Idag råkade jag få se att man på GPs ledarsida citerade Tranströmer; "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall". Funderade en stund över att detta tema givit upphov till hela min blogg. Fast jag kan ju förstås inte uttrycka det så skönt enkelt och kärnfullt som vår nobelpristagare.

Så jag kallar mig bake-off, halvfabrikatet, och det är sannerligen en tröst att det är som det ska vara.

Tänker mig att jag nu i veckan går in i andra halvan av mitt liv. I allafall om man ska tro prognosen för statisktisk medellivslängd gällande kvinnor i Sverige.

Eftersom jag har en tendens att alltid krångla till allt kan jag ju inte bara kläcka ur mig något så simpelt som "Jag undrar jag hur det kommer att bli?" och sedan rapa upp massa önsketänkanden som på ett pärlband av glimrande fantasibilder.

För jag vet nog. Först så går det upp, så går det ner, så går det upp, sen så går det ner, så går det upp, så...

Och när jag tror att jag fattat så får jag börja om. Igen och igen. Ty jag blir ju aldrig färdig.

Nej, det hjälper inte att tänka nytt, tänka bra. Det går inte att borse från vem man präglats till att vara. Det går inte heller att fly sitt ansvar. Sitter fast. Dömd att stå ut till slutet. Välsignad med materiell rikedom: bostad, arbete, kläder och mat. Begåvad med ljuvliga barnaskratt, stökiga tonåringar, skogens svala helighet.

Och ändå. Jag kan inte leva mitt liv, ty själva existensen av det som är jag är en omöjlighet. Jag är som kung Midas fast tvärtom - allt jag rör vid blir skit. Dåligt. Trots de bästa intentioner.

Och nej, jag vill inte bli psykologiserad. Jag fattar visst att ingen människa är så usel att hon borde räknas ut. Tro mig, jag vet allt om vrak.

Men jag fixar det inte. Så jag får be till den gode Guden att han ger mig kraft att finnas där för mina barn och att de inte ser igenom mig förrän de är fullt utrustade att leva sina egna liv. De kan ju tanka hos andra, också.

Han där inne i mitt sovrum sover ruset av sig och kallade mig sjuk i huvudet 57 ggr inatt. Han älskar mig, nämligen.

Så jag ska denna dag be denne 110 kilos man packa sin väska och låta mig och min sjuka värld vara ifred. Inte för att det gör mig så mycket. Jag kan nog bära det mesta, men barnen ska inte växa upp med alkoholens förbannelse. Mig får de stå ut med, men sen är det nog.

Önska mig lycka till!

Det finns ett avsnitt i tv-serien Seinfeld där den halvfeta, oattraktiva kompisen George Constanza äntligen hittar receptet för total framgång: han sätter i system att alltid göra tvärtom mot sin första impuls.

Allt lyckas plötsligt, han får alla tjejer han vill ha, rikedom och slutligen ett toppjobb som manager för ett fotbollslag. Tills han börjar svikta i omdöme och plöjer på i sina gamla hjulspår. De som osvikligen leder fram till den han egentligen är: någon som pga sin oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar är dömd att leva som förlorare.

Jag tänker ofta på George, förstår att någonting stämmer in väldigt bra på hur jag lever mitt liv. Egentligen inte särskilt omedvetet, men någonstans tenderar jag att upprepa mina misstag. Om och om igen. Ilskan över eventuell orättfärdig behandling växer till allt under det att jag rationaliserar bort allt genom förnuftiga resonemang. Tills den dag jag exploderar och krevaden sätter djupa outplånliga spår i min omgivning. Sedan ska all energi gå åt att hantera ångest och dåligt samvete över min uselhet.

Jag vill så gärna vara lugn. Jag vill tala långsamt och kärleksfullt. Jag vill kunna backa i stridens hetta och reagera på stress som en sengångare i kvällssolen. Jag vill kunna skjuta saker åt sidan eftersom jag väljer att prioritera kvalitet och lycka åt mina barn.

