Idag råkade jag få se att man på GPs ledarsida citerade Tranströmer; "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall". Funderade en stund över att detta tema givit upphov till hela min blogg. Fast jag kan ju förstås inte uttrycka det så skönt enkelt och kärnfullt som vår nobelpristagare.

Så jag kallar mig bake-off, halvfabrikatet, och det är sannerligen en tröst att det är som det ska vara.

Tänker mig att jag nu i veckan går in i andra halvan av mitt liv. I allafall om man ska tro prognosen för statisktisk medellivslängd gällande kvinnor i Sverige.

Eftersom jag har en tendens att alltid krångla till allt kan jag ju inte bara kläcka ur mig något så simpelt som "Jag undrar jag hur det kommer att bli?" och sedan rapa upp massa önsketänkanden som på ett pärlband av glimrande fantasibilder.

För jag vet nog. Först så går det upp, så går det ner, så går det upp, sen så går det ner, så går det upp, så...

Och när jag tror att jag fattat så får jag börja om. Igen och igen. Ty jag blir ju aldrig färdig.

Det finns ett avsnitt i tv-serien Seinfeld där den halvfeta, oattraktiva kompisen George Constanza äntligen hittar receptet för total framgång: han sätter i system att alltid göra tvärtom mot sin första impuls.

Allt lyckas plötsligt, han får alla tjejer han vill ha, rikedom och slutligen ett toppjobb som manager för ett fotbollslag. Tills han börjar svikta i omdöme och plöjer på i sina gamla hjulspår. De som osvikligen leder fram till den han egentligen är: någon som pga sin oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar är dömd att leva som förlorare.

Jag tänker ofta på George, förstår att någonting stämmer in väldigt bra på hur jag lever mitt liv. Egentligen inte särskilt omedvetet, men någonstans tenderar jag att upprepa mina misstag. Om och om igen. Ilskan över eventuell orättfärdig behandling växer till allt under det att jag rationaliserar bort allt genom förnuftiga resonemang. Tills den dag jag exploderar och krevaden sätter djupa outplånliga spår i min omgivning. Sedan ska all energi gå åt att hantera ångest och dåligt samvete över min uselhet.

Jag vill så gärna vara lugn. Jag vill tala långsamt och kärleksfullt. Jag vill kunna backa i stridens hetta och reagera på stress som en sengångare i kvällssolen. Jag vill kunna skjuta saker åt sidan eftersom jag väljer att prioritera kvalitet och lycka åt mina barn.

Jag villl!

I gund och botten är jag nog en ganska lycklig människa. Iallafall besitter jag en obestridlig glädje över att leva.

Förra veckan ramlade jag in på en föreläsning om dementa människor som fortfarande, trots förvirring, grava identitetsförluster och meningsluckor i tillvaron, tack vare ett kommunalt projekt kunde bo kvar hemma. Man mätte deras livskvalité genom att be dem ange grad av upplevd lycka på en skala av 1-5. Först fick vi alla fundera en stund på hur vi själva skulle gradera våra liv och jag tänkte direkt att jag är en klar trea.

Det visade sig att de flesta i föreläsningslokalen såg på saken som jag. Etablerade medelålderskvinnor med familj, utbildning och säkert råd att åka utomlands ibland. Treor. Trots fysisk hälsa, frihet att rösta och att gå ut och kolla in scillorna i den ljusgröna parkalle´n. Treor.

Vet ni vad alzheimersgänget tyckte livet var värt?

I genomsnitt 3 plus.

Ibland när det är natt alldeles för länge, kan det hända att människan tar till olika knep fär att mildra skumrasket. Det är ungefär samma som sak med de mentala trick en långdistanslöpare har för sig när hon håller på att gå in i väggen efter sådär tre mil.

Och lite beroende på hur väl man hunnit lära känna sina reaktioner när livet gör ont  - och då i överförd bemärkelse, vilken kännedom man har om sin fysiska förmåga vid längre tids ansträngning - kan man alltså välja hur man ska förhålla sig för att orka stå ut, kort och gott.

