Norges sak är vår och det är med smärta vi får konstatera att vår kära granne inte för ett ögonblick förtjänade det hemska som skett.

Men sådan är extremismen, sådan är trångsyntheten och inskränktheten. Alla är i skyldiga till den. Alla har vi hört varandra dra halvskojiga rasistiska, exkluderande skämt om folkgrupper, trosupfattningar och sexuell läggning. Alla är vi skyldiga till att betrakta det främmande, det olika som ett hot, som något vi inte vill befatta oss med och som  vi därför kan tillåta oss att nedlåtande raljera om.

Vi tror det är oskyldiga uttalanden, vi tror att det går obemärkt förbi, men konsekvensen är den att det föds nytt hat och främlingsskap varje gång ett förfluget ord lämnar våra läppar.

Vi får önska att sådana monster som Behring Breivik  - övertygad om sanningen i sin mission och att det smutsiga hantverket med nödvändighet måste drabba oskyldiga barn - inte får ytterligare spelrum i vårt samhälle.

Vi andra kanske är lite försiktigare med vad vi säger i fortsättningen. Och hur vi röstar.

Sjuk igen. Hemma för fjärde gången på mindre än fyra veckor.

Har läst in mig lite på konflikten i Östra Kongo. Där pågår smaskigheter, ska ni veta. Förutom systematiska väldtäkter mot  kvinnor och flickor som mot alla odds vågar sig ut och försöker försörja sina familjer; dvs odla marken och hämta rent vatten, finns numera en ytterligt sofistikerad metod att plåga en potentiell fiende. Autokannibalism.

Denna ljuvliga yttring av den mänskliga naturen går ut på att skära bort en köttbit från offrets kropp och tvinga denne att äta.

Och nästa gång Du använder Din mobiltelefon, betänk att sannolikheten för att Din apparat innehåller råvaran Coltan vars ursprung undantagslöst kan spåras till Kongo-Kinshasa är mer än stor. Sänd då en tacksamhetens tanke till de slavarbetare i gruvan som utan att få del av sitt lands naturrikedomar sliter dag och natt och dör i lungsjukdom/undernäring i 30-års åldern, ty de gör det möjligt för Dig att skicka dina dagliga SMS.

Amen

Att ha ett jobb är hårdvaluta dessa dagar. Inte minst för att det är trevligt att kunna behålla sin bostad, veta att pengarna räcker till mat, kläder och allra helst en liten guldkant på tillvaron då och då.

Att ha ett arbete är dessutom förmånligt i flera andra avseenden. Det kan vara en källa till peronlig utveckling. Och är det trots att det understundom kan kännas tröstlöst att tillbringa fyrtio av sina vakna timmar med att öda sitt liv på ett projekt som inte alltid överenstämmer med de egna drömmarna om livet.

Men se det så här. Med flera år i ett yrke händer något inom en. Dels får man en djupare förståelse för det man gör. Men också för att möjligheten att slipas mot sina arbetskamarater, ta del av en gruppdynamik är ovärderliga erfarenheter. Att få ingå i ett sammanhang och utveckla en yrkesidentitet är så stärkande för självkänslan att inte mycket slår det. Att få delta i utvecklingen i samhället och anpassa sig efter rådande omständigheter är att få vara kollektivt integrerad, till skillnad mot att alltid fokusera på individuella önskningar och strävanden. Inget fel i det, men människan är en social varelse, och det tycks Amelia och Expressen ibland glömma.

En god arbetsgivare förstår att hans ansvar går bortom lönespecifikationen. En peronalstyrka som lyckas mobiliseras att utföra ett gott arbete är inte bara ekonomiskt lönsam för den egna enheten, det är också en förutsättning för ett innehållsrikt liv, där den enskilde också orkar ha en fullödig fritid, ta hand om sin hälsa, sina barn och se ljust på framtiden. Det visar all forskning.

Arbetslivet är kolossalt viktigt. Låtom oss upptäcka vad vi gemensamt måste kämpa för; ungdomar SKA in på arbetsmarknaden, sjukskrivna måste få snabb human rehabilitering, fackligt arbete bör prioriteras skyhögt.

Så vi får någon ordning på det här landet!

Varför söker människan så envist efter mening? Hon verkar aldrig sluta att klamra sig fast vid hoppet om att sanningen ska uppenbara sig, en gång för alla.