Jag villl!

Jag har haft en tolv veckors lång sommarledighet. Idag arbetade jag min första dag efter uppehållet. Insåg ganska snabbt att jag inte är samma människa som stressad slängde igen laptoppen i börjaan av ljuva juni. Jag har glödgats i en sorts process som jag nu inte hoppas avstannar bara för att död, sjukdom, adminsitration, ansikten, namn, rutiner, bensinkort, lidande, statistik, hopplöshet, fackliga förhandlingar och hjärtskärande tårar kommer att invadera mig.

Jag kände direkt att livets tragik skrämmer mig. Jag har visst tappat min hud, och kanske också vanans skygglappar. Jag har blivit möjlig att såra.

Möjligen är det tvärtom. Kanske är min försvarsrustning nu så högteknologiskt överdrivet känslig att den aurabeklädda skölden (tänk Star-Trek och Enterprise) reagerar otroligt snabbt på saker som innnebär att jag identifierar mig för mycket med mina medmänniskors livsöde. Och att det visserligen är bra att få perspektiv på saker men att det är skadligt att oroa sig för något som man inte kan kontrollera. Som liv och död.

Jag vill bara ta vara på detta enda: kärleken, njutningen och det jag har JUST NU!

Ty det är livet som pågår.

Norges sak är vår och det är med smärta vi får konstatera att vår kära granne inte för ett ögonblick förtjänade det hemska som skett.

Men sådan är extremismen, sådan är trångsyntheten och inskränktheten. Alla är i skyldiga till den. Alla har vi hört varandra dra halvskojiga rasistiska, exkluderande skämt om folkgrupper, trosupfattningar och sexuell läggning. Alla är vi skyldiga till att betrakta det främmande, det olika som ett hot, som något vi inte vill befatta oss med och som  vi därför kan tillåta oss att nedlåtande raljera om.

Vi tror det är oskyldiga uttalanden, vi tror att det går obemärkt förbi, men konsekvensen är den att det föds nytt hat och främlingsskap varje gång ett förfluget ord lämnar våra läppar.

Vi får önska att sådana monster som Behring Breivik  - övertygad om sanningen i sin mission och att det smutsiga hantverket med nödvändighet måste drabba oskyldiga barn - inte får ytterligare spelrum i vårt samhälle.

Vi andra kanske är lite försiktigare med vad vi säger i fortsättningen. Och hur vi röstar.

Tusen tårar lindrar inte

Tusen förklaringar eller

tusen förlåt

hjälper inte

Att förlora sina drömmar

är att förlora sin själ

Att tappa sin kompass

är att ständigt söka

utan att nånsin hitta

Att tro att just det rummet kan fyllas

är att missta sig fatalt

Det är för alltid tömt

utplockat och rensat

Står där bredvid alla andra ytor

som en påminnelse om det som var

men aldrig blev mer

Det är livet hädanefter

Det slutar inte göra ont. Det verkar ligga latent där i mitt undermedvetna och likt ett virus i nervtrådarna stilla vänta på att aktiveras.

Som en sjukdom. Som om jag vore en bärare av en ärftlig defekt sorgegen. Som om jag fått beskedet om min beklagliga belägenhet för länge sedan och genomlevt alla faser av lamslagen chock, förtvivlan, utlevd fasa och  sedan perioden av jakt och hunger, revanschlusta och slutligen förlikningen.

Och så ska ju allt vara bra. Nyorientering.

Det enda jag möjligen kan hålla med om så här efteråt är att jag kan betrakta mitt liv lite utanförifrån numera. Jag står inte mitt i strömvirveln av kakafoni.

Så jag fortsätter sörja, fortsätter hoppa på vadstenarna över det strömma vattendraget och önskar att jag inte ska falla i.

Och det jag allra mest undviker är att låta någon veta, jag vill inte höra en enda gång till att jag "fastnat i sorgearbetet". För vad ska jag göra? Jag jobbar, snyter barn, planerar projekt, älskar, skrattar och lever mitt liv utan alltför stor bitterhet. Jag förväntar mig inte ett ögonblick någons medömkan eller förståelse.

