Jag sitter och bläddrar planlöst på fjärrkontrollen. Hamnar mitt i "Arga snickaren" och förundras över alla de elsladdar folk verkar ha löst hängande utan skyddskåpor och plastlister. Alltså, inte så mycket för hur slarvigt det är som hur pålitligt upplägget är; "Vet NI inte att det här är farligt? Att el MÅSTE vara fackmannamässigt hanterat? HUR KAN NI UTSÄTTA ERA BARN FÖR DETTA???

Varje program, varje vecka.

Jag utsätter mina barn för mig själv varje dag. Det är ett fantastiskt pålitligt upplägg: "Vad är det nu jag gör för fel som kommer att förstöra deras framtid för alltid??

Varje eftermiddag, varje vecka.

Tur att det inte är elsladdar. Just nu.

När jag var barn betraktade jag varje detalj med stort intresse. Varje tallrik, tapet, duk, bok och attiralj som hörde hemmet till kategoriserade jag och artbestämde noggrant. Täcket med blommor som mamma köpt blev en sommaräng för mina lekar. Tavlan med brandgula hästar blev ett fantasilandskap där underbara ting utspelade sig. Om och om igen.

I min barndoms värld fanns ingen värdering av någots ekonomiska eller estetiska kvalitet. Där fanns bara en upplevelse av nuet. Det som hörde den verklighet till som jag var satt att leva i.

Varje större händelse i vår familjs liv, som semesterresor, middagar med främmande gäster och deras obekanta dofter var ett äventyr. Jag levde i sanning det lilla livet, men för mig var vardagslivet och festen inte åtskiljda, det var bara skeenden av olika karaktär.

Att betrakta de vuxna och deras otillräcklighet, brist på konsekvens och ibland djupt orättvisa handlingar var lika fascinerande som smärtsamt. Att sakta börja förstå att vuxna ibland gör fel och har fel var en mycket omskakande upplevelse.

Så ibland när jag står med mobiltelefonen i ena handen, viker tvätt med andra, har pennan i munnen för att jag när jag hittar planeringskalendern då ska försöka skriva in de tusentals aktiviteter som min stora familj måste underkasta sig denna hösttermin också.. då slår det mig att all den tid som för mig närmast skenar, för mina minsta små barn är en helt annorlunda upplevelse. Deras hjärnor lever i ett annat tempo. Deras små fötter minns de där mjuka klipporna i ljuv sommartid, deras smaklökar registrerar varje droppe apelsinsaft på den utflykt som jag glömt veckan efter. Deras ögon ser myrstackarna och skräpet vid sidan av vägen.

Och deras öron hör varje ord av det mamma säger.

För detta är barndomen. Gjutformen för en liten människa. Som ska bli stor och stressa till kontoret.

Ibland kan jag gråta över att jag känner mig förvisad från ett liv jag trodde skulle bli mitt. Men sedan när jag torkat tårarna brukar jag i allmänhet inse att jag ändå aldrig skulle passa i den mallen.

Trygghet, konsekvens, trohet, hjältedåd, villkorslös kärlek, förståelse. Allt önskar jag för egen del. Och emellanåt glimmar det ju till. Jag förlänas ett litet guldstycke ur någon nästan komplett människas register av goda gåvor. Men i mitt spretiga sinne finns nästan alltid bara plats för mina egna lagar. Måste gå när jag längtar ut. Måste bryta av när det tråkar mig. Måste revolutionera mot det som förtrycker mig.

Min familj och mina fyra barn är min välsignelse, mitt stöd, min tröst och min källa till rikedom. Men jag är ensam vuxen. Ensam mamma. Ensamförsörjare och ensamfostrare och ensamutgivare. I vårt hem.

Det jag önskar för mina barn är framför allt att de inte någonsin ska uppleva sig så övergivna som jag gör. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ankrar hos andra goda vuxna människor. Sådana som inte begränsar sin omsorg till sig själva. Och att de förstår att deras blotta existens räcker till för att  förtjäna allt gott. Förtjäna all delaktighet.