Men, igen, är dippen man ska hantera av djup och långvarig karaktär kan man börja misströsta. Tilliten till att saker fixar sig bara man härdar ut räcker liksom inte längre.

En populär strategi är att nonchalera smärtan. Det kan man tex göra genom att tänka på hur bra man har det och hur tacksam man är att barnen är friska och att vårsolen värmer. Löparen i sin tur förminskar sitt elände genom att tänka "underbart att alls komma i mål". Har man högt satta förväntningar - vilket är ett vanligt misstag nutidsmänniskan begår (eftersom hon tror att hon kan kontrollera allt ) - är detta inte riktigt ett framgångskoncept.

...precis nu kände jag att detta låter som en lärobok i krisbearbetning..aptrist. Orkar inte rapa upp nåt mer.

Det jag ville komma fram till är att ibland är man fan i mig helt lost. Det finns ingenting att egentligen göra mer än att se till att inte ta livet av sig eller att glömma packa väskorna med extravantar så dagisfröken inte blir putt.

Sedan sätter man en fot före den andre och undviker att titta för lång framför sig och inväntar att den goda fén ska uppenbara sig framför en på livets stig och svinga sitt trollspö och förvandla ens psyke till en gnistrande möjlighetskittel som kokar av goda idéer, framtidstro och UTAN ett spår av bitterhet.

Så vinner man ett marathonlopp, ta mig tusan!

..bakom mig. Liten är hon och sover gör hon. Natten är ännu inte över och jag svettas i febrig gryningsångest. Allt det där som borde gjorts blir till stora svarta skuggor över mitt huvud. Otillräcklighetens andemakter sveper runt runt längs sovrumsväggarna. Men den lilla snusar stilla vid mitt ryggslut, lägger sin hand till rätta över min midja.

Lakanen snor sig och önskedrömmarna om ett gott liv mals sönder genom onda tankars kvarn och lämnar pulverrester av grå aska på sängöverkastet. Och flickan rör lite på sig och gnäller till.

Undrar hur morgondagen kommer att gestalta sig, om kraften att  ännu en dag samla ihop resterna finns att uppbringa. Om den lilla lågan av livsglädje som är nödvändig  för att tända meningsmaskineriet fortfarande flämtar. Barnets dofter når min näsa; nytvättat, oförfalskat, tillitsfullt och jag vet plötsligt..

Här i sängen med det käraste av kära. Just här med tillvarons alla beståndsdelar på en och samma gång, precis just här och nu pågår något viktigt. Och jag vet att så intensivt förnimma det allra värsta och det allra ljuvaste samtidigt gömmer en hemlighet: det onda är bara en bakgrundsbild för att det goda ska synas bättre.

Satt och kollade in kunskapskanalen nu under helgerna och lyssnade med stort intresse på allas vår trendguru queer-popidol-drogliberale-informationsexpert-författar-karlakarlen Alexande Bard himself.

Hans utläggning skulle kunna sammanfattas som "hur-makten-förskjutits-från kungahus odyl- till att numera innehas av den som har vett att skapa nätverk".

För att göra en lång historia kort kan resten förklarars ungefär så här: Internet är ju fantastiskt och vi översköljs av så mycket information, att ingen längre sett på maken. Och den värsta avarten av detta vildvuxna flöde av - för det mesta - nonsensupplysning utgörs av tråkiga hemmafruar vars fablesse för att lägga ut bilder föreställande sina kaniner och barnaskaror får en hel värld att gäspa. Om de får några träffar, vill säga. Bard vet att tala om att de stackars lyxhustrurna tröttnar och återgår till manikyren när de inser att ingen egentligen är intresserade av deras banala liv. 

På detta sätt förädlas bloggsvängen och bara de som har något av politiskt och/eller kulturellt VERKLIGT värde att  komma med och som dessutom har litterära kvaliteter kommer att överleva och läsas av allt fler (framgångrika allkonstnärer av manligt kön i Stockholms innerstad, får man förmoda).

