Nej, det hjälper inte att tänka nytt, tänka bra. Det går inte att borse från vem man präglats till att vara. Det går inte heller att fly sitt ansvar. Sitter fast. Dömd att stå ut till slutet. Välsignad med materiell rikedom: bostad, arbete, kläder och mat. Begåvad med ljuvliga barnaskratt, stökiga tonåringar, skogens svala helighet.

Och ändå. Jag kan inte leva mitt liv, ty själva existensen av det som är jag är en omöjlighet. Jag är som kung Midas fast tvärtom - allt jag rör vid blir skit. Dåligt. Trots de bästa intentioner.

Och nej, jag vill inte bli psykologiserad. Jag fattar visst att ingen människa är så usel att hon borde räknas ut. Tro mig, jag vet allt om vrak.

Men jag fixar det inte. Så jag får be till den gode Guden att han ger mig kraft att finnas där för mina barn och att de inte ser igenom mig förrän de är fullt utrustade att leva sina egna liv. De kan ju tanka hos andra, också.

Han där inne i mitt sovrum sover ruset av sig och kallade mig sjuk i huvudet 57 ggr inatt. Han älskar mig, nämligen.

Så jag ska denna dag be denne 110 kilos man packa sin väska och låta mig och min sjuka värld vara ifred. Inte för att det gör mig så mycket. Jag kan nog bära det mesta, men barnen ska inte växa upp med alkoholens förbannelse. Mig får de stå ut med, men sen är det nog.

Önska mig lycka till!

Jag har haft en tolv veckors lång sommarledighet. Idag arbetade jag min första dag efter uppehållet. Insåg ganska snabbt att jag inte är samma människa som stressad slängde igen laptoppen i börjaan av ljuva juni. Jag har glödgats i en sorts process som jag nu inte hoppas avstannar bara för att död, sjukdom, adminsitration, ansikten, namn, rutiner, bensinkort, lidande, statistik, hopplöshet, fackliga förhandlingar och hjärtskärande tårar kommer att invadera mig.

Jag kände direkt att livets tragik skrämmer mig. Jag har visst tappat min hud, och kanske också vanans skygglappar. Jag har blivit möjlig att såra.

Möjligen är det tvärtom. Kanske är min försvarsrustning nu så högteknologiskt överdrivet känslig att den aurabeklädda skölden (tänk Star-Trek och Enterprise) reagerar otroligt snabbt på saker som innnebär att jag identifierar mig för mycket med mina medmänniskors livsöde. Och att det visserligen är bra att få perspektiv på saker men att det är skadligt att oroa sig för något som man inte kan kontrollera. Som liv och död.

Jag vill bara ta vara på detta enda: kärleken, njutningen och det jag har JUST NU!

Ty det är livet som pågår.

Tusen tårar lindrar inte

Tusen förklaringar eller

tusen förlåt

hjälper inte

Att förlora sina drömmar

är att förlora sin själ

Att tappa sin kompass

är att ständigt söka

utan att nånsin hitta

Att tro att just det rummet kan fyllas

är att missta sig fatalt

Det är för alltid tömt

utplockat och rensat

Står där bredvid alla andra ytor

som en påminnelse om det som var

men aldrig blev mer

Det är livet hädanefter

Det slutar inte göra ont. Det verkar ligga latent där i mitt undermedvetna och likt ett virus i nervtrådarna stilla vänta på att aktiveras.

Som en sjukdom. Som om jag vore en bärare av en ärftlig defekt sorgegen. Som om jag fått beskedet om min beklagliga belägenhet för länge sedan och genomlevt alla faser av lamslagen chock, förtvivlan, utlevd fasa och  sedan perioden av jakt och hunger, revanschlusta och slutligen förlikningen.

Och så ska ju allt vara bra. Nyorientering.

Det enda jag möjligen kan hålla med om så här efteråt är att jag kan betrakta mitt liv lite utanförifrån numera. Jag står inte mitt i strömvirveln av kakafoni.

Så jag fortsätter sörja, fortsätter hoppa på vadstenarna över det strömma vattendraget och önskar att jag inte ska falla i.

Och det jag allra mest undviker är att låta någon veta, jag vill inte höra en enda gång till att jag "fastnat i sorgearbetet". För vad ska jag göra? Jag jobbar, snyter barn, planerar projekt, älskar, skrattar och lever mitt liv utan alltför stor bitterhet. Jag förväntar mig inte ett ögonblick någons medömkan eller förståelse.

