Samtalade med min väninna häromkvällen. Vi åt paj och satt uppkrypna i soffan under varsin pläd. Som vi gjort med jämna mellanrum sedan gymnasietiden. Som så ofta berörde vårt samtal själva livets villkor: om vår plats i tillvaron, om vår relation till  våra - vid det här laget - gamla föräldrar, om gudomliga ingripanden, om sjukdom, om framgång, om smärta och om det som varit och om det som aldrig blev.

Och det jag vill säga om sann vänskap är att man vet att den är beständig när den trots torrtider alltid lyfter en. Kanske inte för stunden, det kan bli missförstånd och ibland trampar man på så olika stigar att det inte går att riktigt tillgodogöra sig de erfarenheter som man gjort på olika håll.

Jag älskar den där känslan min väninna kan framkalla i mig; jag är sedd, jag är oroad för, jag är innefattad i någons omsorgsfulla ögon. Inte påträngande, inte av skvallrigt intresse, men för att jag är jag och inte är går att ersätta.

Tack Anneli för att du finns!

Jag tror inte jag är klok. Har blivit intensivt uppvaktad, det sista. Verkligen..sms har dröst in och brev och mail och..jag bara orkar inte. Har vänligt men bestämt sagt ifrån: "-du är trevlig och fin, men.."

Hade jag läst det jag skrivit  på ovanstående rader för några år sedan så hade jag trott att det var ett skämt. Jag har tydligen växt på lite olika sätt. Jag värnar mitt beroende. Än så länge väldigt försiktigt. Men det är tydligt. Jag vill inte ha en karl. Vem som helst hur som helst. Jag vill ha en vän, en förtrogen, en som väljer mig lika mycket som jag väljer honom. Och det känns..bra. Lugnt.

Ännu mer fantastiskt är att jag som har haft så svårt att låta människor komma in i mitt liv, lite liksom slutat med det. Jag börjar sakta men säkert släppa in kompisar. Det tar sin tid och var egentligen det jag hade för avsikt att skildra i den här bloggen..men den kom att leva sitt eget liv.

Lisa, polisen, journalisten, arbetsförnedlaren, mitt exex, syrran, kollegan.. dom frågar efter mig, söker mitt sällskap..och det fyller mig med en gränslös förvåning och glädje. Är jag någon utan att spela en roll? Är mitt liv och min personlighet verkligen.. något att umgås med??

Ibland får man bara bestämma sig. Bestämma att det man har är värdefullt nog. Att trots att all ens känsla och åtrå och blickar åt höger och vänster ägnat allt och inget, är ett symptom på en sorts inre oro som faktiskt kan hanteras med förnuftet.

Så nu bestämmer jag mig: mitt liv är så superduper bra. Det är så rikt på barn, vänner, upplevelser och en himla massa fantastiska grejer, så jag väljer att vara stennöjd. Helnöjd. Belåten. Bara helt cool.

Ömsom lycklig, ömsom vemodig. Stark ibland och vacklar emellanåt.

Ser ju att det som är gott är bara det som räknas. Det som värmer, lyser upp, genererar skratt och lugn är det jag vill ha. Jag låter mig inte definieras eller stoppas i fack. Det är en av farorna med att vara vidöppen, flexibel och oskyldig. Man är ett lätt rov för dem som suger ut, använder andra som soptunnor för sitt eget avfall. Det är verkligen lika lätt att lura ett gott hjärta som att föra ett barn bakom ljuset.

Så det gäller att alltid väga upp, att alltid ha ett grundmurat skydd mot illasinnande, förklädda attacker, nämligen goda vänner som alltid står på ens sida, som oförväget är beredda att intyga ens förträfflighet, ens goda avsikter och som aldrig skulle använda ens svagheter eller hemligheter emot en.

Låtom oss hålla oss till sådana.

Jag tror inte riktigt Du förstod vad jag ville säga Dig. Jag blottade för en sekund min djupaste rädsla. Och önskan. Ikväll räcker inte orden till. Så då måste fingrarna få dansa över tangentbordet utan inblandning.   