Jag vill egentligen bara  beklaga det här sättet att föraktfullt tala om mIna medsystrar. När de äntligen fått en kanal att dela sina viktiga och intressanta allmänmänskliga tankar med oss andra, skall en man som alltid får uppmärksamhet genom sin mediala förmåga, stjäla den lilla människans möjlighet att uttrycka sig utan att hon behöver passera nålsögon som journalisthögskolor eller kritiska refuseringsapparater. Och vilken läbbig kvinnosyn han representerar! Blä.

Upp till kamp hemmafruar och yrkesarbetande och arbetslösa kvinnor i alla åldrar! Era bloggar behövs!

.. och kanske också en fördjupad analys rörande förra inläggets ämnesval; ångest. Kommer jag att göra. Nu.

Du som på olika sätt stött på alkoholister i ditt liv behöver känna till något grundläggande om den ångest dessa individer säger sig bära på. Den är lite annorlunda till karaktären än andra människors ångest. Den är nämligen mycket, mycket värre.

En alkoholist har en sån förfärlig otur, ser du. Han har hela sitt liv helt oförskyllt drabbats av saker som andra människor aldrig kunnat drömma om: taskig barndom, mobbing i skolåldern, olyckliga kärlekshistorier, elaka fruar, orättvisa chefer. Ja, det kan vara så illa att alkoholisten har förlorat pengar på hästar, aktier eller kanske på fastigheter.

En alkoholist är alltid ett oskyldigt offer och måste därför ta en öl till, som skydd. En alkis har aldrig onda avsikter, det är aldrig hans fel att julens fridefulla budskap förvandlas till gråtfester i förfärade barnaögons åsyn. Det är aldrig någonsin hans fel att han efter en liter för mycket skumpa sätter på sin sekreterare långt efter att personalfestens sista lampa slocknat.

Det är under inga omständigheter hans fel att han råkat stöta på den där magiska drycken; den som skiljer vinnare från förlorare. Iallafall efter den första vinflaskan.

Så försök förstå, kära du, om ditt möte med en alkoholist verkar skrämmande. Hans ångest är SÅ ofantligt mycket svårare än andras.

Så vidrigt mycket svårare.

Äntligen slipper jag sitta hukad vid modemet uppkopplad till husets kortaste kabel. Bytte leverantör med hopp om att trådlöst kunna sitta i sängen och äntligen bli romanförfattare, krönikör, mästerbloggare eller litteraturpristagare. Allt det som jag hade en bestämd uppfattning om skulle vara helt realistiskt bara jag slapp skrivrelaterade ryggbesvär.

Nu har stunden kommit.

Ja, just det. Skriver ju min högst introverta bloggroman. Ibland. Men Henrika är inte talbar för närvarande så om det till äventyrs finns någon som undrar hur det kommer att gå, kan jag bara säga att det löser sig för henne. Ty hon är ett smart stycke människa.

Själv undrar jag över varfär det är så fult, eller tabu, eller svårt att prata med andra om att det är skitjobbigt att förhålla sig till att tiden går. Alla avfärdar ämnet med ett snett leende och säger att jag bara är rädd för att bli gammal och oattraktiv och ful.

- Avslöjad! säger jag då vresigt. Är det DET man lever för? Tänk om man är UNG, oattraktiv och motbjudande? Va? Vad i helskotta gör man då? Väntar på att tiden ska lägga ytterligare sten på börda; rynkor, hängbröst och dåliga tänder?

Det faktum att tiden går är skrämmande ur flera aspekter:

1. Det blir allt svårare att börja om.

2. Det finns allt färre chanser att bränna.

3. Framtidshoppets låga falnar.

4. Allt fler av dem du älskar tas ifrån dig.

".. och en dag finns det bara minnen kvar."

..och det är ju fan att man ska tvingas acceptera att det är så här det blev. Så här det är.

Hänvisad till oroliga dagar där ingenting längre tillfredställer. Inget är roligt, bara ett jävla kringirrande med klumpen i magen ständigt vaxande, pulsen hög och INGET som längre lindrar. Det går inte att fly heller. Det är det extraordinärt jävliga i kråksången. För vart ska man fly och med vad? Utomlands? Alkohol och rökverk? Motion? Jobb? Meditation? Yoga? Värdelösa ligg? Värdelösa tillfälliga relationer? Värdelösa långvariga relationer?

