst nångång under december, då skall träning ligga i MAFzon. I onsdags provade jag mitt första pass på MAF nivå. Sedan dess har jag lubbat i 129-130 puls. Vilket känns trevligt. Och inte bara det, jag gjorde en långtur på två och en halv timme med detta lågpulsande och överlevde.
Jag kan också säga att de löprundorna jag gör nu blir ett avstamp, och något att jämföra med, om fyra-sex månader. Jag har tagit mig runt en 7 km runda vid fyra tillfällen, ganska varierat tempo, beroende på klädsel, vindar och andra faktorer så har jag faktiskt rört mig så raskt som med 6:41 som bäst, men där samtliga andra rundor gått på 7:00-7:12 tempo, tvåmilaturen inräknad. Ytterliggare en runda togs idag med våldsamt långsamt tempo, 7:36. Om jag tar bort det snabbaste och det långsammaste så blir snittet kring 7:10 tempo.
Och det betyder kanske att jag redan gjort övergången till lågpulslöpande. Jag ska inte svära på att det redan är så, men en bit på vägen är jag nog.
Det är nog så framtiden ser ut närmaste halvåret, att jag fortsätter och prioritera löpningen. Någonstans under tiden ska jag fundera ut en plan för magrutorna, jag kan fortfarande inte släppa tanken på den sköna fåfängan.
Stay tuned!
PS; Och, idag är det den elfte i månaden, det var den elfte januari 2007 jag satte igång med min bantning, så det har med andra ord gått 22 månader sedan jag valde en annan väg med mig själv. Och i princip har jag varit kring min ursprungliga målvikt 78 kilo sedan mitten av juni 2007. Morgonens vikt var 76,8 kilo. Party party!
Kohlemainen & Bouin - där Kohlemainen drog längsta strået. Stockholm OS 1912. 5000 meter.
Postat i: LÖPNING & RUNNING Permalink Kommentarer [0]