Som morsan sa: "Vi träffade prästen som vigde er, men vi nämnde inte att allt gått åt helvete!

..och om hon haft förmågan att se in i mitt hjärta när hon uttalade de orden skulle hon fallit död ned till marken.

Men hon lever och har hälsan.

ja, alltså kollegan och jag mötte upp inför vårens stora utomhussatsning. Vi tänkte oss väl ett par timmar för att kolla hållfastheten i bäckenben och ryggslut. Tanken är ju att i slutet av säsongen klara av knata de tre milen genom Lidingös terräng.

Vi höll väl i cirka enochenhalv, pulsklockorna tickade på med rätt procentsats, solen sken över skog och mark, pontonbron guppade försiktigt när vi njöt, samtalade och sprang över  Delsjöarnas vita is.

I sommar ska jag vara ledig två och en halv månad. Jag ska lämna mina arbetskamrater i sticket, ty någon vikarie utgår ej. Ingen verkar alltför sur över denna illojalitet från min sida, de undrar kanske snarare hur jag ska ha råd att finansiera detta tilltag. Det undrar jag också. 

Kollegan frågade försynt vad jag skulle GÖRA med all min lediga tid?? Jag svarade inte "tillbringa mer tid med barnen", eller "ta reda på vad jag vill här i livet" eller "halvlekspaus" eller nåt sånt. Jag satte igång och rabbla upp mer handfasta saker; köpa-installera mulltoa på landet, måla sommarstugeytterdörren blå, snygga upp/rätta till/göra fint.

Och så hoppades jag innerligen att allt det där ska komma tillbaka. Det som jag tror är ett uttryck för den kreativitet och behov av estetik, skönhet och ordning som varje människa någonstans har. Även om den kan ta sig uttryck på lite olika sätt (samla vackra fiskedrag, tvätta/utrusta bilen, kratta löv, möblera om, köpa tulpaner, sortera/införskaffa rätt verktyg i boden, måla, skulptera).

Det har varit så rörigt inuti mig, så ledsamt självupptaget panikslaget oroligt och sorgligt. Som om att bara för att jag än en gång förlorade drömmen om kärnfamiljen, slutade äga en arena för mina små livsbejakande projekt. Allt blev bara en jakt efter bedövningsmedel.

Men det verkar visst blåsa nya vindar :)

Det är så konstigt med dig, det är liksom ingen ordning.

Du är segare än klibbigt tuggummi och ingenting händer automatiskt. Eller så händer allt.

Du är hårdare än granit och inga pikar verkar tränga in, som om din yta vore såpahal och där alla vassa angrepp halkar av och faller till marken. Ändå skriker din uppenbarelse tyst av förtvivlan.

Det är så märkligt med dig, det finns liksom ingen logik.

Din skarpa iakttagelseförmåga i kombination med din totala hjälplöshet, avsaknaden av förmåga att bygga något hållbart.

Du som fått så många gåvor, som så fulländad föddes till livet. Du som också belagdes med ett livslång blödande credo; för dig finns ingen säker grund att stå på!

Det är så förunderligt det här med dig. Trots denna fragmentariska, opålitliga, sönderslagna tillvaro har du ändå låtit något växa. Flämtande, knappt skönjbart men med viss konstans och möjligen portionsvis.

Du älskar mig.

Ja, du älskar mig.

Jag tror att förutsättningen för att få uppleva djup kärlek i ett parförhållande är att känna igen den andres ångest, kunna hantera den utan att blanda in sig själv och dessutom veta att det är helt och hållet ömsesidigt.

Love Is My Disease med Alicia Keys. Så vansinnigt bra!

Så sågs vi då igen efter ganska många månader. Visst, har ju lämnat ungarna hos dig under hösten. Stått längst ner i trappen i ditt hus och slängt kyssar efter de små och sett lycklig ut när jag rapporterar om hur de ätit-sovit-badat-gungat-ritat under vistelsen hos mig. Allt för de ska invaggas i trygghet och växa upp till harmoniska människor eftersom deras föräldrar var sådana baddare på att hålla sams fast de skilde sig. Efter tio stormiga år. Och fastän familjen gick sönder så har mamman och pappan byggt nya fräscha liv, han med ny sambo och hund, hon med träning och dating och sallader och resor och lite för mycket öl och en och annan olycklig kärlekshistoria och ett stort offentligt leende men alldeles för mycket nattlig ångest.