En del ansluter sig till tron att Ödet styr. Det är bara att kapitulera inför det som är förutbestämt. Bekvämt på sitt sätt; det innebär ju faktiskt att Ödet - om det är snällt och välmenande - genom slingrande vägar fixar  fram rätt partner, välartade barn, ett intressant jobb och lite lagom spännande semesterresor till Thailand. Lite motgångar måste då betraktas som små pausar, vars enda syfte är att framtvinga mognad och förstånd hos varelser som inte förstår sig på tacksamhet om inte saker tas ifrån dem.

Och i Sverige får väl Ödet ändå sägas vara ganska godhjärtat. Inte många svälter eller är hemlösa. Sjukvård, infrastruktur och utbildningsväsende ger ju de flesta en chans. Att gå ett Trevligt Öde till mötes.

Värre är det då i Irak, eller kanske Eritrea, eller varför inte i Liberia. Där härskar Elaka Ödet. Eller så är människorna där ovanligt  illvilliga och otacksamma, så Ödet bestämmer att de måste hungra/bli våldtagna/få huvudet bortskjutet.

Kanske kan de någon gång i framtiden förunnas att åka till Skara sommarland. Men då får de sannerligen göra bot och bättring.

Någonting måste ju Ödet lära dem.

Alldeles i dagarna blev jag beskylld för att vara politiskt korrekt. Lite ospecifierat sådär. Jag undrade försiktigt i vilket avseende, men svaret blev väldigt svävande..något mumlande om " folkligt liberal" hörde jag iallafall.

Eftersom det är lätt att googla på allt, gjorde undertecknad detta och en mängd upplysningar förvirrade mig mer än vanligt. Någon gav uttryck för att det handlade om en sammanblandninga av allsköns åsikter, vars syfte var att undvika progressivitet och utveckling, eftersom detta är okänt, farligt och man då riskerar att stöta sig med eliten.

Andra hävdar att det är ett förhållningsätt som strävar efter ökad tolerans gällande raser, kulturer och kön. Det kan jag väl kanske köpa.

Polera, putsa, skärskåda, etsa in, lagra, lagra, lagra..

Alla minnen och hjärtinnerliga upplevelser, måste kunna spara dem. Måste detaljerat erinra mig känslan att gå genom bokskogsvalv i tidig maj, måste exakt föreställa mig rosenbusken digna av skira rosa knoppar..spara alla magiska ögonblick, de som är mättade av skönhet, kärlek, åtrå och ljuv musik.

Livet är mig så dyrbart. Och alla dessa stunder är mitt framtida kapital. Havets blåa vatten, rådjuren, sommarens plastmatta, regnvatten i tunnan, morgonfåglarnas sång, barnakinder och tonårsgarv.

Varför är det så vackert så det gör ont? Varför skrämmer det mig minst lika mycket att förlora allt som jag njuter av hur saligt lycklig det gör mig?

Ibland spelar saker inte riktigt någon roll. Såna dagar höjer man knappt på ögonbynen fast man kan råka ut för både personliga påhopp, trafikköer och rimfrostiga urgamla GB-sandwichar som skulle tagits ur frysen redan vid den stora butikssaneringen -80. Man rycker eventuellt lite på axelvadden och undrar om Gud månne vaknat lite purken i morse.

Antagligen har det att göra med att man i bakhuvudet nånstans är upptagen med de STORA frågorna. De som handlar om varför man så ofta valt fel. Och hur det kommer sig att all jävelskap i livet går att vänja sig vid, och varför man skrattar och flamsar och ställer sig upp efter alla käftsmällar av egentligen en enda löjlig anledning: det är då så förbannat trist att vara deprimerad.

Så blir man lite härligt loj och självdistanserad och rätt skön ett tag. Och folks små pytteproblem kommer inte åt en, liksom.

Gillar sådana dar.

Jag har en kategori som heter religion och politik. Men den kommer aldrig att användas. Bara idag.

Religionen är ogripbar. De flesta i vårt land använder ordet religiös som ett skällsord. Det handlar alltid om hur makt har missbrukats, hur blodtörstiga dåd har rättfärdiggjorts och hur fanatismens fula nuna hotar västvärldens inbyggda system av demokrati och säkrade yttrandefrihet. Jihad skrämmer oss för det handlar om att kollektivets aggressivitet - så långt från individens självbestämmande och okränkbarhet som man kan komma- är överordnat allt en människa rimligen kan önska av livet: ligga på en sandstrand med paraplydrink i näven omgiven av barn, barnbarn, vänner och 80-talsmusik när den är som bäst.