    Ibland mitt i promenaden snubblar en människa över rot eller trädgren. Hon faller och tappar både glasögon och fickur. Sedan reser hon sig på armbågarna och kontrollerar om benen är brutna, analyserar vad som hänt och försöker sakta komma på fötter. Men där nere bland halvmultna löv och knastrande barr får hon plötsligt syn på skatter som i ett annat perspektiv varit osynliga. Somliga väljer att ligga kvar en stund, liksom för att ställa in skärpan och räkna ut hur guldet ska bärgas. Andra har bråttom upp och hinner inte memorera fakta. De kommer inte att hitta tilbaka.

Kanske är det så att alla dessa misslyckanden vi genomlidit, bara bidragit med en enda i sanning bra och dyrbar sak: att vi hittade varann. I dessa tider med fullmatad tids-och tillfredställelseagenda, vill jag väl ändå försöka vara bara trivial, vara så naken och otrimmad som aldrig jag varit förr.

Och för en gångs skull så dristar jag mig att berätta för dig om det där som skrämmer mig mest; ta då hand om mina förtroenden och vänd inte min gråa vardagsoro emot mig. Låt mig inte sitta ensam när Du sett det oändligt vanliga och wettextrase-tråk-vardagliga mitt hjärta är till brädden fyllt av.

Så ska jag nog älska Dig så Du blir både förvånad och stolt.

Gryningsljuset är på ingång. Men så här dags sjunger bara fåglarna för några enstaka som inte sover, ty för oss mal tankarna högljudda i arla morgonkvarnen.

Kan inte bestämma vad texten nu ska ta vägen. Antingen följer vi  vägskylten "Mot stället där oro för pengar-framtid-barnens lycka-hur ska allt egentligen roddas runt?". Eller så traskar vi vidare mot soluppgången och funderar över hur märkligt det är att plötsligt upptäcka att andra människor lider av samma vanföreställningar, inre osäkerhet och avsakna av självdistans som man själv.

Men inget känns kul. Jag svettas och längtar efter kaffe. Vill bara sova och vakna och känna mig hel och bekymmerslös. Skulle vilja planera semestrar och grillkvällar och prata böcker och slå mitt kloka huvud mot någon annans pålitlighet. Är trött på att det är så ensamt. Avskyr vardagens stress och hopplöshet. Irritationen som alltid lurar i bakgrunden. Rädslan för otillräcklighet, skuld och av att hålla andan för länge. Jag lider av mental syrebrist.

Inget är beständigt. Allt är osäkert. Och det stör mig.

Ända sedan jag var sådär tjugofyra har jag trott att jag är överårig. Jag har tryckt in så mycket i mitt liv så i jämförelse med jämnåriga vänner har jag alltid befunnit mig i en annan tidsdimension. (Jag tänker mig det hela som om vi människor lever i parallella universum, med glasrutor emellan oss. Dessa har små samtalshål uppborrade så vi kan ha en viss kontakt, känna dofter av varandras tillvaro, kanske tom utbyta erfarenheter. Men vi kan inte gå in i varandras verklighet).

Inte så att jag blivit vice Vd på Atlas Copco, utforskat Borneos djungel eller brutit ny mark i Nevada. Inte alls. Jag har bara jobbat tidigast, flyttat först, fått flest barn, innehaft flest anställningar, pluggat mest. Och allt det här borde ju gett en slags stolthet över att livet innehållit en del bra. Men jag har känt precis tvärtom. Jag lever liksom på övertid.

När kommer man i fas med de andra? När blir man tillfredställd av tanken på att ha gått sin egen väg?

Är det någon som äger en liten sån där yxa som sitter fast på bussinnerväggen som ska användas till att krossa fönsterna vid händelse av nödsituationer?

Isåfall kan jag köpa den.