Det finns något i familjedynamiken som jag som frånskild saknar. Nej, jag tror inte det handlar om romantiska drömmar där mor och far i samförstånd ler mot varandra när lilla gumman brister ut i lillgamla tolknigar om livets beskaffenhet. Inte heller så mycket om att det finns en ekonomi som tillåter att familjen samlas kring gemensamma önskemål rörande sommarsemestern.

Det jag faktiskt erfar i ljuset av min frihet att ägna mig åt mig själv dagar i sträck är en längtan efter beroendet. För samvaro föder känslomässiga band. Skapar den där rytmen av att individen inte är sig själv nog. Att vuxenintressen och avskildhet endast kräver en yttepytte liten del av vardagstimmarna, jämfört med det som blir till en pulserande enhet där det inte längre är så viktigt vems önskemål som är vems. Där 1+1 faktiskt blir tre eller tom fyra.

Det jag har och inte lärt mig uppskatta uppfattas nog emellanåt som trist. Vardagsgrått. Drömmar om passion, äventyr och förverkligande är känslor man måste hantera och processa som allt annat. Och i äktenskap som gått i stå gäller det att aktivt agera. Hitta nya perspektiv - genom ärliga, renhåriga, öppenhjärliga ögon. Annars dör saker. Obevekligen. Det som måste förstås är att om jag en gång upplevt känslan av att hitta hem, finns den där, under alla sediment av rutiner.

Sedan är det naturligtvis så attt saker ändå spricker. Smärtorna blir för stora och hotar spränga allt. Nederlagen är så många att bitterheten sakta eroderar sönder all livsglädje. Då måste valet göras; överleva eller riskera personlig kollaps.

Men priset är högt.

Lånade en bil, packade in allt en flerbarnsmorsa kan tänkas behöva och drog iväg till skogarna för att gratulera min far, 70-åringen.

Detta utomordentligt njutbart lättkörda fordon hade dessutom en stereo med det bästa basljud som marknaden kan uppbringa. Upplägget var sålunda följande:

Ung, vacker singelmamma med välordnad ekonomi samt fyra bedårande barn och ungdomar i blandade åldrar sittandes i gråmetallictjusigpersonbil, spelandes hitmusik på högsta volym åkandes genom solgassande höstliga landskap. Till och med älgarna tittade storögt och långt efter denna rullande farkost av lycka, sammanhållning och sprängande stolthet.

Att jag ibland inte döör av eufori! Vilket fantastiskt liv jag får leva! Vilken rikedom som blivit mig skänkt!

Inget mer kan jag önska!

Ingenting.

Är emellanåt bekymrad för min oförmåga att hålla mer än en sak i huvudet åt gången. Som det här med barnen. Så länge allt fungerar så noterar jag knappt deras existens. Mina tankar svävar någon helt annanstans. Hör inte ser inte. Så plötsligt går det upp för mig hur många andra föräldrar beter sig: skjutsar, oroar sig, stöter och blöter, tränar, engagerar sig, lider med och liksom är kreativa i sitt föräldraskap.

Och jag älskar ju mina barn. Förstås. T.o.m oändligt mycket. Men varför kan jag inte bara få en släng av den där känslan att gå upp i något; moderskapet till exempel. Få vara automatiskt osjälvisk och alltid sätta barnens önskemål först.

Kan känna mig lite skamsen över det här. Låtsas ibland att allt jag gör är för barnens skull, och framför allt att allt jag gör för barnens skull är genomtänkt. För att passa in när mammorna pratar. 

Men så är det inte. De bara lever här med mig. Och lyckligtvis verkar de ha det rätt ok.

Jag vill ha kärlek! Jag vill ha KÄÄÄRLEEEEK!!!