Det funkar ju för helvete inte!

Läser jag så lider jag. Gråter jag så slutar jag gråta, för det lättar inte. Ligger jag ner och djupandas svettas jag. Ber jag så tystnar himlen. Går jag så vill jag tillbaka, sitter jag mitt i ringen måste jag ut.

Så är det att varken vara inne eller utanför. Att sväva fritt i interstitialrummet, det mellan att bara vara/att självklart inneha sin plats och det andra  -  singel/ensam/fri//uttråkad/bortkommen/utlämnadtillvaron.

Förbannat också. Jag klarar inte varannan-vecka-livet. Klarar inte att vara överallt och ingenstans. Klarar det bara inte.

Imorgon på självaste valdagen fyller lilla Snorpan 5 år. Detta ska firas stort av hennes stolte far och hans sambo som arrangerar barnkalas.

Undertecknad tänker inte vara med där, utan dukar för eget kalas för dottern och en av sönerna som råkade fylla 17 under mammas egotripp till Turkisien.

Eftersom jag inte sett röken av min egen mor och far sedan oktober i fjol undrade jag om de kan komma och äta grön marsipantårta med födelsedagsbarnen, deras bröder och en exmake från längesedan. De visste de inte riktigt. Då lockade jag med tre dyra oljeelement som jag släpat hem från sommarstugan och som de kan sälja för dyra pengar, Det tog skruv.

Jag räknade dessutom listigt ut att somliga då plötsligt fixat barnvakt för att kunna släppa ner håret på releaseparty i veckoslutet (väninnan släpper  ny roman, och det är ju bokmässa i stan). Hehe, med dans, hulabaloo och drinkar!

Underbart det här med tjänster och gentjänster! Och folk undrar vad man ska med familjer till?

Allra första morgonen glimmade terassens pooler inbjudande turkost. Palmerna vajade och vi glömde nästan bort den 40- gradiga nattens plågor utan luftkonditionering och mygg större än JAS-plan. Då snubblade Polisen och jag turligt nog över Konsulten.

Konsulten hade liksom vi bokat en resa på vinst och förlust och satt nu med rosablekt skinn under ett vassparasoll och undrade varför han inte kunde bli lämnad ifred. Konsulten plöjde f.ö sex tegelstensromaner under vår vistelse. Han läste allt han kunde komma åt, även vår lite alternativa lektyr.

Med tiden tinade Konsulten upp en smula och med lite öl och cigaretter vann vi hans hjärta fullständigt redan samma kväll. Aldrig har så många dåliga historier och vansinnesskratt hörts längs medelhavets västra kustremsa som denna augustivecka.

Aldrig har semestrande ryssar blivit så sågade gällande sin obefintliga förfining och sinne för smak. Som tex den medelålders respektfulla dam som reser sig från sin solstol för att ta ett dopp i de svalkande böljorna och texten "naughty girl" kan läsas på baksidan av bikinibyxorna..

forts följer...

Nänä, ryktet om min död är betydligt överdrivet. Men nog kan jag ändå känna att liemannens knotiga, magra fingrar rispade mig en smula i nacken natten till i förrgår. Jag led av svårartade diarréer. Matförgiftning, närmare bestämt.

Polisen och jag drog till Afrika, se, förra helgen. Vi hade nog tänkt oss ett mer närbeläget resmål, men lagens långa arm beställde ovetandes alldeles fel resa. Av misstag. Så istället för kalla drinkar tvingades vi uthärda 45 graders hetta, couscous och kameler.

Hursomhelst, roligt hade vi. Det är ju inte polismaktens fel att det råder undantagstillstånd i arabvärlden. Det är RAMADAN, nämligen. Detta innebär för en stackars turist att all planering minutiöst måste anpassas till människor med lågt blodsocker och vätskebrist. Startskottet för kvällens matorgie går ungefär kl 19.07. Då är det soprent på gatorna. Swisch swisch säger det så är alla unga, svarthåriga män förväntansfullt nedslagna vid mammas köksbord med bestick i båda händerna och taxibilen slarvigt parkerad på trottoaren utanför.