..nä, ett symposium om döden, snarare. Det är svårt att dö. Om nu någon missat det. Inte nog med att kroppen sviker och förfulas, du kommer också att förlora allt. Allt. Och som lök på laxen skall du helt solokvist vägen vandra ut. Det kallas existentiell ensamhet och det är ingen som förstår vad det betyder förrän liemannen viskat i örat att du är ändlig, förgänglig. Vanligtvis sker det samtidigt som farbror Doktorn berättar för dig att du har en DIAGNOS.

Men..klarar du att hålla dödsångesten och det magiska tänkandet stången så kan det bli riktigt vackert. Det är nu som medmänniskorna dyker upp. Det är en speciell ras i människosläktet som besitter förmågan att hysa respekt för din integritet, visa medkänsla utan att klibba och som klarar att sitta i samma soffa som du gör, trots att det enda som väller fram ur ditt hjärtas kammare är ett kvidande av skuld, ånger, oförlöst längtan och våldsamma känslor av att ha blivit orättvist behandlad av Gud.

Jag ska inte dö. Än. Och jag önskar så att min blotta närvaro tillsammans med en vän i dödens väntrum kan trösta. Bara lite lite. Då är jag nog nöjd.

.. är en besvärlig sak.

Jag förstår inte vad det är och hur man får ordning på den. Alla människor är tydligen i behov av ett visst mått grundad trygghet i sina liv. Frågan är var den kommer ifrån, hur man får tag i den och på vilket sätt den yttrar sig.

Vad kännetecknar en person utan grundtrygghet? Tja, egocentrering, kanske. Eller en ständig rörelse för att finna snabb bekräftelse. Skit samma av vilket slag. Kanske en benägenhet till trolöshet. Det verkar vara ett lidande iallafall. En jakt efter något som kan fylla en gnagande tomhet (för att nu låta extremt klyschig).

Ja, en annan kan ju sin Dr Phil: tala till ditt inre lilla barn med en pappas/mammas väna röst och berätta för det hur älskat det är (trots alla fula slöjdsaker det drar hem från skolan i parti och minut). Ty ditt värde är icke avhängigt det du gör mitt barn, blott din själva existens är nog för att du skall betraktas som älskvärd.

Jaja, det fungerar kanske under palmerna på en söderhavsö. Jag har svårt att se poängen i att lura barnet att tro att någon/något i samhället skulle älska det utan motprestation. Det kommer att anklaga en för att fört det bakom ljuset, var så säker.

Men ok, jag ska ge den en chans till att låta sig finnas, grundtryggheten. Jag ska leta djupt därinne och se om den kom som extrautrustning på min årsmodell.

Jag blir uppriktigt förvånad om jag hittar något.

.. ?

Nu för tiden är alla VUXNA människor coola och förmögna att på egen hand navigera och överblicka den fria marknaden. Det kan man läsa i alla veckotidningar. De pensionsparar, planerar veckomatsedlar, storhandlar mat utan tillsatser, byter jobb i rätt tid, bjuder hem strategiskt viktiga vänner, går till fotvården och mammografin, skaffar PT, yogar, reser utomlands och spelar cello på fritiden.

Ingen säger eller gör något oövertänkt. Inte om man är VUXEN och lärt sig ta eget ANSVAR för sina pengar, känslor, uttalanden eller sina LIV.

Är det då möjligt att vara spontan? Att inte alltid ha fog för allt man säger och tycker? Att man lovar saker som man inte har en aning om att man kan hålla? Att man kastar sig in i saker för att det KÄNNS rätt utan att sitta på ett enda fakta, utom sin magkänsla. Är det vuxet?

Är livet i själva verket alldeles för kort för att jobba på en arbetsplats som dödar en? Att stanna i ett äktenskap som kväver en? Att våga älska fast alla odds rimligen är emot en?

Hur säker måste man vara för att vara säker på att göra rätt?

 ..och smärtsamma erfarenheter vägen?

Tillbringade en eftermiddag igen med kollegorna på storsjukhusen här i vår vackra stad. Betraktade det ena trasiga, nedgågna och gulbleka vraket efter det andra passera förbi. På sjukhuscafeterian, i väntrummen och i korridorerna. Alla med samma uppgivna, tomma ögon. Väntande, vegeterande.