Vi är ju rätt gamla föräldrar, han är nästan tio år äldre och ändå kunde vi inte fixa detta. Vi har ju förbrukat en och annan att lära oss på tidigare, menar jag.

Men så sågs vi då igen. Jag hade lyckats alienera mig fullständigt från detta uttjatade krisbearbetningsämne som skilsmässan numera utgör och blev faktiskt förvånad. Det  årliga Lucia/tomte/stjärngosse/eller i cowboyhattklädda lilla förtjusande dagmammebarntåget skulle sjunga Tipp-Tapp för tindrande föräldraögon. Jag tog på mig värsta outfiten (inget ekivokt, bara tajt och anpassat till att intressera en fd make som inte alltid ens efter så många helvetessvåra bråk som han haft med sin unga fd hustru, kan låta bli att titta lite i mjugg).

HAHA! Se vad du gått miste om, din förlorare!

Men så satt vi där. Storgrabbarna, småbarnen, du och jag och tomteskum och lussebullar och jag råkade titta lite på dina fingrar och det var som att få syn på sina egna. Jävla igenkännlighet! Må allt bekant bli för mig till något  vilt främmande, tack!!

Gick därifrån och packade in ungarna i bilen. Alla var på strålande humör i vinterkylan. Men sent på kvällen när de små ryggarna var skrubbade och samtliga av mina ättlingar blivit utfodrade kring ljustänt bord, så ringde du. Fyra gånger. Och ville ingenting. Absolut ingenting. Du var ju bara ute med hunden i natten.

Jag antar att det bekanta även drabbade dig.

Ja, stackars oss..

Hon slöt ögonen och försökte levandegöra den där bilden inom sig. Det där minnet som hon bar runt och värnade, likt en guldklimp i en enkel sommarväska. Vågorna slog mot stranden. Vinden var frisk men ljum. Mannen och hon själv satt på en filt. De hade ätit persikor och bröd utan pålägg, halsat några kalla öl. Den gamla forden stod på parkeringsplatsen bakom dynerna, hon hade lastat ur alla attiraljer och bett honom kånka kylväskan. Iklädda badkläder hade de bestigit kullarna, trampat de danska klitterna, och hon hade tänkt som mer än en gång under denna spontanresa till grannlandet, att naturligtvis visste hon att han bara var till låns. Och naturligtvis förstod hon att han hade andra, och naturligtvis var hon en modern människa som givetvis måste förhålla sig till att nu var nu och att stunden var allt de hade.

Det var bara det att det inte riktigt ville gå in. Det var bara det att när hon låg där på pläden och han smekte hennes mage med en soltorkad stråvippa och kysste henne och kallade henne för "sitt barn", så älskade hon så förtvivlat. Inte ens när han senare förlorade tålamodet därför att hon fått ett barnsligt infall och skvätte havskallt vatten på hans fötter där han låg i värmen, med scarvsen som hon bundit över hans flint för han var så solkänslig, inte ens då svalnade den där heta, brinnande, färfärande påfrestande lågan i hennes bröst. Hon gick på ensampromenad så att hans irriterade uppsyn skulle mildras.

Inte senare på kvällen heller. När han blev på tok för full och hela tiden tog fram telefonen och fick allt svårare att dölja den störtflod av sms som sköljde in över dem på trottoaren utanför Peppos Buffet & Steakhouse, och hon inte trodde att någon av hans kompisar ens under en landslagsmatch i ishockey kunde bibehålla en sådan entusiasm inför en annan mans textmeddelanden, inte ens då. Inte ens inför hotet att erkänna för sig själv att hennes existens förmodligen bara var ett trevligt tidsfördriv, nej, inte ens då slutade hon att öppna dörren för denna avgrundsdjupa sanslösa, invaderande livsfarliga hängivenhet.

Ibland undrade hon om bara nåden att någon gång få drabbas av en kärlek så intensiv att alla signalsubstanser slog kemisk knut på sig själva var anledningen till att hennes förnedringsresa hade startat. Att hon kanske hade kalkylerat med att vissa praktiska detaljer måste skjutas upp för att inte tillfället att doppa hela sin existens i det vatten som blötte ned varje fiber i hennes uttorkade själsliga bastmatta skulle gå förlorat?

Så varför? Varför slår kärleken rot just precis där, där den aldrig i helvete borde tillåtas växa?