Som morsan sa: "Vi träffade prästen som vigde er, men vi nämnde inte att allt gått åt helvete!

..och om hon haft förmågan att se in i mitt hjärta när hon uttalade de orden skulle hon fallit död ned till marken.

Men hon lever och har hälsan.

I gund och botten är jag nog en ganska lycklig människa. Iallafall besitter jag en obestridlig glädje över att leva.

Förra veckan ramlade jag in på en föreläsning om dementa människor som fortfarande, trots förvirring, grava identitetsförluster och meningsluckor i tillvaron, tack vare ett kommunalt projekt kunde bo kvar hemma. Man mätte deras livskvalité genom att be dem ange grad av upplevd lycka på en skala av 1-5. Först fick vi alla fundera en stund på hur vi själva skulle gradera våra liv och jag tänkte direkt att jag är en klar trea.

Det visade sig att de flesta i föreläsningslokalen såg på saken som jag. Etablerade medelålderskvinnor med familj, utbildning och säkert råd att åka utomlands ibland. Treor. Trots fysisk hälsa, frihet att rösta och att gå ut och kolla in scillorna i den ljusgröna parkalle´n. Treor.

Vet ni vad alzheimersgänget tyckte livet var värt?

I genomsnitt 3 plus.

Jag sitter och bläddrar planlöst på fjärrkontrollen. Hamnar mitt i "Arga snickaren" och förundras över alla de elsladdar folk verkar ha löst hängande utan skyddskåpor och plastlister. Alltså, inte så mycket för hur slarvigt det är som hur pålitligt upplägget är; "Vet NI inte att det här är farligt? Att el MÅSTE vara fackmannamässigt hanterat? HUR KAN NI UTSÄTTA ERA BARN FÖR DETTA???

Varje program, varje vecka.

Jag utsätter mina barn för mig själv varje dag. Det är ett fantastiskt pålitligt upplägg: "Vad är det nu jag gör för fel som kommer att förstöra deras framtid för alltid??

Varje eftermiddag, varje vecka.

Tur att det inte är elsladdar. Just nu.

ja, alltså kollegan och jag mötte upp inför vårens stora utomhussatsning. Vi tänkte oss väl ett par timmar för att kolla hållfastheten i bäckenben och ryggslut. Tanken är ju att i slutet av säsongen klara av knata de tre milen genom Lidingös terräng.

Vi höll väl i cirka enochenhalv, pulsklockorna tickade på med rätt procentsats, solen sken över skog och mark, pontonbron guppade försiktigt när vi njöt, samtalade och sprang över  Delsjöarnas vita is.

I sommar ska jag vara ledig två och en halv månad. Jag ska lämna mina arbetskamrater i sticket, ty någon vikarie utgår ej. Ingen verkar alltför sur över denna illojalitet från min sida, de undrar kanske snarare hur jag ska ha råd att finansiera detta tilltag. Det undrar jag också. 

Kollegan frågade försynt vad jag skulle GÖRA med all min lediga tid?? Jag svarade inte "tillbringa mer tid med barnen", eller "ta reda på vad jag vill här i livet" eller "halvlekspaus" eller nåt sånt. Jag satte igång och rabbla upp mer handfasta saker; köpa-installera mulltoa på landet, måla sommarstugeytterdörren blå, snygga upp/rätta till/göra fint.

Och så hoppades jag innerligen att allt det där ska komma tillbaka. Det som jag tror är ett uttryck för den kreativitet och behov av estetik, skönhet och ordning som varje människa någonstans har. Även om den kan ta sig uttryck på lite olika sätt (samla vackra fiskedrag, tvätta/utrusta bilen, kratta löv, möblera om, köpa tulpaner, sortera/införskaffa rätt verktyg i boden, måla, skulptera).