Skriken från nedervåningen är uppfodrande, krävande och ilskna. Den lilla damen har varit sur hela kvällen, bråkat om kvällslampan, tandborstning och plötsligt vill hon ha nappen - den vi lämnat till napptrollet för längesen.

Jag har surat tillbaka. Hotat om indragna födelsedagspresenter och fejkat telefonsamtal till pappan, där vi alla med spelad oro stått handfallna över lillflickans beteende. Ingen list har bitit. Hon är och förblir arg.

Så kommer ropen. Maaammaa! Jag vill ha kärlek!

Äntligen fattar jag. Den lilla har varit utan sin mor i en vecka. Och jag förstod inte att här krävdes särskilda insatser fär att laga hålet i vår relation. Kärlek!

Springer ned för trapporna, kysser henne, smeker hennes panna och stoppar täcket hårt om den lilla kroppen, "Monsterskyddet på" som vi säger. Lillebror tycker det hela verkar trevligt och undrar försiktigt om han också kan få lite kärlek..visst, grabben, jag ska behandla dig med.

Vad kloka dom är barnen.  Att bara vara fyra år och redan kunna formulera sina behov. Underbart!

Lillebror har ärvt ett antal "pickadoller" av sina storebröder. Det är bland annat en riktig sjörövarpistol och ett gevär från High Chaparall, tungt som bly och en bra bit längre än gossen själv. Lillebror som är en trevlig och vämenade kille skjuter på allt som rör sig: snokar, grannfruar och sandlådekompisar. Ingen är för trivial för att siktas lite på.

Lillebror vet inte vad krig eller gängvåld är för något. Han vet att människor interagerar på olika sätt, de pratar, kramas, jagas och..ja, pangar lite. Häromsistens satt han och funderade över hur han skulle göra sin pappa glad. De hade inte setts på några dagar och han började längta efter sin far, skilsmässobarn som han är. Dinglandes med sina bruna ben där på köksstolen framkastade han förslag efter förslag: -"Vi ritar något!", -"Vi tar med fika och hälsar på!" och så den mest strålande idén han någonsin kläckt: -"Mamma, ska vi gå till pappas jobb och skjuta honom?!".

Underbart, min älskade unge..ja, vi går och skjuter honom lite, för gammal vänskaps skull.

1. Ena halvan av ungefär 100 strumppar som seglar runt i hela lägenheten. Jag vet inte var jag ska lägga dem, och slänger jag en endaste så dyker den andra strumpan upp i samma sekund som sopbilen för bort mitt avfall.
2. Energilampor med fördröjning innan de tänds. Att bibehålla farten och förståndet när alla ska till skola/dagis och tvingas stå i ett kolmörkt förrådsutrymme i 20 dyrbara sekunder innan lampan KANSKE så sakteliga behagar tända sig så jag kan rota fram de skitiga gympaskorna längst in i ett mörkt skrymsle.
3. Barn som med en naturlags säkerhet måste kissa i samma stund som vi äntrar dörrarna till en stormarknad. Varvid mor fort som f-n måste skaffa fram en femkrona. Som på grund av samma naturlag INTE befinner sig i plånboken. Just då. Men väl när man betalat och är på väg hem.
4. Mörkfodrade handväskor. Omöjligt att hitta något. Nycklar, tuggummin, läppstift..allt är som uppslukat. Alla som är närsynta och medelålders vet exakt vad jag talar om. De nya moderaterna borde ägna sin tid åt att lagstifta bort svarta silkesinnandömen. Nu. Gul är en bra färg.
5. Internetuppkopplingar. Behövs inte ens kommenteras.
6. Trippelbokade helger. Så går man där och undrar om livet ska bjuda på en enda rolig aktivitet till innan man dör, när det äntligen dimper ned ett litet event i brevlådan och man börjar le igen. Det är bara det att då är det plötsligt vänner från bortre Asien som kommer hem över helgen, klassföräldrarna måste ordna korv till brännbollsturneringen, vars lilla informationslapp tyvärr kom bort i samband med att ryggsäcken försvann i samband med en skolstartsutflykt i Slottsskogen. Dessutom levereras det där lasset med grus till infarten just den helgen eftersom lastbilen just då blev ledig på grannens jobb.
7. Tonåringar och smöraskar/ostar/kaviartuber. Om det finns dubbel uppsättning av något i kylskåpet, är den förpackning som innehåller mest/är oöppnad den som tonåringen omedelbart tar ut. De behöver inte ens kolla först. De vet rent instinktivt vilken som är ny.