Modern var en stark kvinna. Mormodern hade om möjligt varit en ännu starkare kvinna. Hon tänkte förstrött att hon aldrig tagit reda på om mormorsmodern varit en superhjälte med övernaturliga krafter. Hon tittade ut genom bussfönstret, såg vårvinterns fläckighet och husfasadernas fuktiga ljusgula ränder. Den enda lediga stolsitsen var full med gammalt rosafärgat tuggummi så nu satt hon längst ut på sätet för att undvika kladd på de tunna ullbyxorna. När hon vinglande stigit på bussen hade busschauffören på bruten svenska förklarat att det numera fanns något som hette sms-biljett, och när hon inte verkat kunna knappa in numret och klara av transaktionen på egen hand, hade han helt resolut tagit mobilen ifrån henne. Hans små tjocka bruna fingrar i arbete fascinerade henne ett ögonblick och hon undrade om han verkligen kört buss i hela sitt liv.

Lilla mamma, ja. Värkbruten av ledgångsreumatism. Fortfarande kvar i det ljuva femtiotalet. Hon hade minsann haft litterära ambitioner och strödde fortfarande namn som Sara Lidman, Barbro Alving och Harry Martinsson kring sig som silverflagor att glädja medmänniskorna med. Men så kom barnen och fortfarande på den tiden försköts sakta unga kvinnors drömmar allt närme de nya blänkande diskbänkarna med varmvattenberedare undertill. Och där blev de sedan kvar. Inte förtjänade mor att bli avsnäst sådär i telefonen. Hon skulle köpa kaffebröd och gottgöra allt. Som alltid.

Typiskt att man var sist i syskonskaran, så ingenting av moderns sturska ungflicksambitioner längre lyste igenom, tänkte hon. Sjuttiotalet var det årtionde då föräldrarna helt valt att gå upp i sina barns framtid, och i sin vänsterradikala optimism släpat med dem på det ena världförbättrande protestmötet efter det andra. Man vill alltid vara behövd, föra saker framåt, och sker det inte på det ena sättet så sker det på något annat.

Och här sitter jag. En produkt av all dåtid och all nutid. Hon plockade lite med låset på handväskan. Stack försiktigt ned handen och trevade efter kuvertet. Här kunde hon ju omöjligt läsa brevet. Här skulle alla ögon i bussen sakta vändas mot henne och rubb och stubb skulle direkt förstå att hennes hemlighet var av svårartat slag..

Väl framme vid hållplatsen kom hon plötslgt på att hon inte inte ens sagt hejdå till ungarna. Vad skulle hon föreställa för mor? Hon svepte halsduken ett varv extra i ett fåfängt försök att hålla marsvindarna stången. Morgonljuset var skarpt och en disig sol föranmälde en droppande töig vårdags ankomst. Kanske skulle de inte märka hur disträ hon blivit. Hon hoppades att hennes hastiga avfärd skulle tolkas som om något opåkallat, som ett akut telefonsamtal, hade tvingat henne hemifrån utan de vanliga ritualerna.

Plötsligt erinrade hon sig att man kanske behövde betala för att åka kommunala färdmedel. Men hur? I sin förvirring visste hon inget annat råd än att ringa.. vem? Mannen? Aldrig. Han fick inte väckas. Vem vill höra predikningar om sin otillräcklighet i veckor? Inte hon. Det fick bli mamma.

"Hallå, det är jag!". Uppfodringen i hennes röst gick inte att ta miste på.

"Hej, gumman, vad tidigt du ringer". Modern lät sömning men avvaktande vänlig,

"Jag står vid busshållplatsen" sa hon.

"Ehh, jaa?"

Ja, jag tänkte du kunde tala om för mig hur det fungerar med avgifterna nu för tiden". Det blev tyst i telefonen.

"Henrika lilla. jag bor på landet, och ska jag någonstans så hämtar du mig. Annars har jag beviljats färdtjänst.."

"Jo, men det är kallt och jag måste åka till jobbet och jag kan inte köra bil idag".

"Mår du bra, vännen?"

"Det är klart jag mår bra, svara mig nu, mamma!"

Äntligen på med kappan. Hon tvekade en sekund. Kanske var det läge att smyga in i sängkammaren och ge mannen en stilla klapp på kinden. Men han kunde vara så grinig. Oberäknelig. Speciellt efter gårdagskvällen. Äh, man kunde inte alltid vara långsint. Det gällde att gömma och förlåta, ta nya friska tag. Låta saker plana ut. Han hade kanske rätt när han hävdade att hon alltid skulle psykologisera sönder saker. Att hon var bitter och analytisk på gränsen till sjukdom.