Det har varit så rörigt inuti mig, så ledsamt självupptaget panikslaget oroligt och sorgligt. Som om att bara för att jag än en gång förlorade drömmen om kärnfamiljen, slutade äga en arena för mina små livsbejakande projekt. Allt blev bara en jakt efter bedövningsmedel.

Men det verkar visst blåsa nya vindar :)

Det är så konstigt med dig, det är liksom ingen ordning.

Du är segare än klibbigt tuggummi och ingenting händer automatiskt. Eller så händer allt.

Du är hårdare än granit och inga pikar verkar tränga in, som om din yta vore såpahal och där alla vassa angrepp halkar av och faller till marken. Ändå skriker din uppenbarelse tyst av förtvivlan.

Det är så märkligt med dig, det finns liksom ingen logik.

Din skarpa iakttagelseförmåga i kombination med din totala hjälplöshet, avsaknaden av förmåga att bygga något hållbart.

Du som fått så många gåvor, som så fulländad föddes till livet. Du som också belagdes med ett livslång blödande credo; för dig finns ingen säker grund att stå på!

Det är så förunderligt det här med dig. Trots denna fragmentariska, opålitliga, sönderslagna tillvaro har du ändå låtit något växa. Flämtande, knappt skönjbart men med viss konstans och möjligen portionsvis.

Du älskar mig.

Ja, du älskar mig.

Ibland när det är natt alldeles för länge, kan det hända att människan tar till olika knep fär att mildra skumrasket. Det är ungefär samma som sak med de mentala trick en långdistanslöpare har för sig när hon håller på att gå in i väggen efter sådär tre mil.

Och lite beroende på hur väl man hunnit lära känna sina reaktioner när livet gör ont  - och då i överförd bemärkelse, vilken kännedom man har om sin fysiska förmåga vid längre tids ansträngning - kan man alltså välja hur man ska förhålla sig för att orka stå ut, kort och gott.

Men, igen, är dippen man ska hantera av djup och långvarig karaktär kan man börja misströsta. Tilliten till att saker fixar sig bara man härdar ut räcker liksom inte längre.

En populär strategi är att nonchalera smärtan. Det kan man tex göra genom att tänka på hur bra man har det och hur tacksam man är att barnen är friska och att vårsolen värmer. Löparen i sin tur förminskar sitt elände genom att tänka "underbart att alls komma i mål". Har man högt satta förväntningar - vilket är ett vanligt misstag nutidsmänniskan begår (eftersom hon tror att hon kan kontrollera allt ) - är detta inte riktigt ett framgångskoncept.

...precis nu kände jag att detta låter som en lärobok i krisbearbetning..aptrist. Orkar inte rapa upp nåt mer.

Det jag ville komma fram till är att ibland är man fan i mig helt lost. Det finns ingenting att egentligen göra mer än att se till att inte ta livet av sig eller att glömma packa väskorna med extravantar så dagisfröken inte blir putt.

Sedan sätter man en fot före den andre och undviker att titta för lång framför sig och inväntar att den goda fén ska uppenbara sig framför en på livets stig och svinga sitt trollspö och förvandla ens psyke till en gnistrande möjlighetskittel som kokar av goda idéer, framtidstro och UTAN ett spår av bitterhet.

Så vinner man ett marathonlopp, ta mig tusan!

..bakom mig. Liten är hon och sover gör hon. Natten är ännu inte över och jag svettas i febrig gryningsångest. Allt det där som borde gjorts blir till stora svarta skuggor över mitt huvud. Otillräcklighetens andemakter sveper runt runt längs sovrumsväggarna. Men den lilla snusar stilla vid mitt ryggslut, lägger sin hand till rätta över min midja.

Lakanen snor sig och önskedrömmarna om ett gott liv mals sönder genom onda tankars kvarn och lämnar pulverrester av grå aska på sängöverkastet. Och flickan rör lite på sig och gnäller till.