Efter denna kollektiva måltid kan vi  inkvarterade på resorten andas ut igen. Vi får skjuts, leenden och tips om alla släktingars näringsverksamheter.

Försöker man fråga något på annat språk än kolonifranska får man svar i stil med "Jet-ski?". Det är svårt att lyckas ta reda på fakta. Så det är egentligen bara att flyta med. Lite skönt, faktiskt.

Och mer än salta bad med blå himmel behövs ju inte.

Förunderlig är den tid jag lever i, förunderligt är livet vars öppningar är fullständigt oförutsägbara och leder mig in i äventyr, ängsmarker fulla av saftigt grönt gräs. Vore jag ett betesdjur skulle mitt matsmältningssystem få fnatt vid blotta tanken på vad som ligger framför mig, redo att intagas.

Ibland, som nu, hinner jag inte med. Jag måste greppa tag i plankan, den enda vrakrest jag kan se i denna strida ström av händelser och människor som kommer till mig, som bliver mig givna, och bara flyta med.

Och fast jag inte helt förstår vart jag är på väg så anar mitt hjärta att allt har sin tid. Rädslan sin, uppbrotten sin, saknaden sin, ja, kärleken har sin.

Dessa dagar av sol, vänskap, kamp, trötthet och segsliten saknad. Denna sommar så olik den förra. Inte kunde jag ha anat att det som växt i mig under ett år, nu gjort mig till en annan. Kanske en ödmjukare sort, en som inte längre tar saker för givna, som inte längre riktigt vet hur ramarna för rätt och fel är hopfogade. En som sett vidden av hur allt har en början, men också ett slut. Och att det är djupt vemodigt, på gränsen till vanvettigt sorgligt.

För sådant är livet. En räcka omtumlande milstolpar av avgörande sort. Som efter en tid bara är minnen.

Bara är stoft.

Totalhavererade på jobbet i måndags. Stod inte ut en sekund till. Började snyfta inför chefen. Var tvungen att fly. Hjärtat slog och knäna darrade.

Nog om det. Pinsamma saker händer hela tiden. Man kommer till korta. Skäms och visar sin litenhet. Jag sa upp mig från livet en stund. No big deal.

Utgifterna växer, småbarnen har vattkoppor. Älskaren är dryg och otrogen, fd mannen är nykär och lycklig, föräldrarna har tagit avstånd. Tonåringarna städar aldrig, matkassarna är tunga. Folk dör i plågor på jobbet, deklarationen var inte kvitterad, åkte fast för fortkörning. Har blivit väckt med en perioditet på tjugo minuter varje natt. Har ingen matlust, tränar för hårt och stressar för mycket.

Sa upp mig en stund bara. No big deal.

Kan någon förklarar för mig varför reklamvärlden alltid lyckas förvrida verkligheten och ändå komma undan med det som något helt normalt?

Jag ska ta ett exempel. Konfektionsindustrin har ju naturligtvis olika målgrupper. Vi som är någonstans i medelåldern är ju ofta förhållandevis köpstarka och många av oss när kanske en hemlig dröm att passa i kläder som med all sannolikhet är både för små och lite för patetiskt ungdomliga för att egentligen matcha den pondus och skönhet som åren ger oss.

Jag antar att det är det här som gör att  tantaffärerna väljer modeller som ser ut att vara i fyrtioårsåldern ungefär, när de ska sälja fåniga seglarjackor, trekvartsbyxor med guldbroderier och vita remsandaler som INGEN med aktiva liv skulle drömma att gå runt med. De mogna modellerna är dessutom helt osannolikt smala, de har absolut inget gäddhäng, ingen kalkonhals, inga gropar någonstans..ingenting röjer att de levat. De ser så ofattbart löjliga ut i sina tantutstyrslar, sina halvlånga lagda hår, flickkroppar och pärlhalsband. Skulle ett sånt monster gå runt på stan skulle jag bli rädd!

Det är som om man korsbefruktat två olika arter och inte anat vilken biologisk morbiditet som blivit resultatet.

Kan inte någon reagera? Ung är ung, medelålders medelålders och ja, gammal är..äldst.

Vad är vi rädda för? Sanningen?