Konstigt ändå. När hon var yngre och blev tillfrågad om sin bästa egenskap hade hon utan att darra på manschetten frankt påstått att det var hennes kortsinthet. Ibland hade hon tänkt att baksidan på det myntet nästan låg henne i fatet. Det är ju rätt praktiskt att minnas en del tråkigt som hänt för att kunna förebygga nya katastrofer. Men det var då det. Nu föreställde hon sig att hennes kinder skulle blossa så av förställan bara av att visa sig därinne att hon skulle kunna tjäna som fyrvakt på Koster. Det var för övrigt ytterligare ett av hans flaggskepp: åsikterna rörande hennes personlighet, den att hon alltid spelade teater. Saknade den där äktheten han sökte hos en kvinna.

Men man kan inte ta vid sig av allt. Det finns ju så mycket att glädja sig åt! Man får försöka få lite distans till det som gått fel, så det blir hanterbart!

Hon tog hissen ned till underjorden, ner till bilparken som denna sena morgontimme alltmer var stadd i upplösning. Hon antog att det betydde att en hög procent av dem som bodde grannar med henne hade förvärvsarbete. Tittade man närmare på de bil- och årsmodeller som flankerade husets förhyrda parkering kunde man dra slutsatsen att huset minsann inte var fyllt av fattiglappar. Och genom att bara tänka på den kontantinsats hon tvingats betala två år tidigare för att alls få flytta in var det ingen dålig gissning. Urbana, solida, välutbildade moderna akademiker, företrädesvis i tjänstesektorn.

Hon började må illa. Skakade lätt sitt huvud och försökte bli av med dubbelseendet. Vinglade till och högg tag i cementpelaren invid henne. Hon manade sig till skärpning. Tog ett djupt andetag, drog ner axlarna och försökte LYSSNA på sin kropp. "Här stänger vi inte av musklerna och ger intellektet fritt spelutrymme! Jag är ett med hela mig; min mage, mitt hjärta, hela JAG!!".

Inget verkade hjälpa. Bäst att ta bussen.

Hon knäppte blusen omsorgsfullt. Rättade till brösten och drog åt livremmen. Fick en liten glimt av sig själv i helfigur i spegeln av bladguld snett bakom sig. Den vanliga kollen avslöjade inget av det inre förfall denna morgon så tydligt försatt henne i. Händerna darrade, kanske var blicken lite svagt krönt av oro i ögonbrynsbågarna. Men inte annars. Skulle någon be henne beskriva sig själv och inte avkräva det mått av självkritisk ömjukhet som medelålders kvinnor vanligtvis var behäftade med, skulle hon kalla sig själv snygg. Snygg, effektiv och med oändliga resurser att ösa ur för att klara det moderna näringslivets krav.

En tonårsdotter slamrade i köket. Hon visste direkt att det var flickan som var i farten. Anledningen var att mixern gick igång. Förmodligen hade tösen nu blandat havreflingor, blåbär, kruskakli och sojamjölk till en näringsriktig morgondrink som skulle garantera låga kolesterolhalter och färre rynkor i framtiden. Det fanns alltid något att bli besatt av, tänkte hon. Som om ungdomstiden bestod i att aldrig kunna var lagom, återhållsam och behärskad.  Men inte kunde hon klaga. Båda barnen var välartade. Pluggade idogt och ska sanningen fram bekymrade det henne mer att de fortfarande inte kommit hem fulla en enda gång under sina sexton och sjutton år i livet.

Ibland hade hon liksom känt sig snuvad på själva det där momentet att vara en handlingskraftig förälder med ett hjärta fullt av beredskap att älska barnen så konkret att varje bakslag skulle vändas till triumf bara på grund av hennes rena moderliga och överflödande goda energi. Men det var naturligtvis bara tankeakrobatik av den högre skolan. Hon var djupt tacksam, djupt ödmjuk inför att allt gått så bra. Att allt var så fint, så välsignat. Ja, hela hennes liv var en räcka av framgångar, kärlek och personliga segrar. Underbart!

Hon satte sig tungt igen, väl medveten om att tiden höll på att rinna ut. Sen till jobbet och försent att hinna vända timglaset ännu en gång. Saker kom ifatt. Förr eller senare måste allt tas itu med. Praktiskt, emotionellt och relationellt. Hon ställde sig utanför sig själv ett ögonblick och konstaterade sakligt att hon lät rationellt yrkesmässig till och med när hon tänkte.