Vad sägs om detta:

Fortfarande sjuk men släpar mig tidigt till jobbet. Fulltecknad dag, far som ett torrt skinn mellan klienter, möten, administration och personalintron. Bokar tänderna fulla inför morgondagen, planerar ändå att flexa ut mitt på dan och hänga blomster runt halsen på min nia. Får ett telefonsamtal om hur mina små ska förvaras under morgondagen då dagismammorna har studiedag??

Bokar av alla punkter i kalendern i morgon, ringer exex och ber honom köpa fläskfilé, äldste sonen ringer och svär i mitt öra, betalar bilskatten, ringer dagmamman och ber fortsättningsvis om dubbel info till både mig och ex, missar möte, nian ringer meddelar att han behöver "något att ta med till niornas sista knytkalas i morgon", åker hem via blomsteraffären, hämtar upp nian, dagmamman ringer och påminner om avslutningsfest för de små på torsdag, handlar picnicmat för 400 spänn, åker hem lägger i några tvättar, in med köttet i ugnen, blåser ballonger, dricker en starköl, börjar skratta hysteriskt, mailar kompisgänget inför storhelg i sommarstugan, funderar en stund på om jag hinner använda tandtråd i ikväll eller om jag ska somna med sänglampan tänd och hushållsosten på sängbordet (såsom jag hittade nian imorse)..

och än är det inte slut.

..och ibland får jag spel på att mitt vardagsliv är så jäkla långt ifrån kollektivets verklighetsuppfattning.

Finns egentligen ingenting som är ett bättre sömnpiller än att läsa bloggar, insändare, mammatidningar och hur dessa helt ocensurerat brer ut sig i ämnet FÖRÄLDRASKAP. Jag tycker det är sååå aptråkigt att läsa om lilla Tindras vredesutbrott, Theos hårda mage samt tvillingarna Stella och Novas mammas problem med såriga bröstvårtor när hon ska amma.. please låt mig slippa.

Under en period fick jag nya ovikta exemplar av olika föräldrablaskor av min vän journalisten. Eftersom jag alltid läser allt som ligger på köksbordet, var jag helt uppdaterad på Tilde de Paulas skilsmässor, Systrarna Graafs graviditeter, deras män och i vilka mammatröjor de helst poserar i på modesidorna. Gäsp. Varje detalj ska dissikeras. Varje föreställnig, sjukdom och liten orosflaga ska genomlysas och kommenteras av Jesper Juul, Lars H Gustafsson och andra auktoriteter i ämnet.

Mina avkommor äter bara när jag orkar lagar mat, skriker hela tiden, slåss också hela tiden. De hänger över konsollen mer än tre timmar varje dag (så jag får vara ifred), ser på tv, äter i soffan, duschar för sällan, svär, kletar snor under skrivbordet, ritar på väggarna, kallar mormor för häxa, dricker upp min kaffemjölk, tömmer inte sina sopor, slänger kläder på golvet, kissar på mattan...

Ja, sådana är dom.. Mama, varför kommer ingen hem till mig och gör ett reportage om hur det det ser ut på RIKTIGT? Jag kan gärna ställa upp som omvänd raw-model. Jag behöver ingen psykolog som säger till mig att jag misslyckats.

Det vet jag redan.