Undrar hur morgondagen kommer att gestalta sig, om kraften att  ännu en dag samla ihop resterna finns att uppbringa. Om den lilla lågan av livsglädje som är nödvändig  för att tända meningsmaskineriet fortfarande flämtar. Barnets dofter når min näsa; nytvättat, oförfalskat, tillitsfullt och jag vet plötsligt..

Här i sängen med det käraste av kära. Just här med tillvarons alla beståndsdelar på en och samma gång, precis just här och nu pågår något viktigt. Och jag vet att så intensivt förnimma det allra värsta och det allra ljuvaste samtidigt gömmer en hemlighet: det onda är bara en bakgrundsbild för att det goda ska synas bättre.

Satt och kollade in kunskapskanalen nu under helgerna och lyssnade med stort intresse på allas vår trendguru queer-popidol-drogliberale-informationsexpert-författar-karlakarlen Alexande Bard himself.

Hans utläggning skulle kunna sammanfattas som "hur-makten-förskjutits-från kungahus odyl- till att numera innehas av den som har vett att skapa nätverk".

För att göra en lång historia kort kan resten förklarars ungefär så här: Internet är ju fantastiskt och vi översköljs av så mycket information, att ingen längre sett på maken. Och den värsta avarten av detta vildvuxna flöde av - för det mesta - nonsensupplysning utgörs av tråkiga hemmafruar vars fablesse för att lägga ut bilder föreställande sina kaniner och barnaskaror får en hel värld att gäspa. Om de får några träffar, vill säga. Bard vet att tala om att de stackars lyxhustrurna tröttnar och återgår till manikyren när de inser att ingen egentligen är intresserade av deras banala liv. 

På detta sätt förädlas bloggsvängen och bara de som har något av politiskt och/eller kulturellt VERKLIGT värde att  komma med och som dessutom har litterära kvaliteter kommer att överleva och läsas av allt fler (framgångrika allkonstnärer av manligt kön i Stockholms innerstad, får man förmoda).

Jag vill egentligen bara  beklaga det här sättet att föraktfullt tala om mIna medsystrar. När de äntligen fått en kanal att dela sina viktiga och intressanta allmänmänskliga tankar med oss andra, skall en man som alltid får uppmärksamhet genom sin mediala förmåga, stjäla den lilla människans möjlighet att uttrycka sig utan att hon behöver passera nålsögon som journalisthögskolor eller kritiska refuseringsapparater. Och vilken läbbig kvinnosyn han representerar! Blä.

Upp till kamp hemmafruar och yrkesarbetande och arbetslösa kvinnor i alla åldrar! Era bloggar behövs!

.. och kanske också en fördjupad analys rörande förra inläggets ämnesval; ångest. Kommer jag att göra. Nu.

Du som på olika sätt stött på alkoholister i ditt liv behöver känna till något grundläggande om den ångest dessa individer säger sig bära på. Den är lite annorlunda till karaktären än andra människors ångest. Den är nämligen mycket, mycket värre.

En alkoholist har en sån förfärlig otur, ser du. Han har hela sitt liv helt oförskyllt drabbats av saker som andra människor aldrig kunnat drömma om: taskig barndom, mobbing i skolåldern, olyckliga kärlekshistorier, elaka fruar, orättvisa chefer. Ja, det kan vara så illa att alkoholisten har förlorat pengar på hästar, aktier eller kanske på fastigheter.

En alkoholist är alltid ett oskyldigt offer och måste därför ta en öl till, som skydd. En alkis har aldrig onda avsikter, det är aldrig hans fel att julens fridefulla budskap förvandlas till gråtfester i förfärade barnaögons åsyn. Det är aldrig någonsin hans fel att han efter en liter för mycket skumpa sätter på sin sekreterare långt efter att personalfestens sista lampa slocknat.

Det är under inga omständigheter hans fel att han råkat stöta på den där magiska drycken; den som skiljer vinnare från förlorare. Iallafall efter den första vinflaskan.

Så försök förstå, kära du, om ditt möte med en alkoholist verkar skrämmande. Hans ångest är SÅ ofantligt mycket svårare än andras.

Så vidrigt mycket svårare.