En gång när hon åkt bil genom Dalsland hade en psykolog av något slag berättat om sin forskning i radions P1. Hon mindes det för att det gett upphov till en mild igenkänning. Hjärnskrynklaren påstod att de flesta vuxna människor inom sig gick omkring med en övertygelse om att de i någon mån var en bluff. Att deras kompetens och erfarenhet egentligen var av en sådan ringa betydelse att någon förr eller senare skulle avslöja dem. Med byxorna nere, liksom.

Hur många tjänstemän och politiker lät sig styras av detta faktum? Intressant, verkligen. En rädd människa saknar ju förmågan att vara rättvis och kanske någorlunda objektiv. Allt blir ju bara en teater för att rädda det egna anseendet. Näe, man blir sjuk av att samla vuxenpoäng! Själv kunde hon ju skryta med det mesta: en doktorsavhandling, ideell utlandstjänstgöring och kapacitet nog att driva ett företag någorlunda framgångsrikt med inte mindre än fyra lojala medarbetare.

Men allt hade blivit så rörigt på sistone. Hon började undra om hon längre visste vad hon egentligen gjorde och tyckte. Hon kände sig stressad och olycklig. Hon hade ju mannen, barnen, allt var ordnat. Hon skänkte pengar, motionerade och läste chicklitromaner vid stranden på sommaren. Så varför krympte hon? Varför löstes henne konturer upp sig?

"Klimakteriekris", sa mannen nör hon försökt förklara. Så hon hade tvärt slutat. Skämts och naturligtvis sugit åt sig skuldkänslor som en gallsopp i regnväder.

Hon skyndade sig in i duschen. Bråttom, bråttom. Tick-tack. Livet glider ur händerna.. schamponerade, tvålade, skrubbade och gjorde sig ren. Riktigt, riktigt ren och fin. Tänkte på kuvertet, beviset för det hon anat skulle hända redan när hon slog upp ögonen, nu väl instoppat i de rödblommiga gummistövlarna. Det enda ställe hon kunde komma på där ingen annan familjemedlem kunde hitta det. Förmodligen skulle det ändå bränna hål i sulan och texten däri skulle rinna ut på hallgolvet. Avslöja henne, klä av henne. Slå sönder hennes liv. Bäst att tvåla in sig ännu en gång.

Hon knöt morgonrocken hårdare runt sig och gick för att hämta morgontidningen, sparkade undan lite skor på tamburgolvet, kliade sig håglöst i morgonkalufsen och böjde sig fram för att plocka upp de dagliga nyheterna. "Efterlyst finansman gömde sig på Bahamas." Rubriken fick henne att stanna upp en stund. Hur orkar man? tänkte hon. Vi traskar runt här på jorden en stund och så sällan skrämmer det oss att nuet är flyktigt. Tankarna sprängde fram och igenom hjärnans elektriska omloppsbanor och plötsligt befann hon sig i minnet av en jobbkonferens hon bevistat. Ämnet hade varit "Hur bemöter vi människans behov att tala existentiella ting?"

Huvudtalaren den gången kunde från sina erfarenheter av industriolyckan i Bhopal berätta att inför det omöjliga har vi inget val. Hon erinrade sig att hon suttit och intensivt längtat efter den färdiga fralla med kaffe som vanligtvis serveras vid niosnåret när svenska människor samlas i stora föreläsningssammanhang. Och kanske kunde det illustrera det absurda i vår lilla existens. Hur många universum vi än lägger under oss och organiserar efter scheman, hur stora kraftansträngningar vi än gör för att bringa ordning i våra begränsade synfält, är det alltid kroppens och själens mest grundläggande behov som ställs först i kön. Så vi slutar prata om det tragiska i att allt är ändligt. För vad ska det tjäna till? En del till och med fyller sina liv med pengar, makt, älskarinnor och lyxyachter. De måste ha slutat tänka. Vet de inte att livet är för komplicerat för att tro att man har en enda sekunds kontroll? Eller så är det det de vet.

Hon lyfte upp tidningen och skulle så ta sig tillbaka till köksbordet och marmeladmackan. Plötsligt ramlade ett vitt kuvert ur den ihopvikta tidningen. Hon stirrade en sekund på det och hjärtat började slå hårdare..