Själva idén att underställa sig en högre mening är bara attraktiv om människan är tillräckligt ensam och utsatt. Hon kan naturligtvis vara fostrad till att passa i det okritiskt tänkande dummebåset, men de allra flesta lättar på meden och slinker ur därifrån när livet inte längre låter sig tryckas in i en fyrkantig låda. Iallafall i vårt land. Sociala konventioner, hedersmord, burkornas tyranneri, men föralldel också Knutbyinavelsisoleringsmetoder håller ju en del på plats. Ett tag.

Men jag tror på Det Goda. Jag tror att Afghanistans kvinnor, alla tvångsreligiösa, hunsade och indoktrinerade ändå kan komma på banan igen. En liten gnista bara, så släpps kreativiteten lös. Och då jävlar.

Då går det att  tro på GUD igen. En upprättande, förlåtande, progressiv, radikal och kraftfull Herre.

Men mest av allt går det att tro på människan.

..brukar inte vara vidskeplig. Även om jag betraktar mig som troende är jag ovanligt skeptisk. Fnyser åt det mesta: new-age, UFOn, magi, tarokort och allt annat skräp.

En gång för länge sedan satt jag och samtalade med en kvinna jag träffat i ett väldigt seriöst sammanhang.  Hon hade bekänt färg på ett sådant sätt att jag fritt ur hjärtat vågade spekulera kring min trosuppfattning. Mitt resonemang gick ut på att jag efter ett liv med sju sorger och åtta besvär, numera förstod att vi människor är helt underställda slumpens oberäkneliga nycker. Att nånsin förvänta sig något av Gud var att helt gå mot skapelsens villkor. Jag orerade nog en del kring Gud som tröst och inspirationskälla, men bortsåg fullständigt från det som kanske kan kallas övernaturliga ingripanden (är fortfarande skeptisk, men det är inte det som är poängen..)

Kvinnan tittade på mig rätt länge och sedan undrade hon lite förbryllat vad jag skulle med Gud till.

Nu är det så där igen i mitt liv. Har undrat länge om det finns en högre mening, eller om vi snickrar lite på den själva, så där efter behov. Vi går in i kriser, bearbetar, nyorienterar och transcenderar.. ni vet, sådär som alla gör när smällarna står som spön i backen. Det är ju vanlig psykologi. Inga konstigheter.

Men finns det ändå något mer?

Idag frestas jag att tro det.

..när jag språkade i telefon med en ganska ny bekantskap. Ämnet för kvällen skulle väl kunna etiketteras som  "hur dum i huvudet är egentligen en människa som tror på Gud?  Egentligen känner jag nu att jag inte alls har lust att redovisa kombatanternas olika ståndpunkter, men en sak som jag tänkte på efteråt var att jag på fullaste allvar hävdade att ett liv med en sann tro bär frukt.  Och har man en sann tro så är det av underordnad betydelse att Herr Påve hävdar att användning av kondomer inte förhindrar smittspridning av HIV, eller att korsriddarna tog livet av alla de såg i Herrans namn..hursomhelst, jag lät då lite underförstått  påskina att mitt liv minsann flödade av försoning, osjälviskhet och oegennytta. Men inte. Gör mitt liv det.

Mitt liv är en manifestation i misslyckande, förvirring, självdestruktivitet, självömkan, förhävelse, dolda motiv och en hel massa annat som jag inte ens vill tänka på. Därför tror jag. För att jag får, fast jag inte borde få.

DET är väl inget att bli arg över?

Två glosor till har tillkommit på listan över Sveriges fulaste ord. Vi repeterar:

1. Buksvåger

2. Herrtrosa

3. Nuppa (?) (Skyll inte på mig, det är Frippes bidrag)

4. Tvångshandling.

En ny lista är dock under uppsegling. Den kommer att handla om Svenska journalister och de uttryck de lusar ner vår samtid med.. forsättning följer.. eller för att avsluta lite tjusigt med ett av Farzans gamla favorittuttryck : "Hunger is the best sauce".