Hur klarar man att bli gammal? Hur klarar man att veta att de jag älskar dör ifrån mig? Att min ungdom och livskraft rinner ur mig. Att mitt inflytande över mitt eget liv faller ifrån mig i samma takt som håret efter cytostatikabehandlingen? Hur bara acceptera att varje fiber i kroppen skriker ut påminnelser om att mina dagar äro räknade?

Har det någon betydelse alls, att någon fortfarande minns? Sommardagar, milstolpar och bittra tårar. Essensen av ett människoliv. Lagras det någonstans när de bär ut oss med fötterna före? Kommer det någon till godo?

Men jag står inte ut av hur sorgligt det ändå är..

.. och vi kan bara stå där i de höga bränningarna, skrika oss hesa; "Lugna ner er, tidvågor! Dränk oss inte innan vi ens hunnit tänka efter!"

Att leva i nuet, att bara VARA, denna livets yttersta visdom, som  tusentals (minst) självhjälpsböcker på senare år sålt mången upplaga av, är i sanning en svår konst.(För denna uppvisning i tveksam meningsbyggnad, användning av felaktigt placerade kommatecken och  faktiskt helt i avsaknad av grammatiska rimligheter, skulle min svenskalärare givit mig underkänt. Dock, min konstnärliga frihet är stor i denna vår bloggosfär, så läs vidare)

Tiden ja, att bara vara är himlars svårt när verkligheten är beskaffad på så vis att tiden bara går. Det blir som att upphäva en naturlag: allt annat rör sig och jag ska sitta på en stol och ta det lugnt?

Det bästa vore ju om man reflexmässigt bara levde..som naturfolken ungefär.. stå och tugga larver en halv dag innan man bestämmer sig för om det är dags att gå och lägga sig eller kanske ta en portion till..herregud..man ska inte som västerlänningar i allmänhet, och svenskar i synnerhet, bli besatt av att fylla sina dagar med kvalitetstid. Det är som med mat. Om man bestämt sig för att inte äta så förbaskat mycket jämt, så är det plötsligt det enda man kan tänka på. Att man nu inte får..äta lite.. och hur sabla gott det är med kycklingpaj.. och skinkrullader..och rostat bröd..och..ja, då slutar det med att man oroar sig för vad som är kvalitet och inte, istället för att liksom bara flyta med.

Om man HAR något, tex yttre skönhet, en välartad familj, roligt på jobbet, status, givande relationer eller annat som traditionellt sett ger livet mening..så är det så rackarns svårt att stanna upp och NJUTA av av det..eftersom man JU VET ATT MAN KOMMER ATT FÖRLORA ALLT!  Med tiden.

Men Oj, jag glömde ju att tänka på att timglaset inte bara töms - det fylls ju också.

Så till slut kanske man levt klart, ätit sig mätt, sovit ut, sprungit i mål, packat ihop..ja, ni förstår (metaforerna tog slut de också)..så då stänger man sina babyblå på den sista dagen och är..nöjd??

.. om man vill bli av med sin polare (utan att verka elak eller för harig för att stå för vad man tycker).

1. Prata skit. Linda gärna in det så det låter som om du av känslohygieniska skäl bara lättar ditt hjärta för hugade lyssnare.

2. Svara inte på mail, SMS och/eller telefonsamtal. Hosta och snörvla om du blir konfronterad. En svår förkylning är ett skäl så gott som något.

3. Ring sena återbud. Skyll på att du plötsligt såg att ett av barnen hade hål i skon och att du nu måste ägna eftermiddagen på skovaruhuset. Avsluta gärna med "..och jag vet ju att DU om någon förstår hur en förälder måste prioritera".

4. Åk på utlandsresa/gå till stammispuben/klassträffen med annan gemensam polare och informera inte polare nr Ett förrän efteråt. Se förvirrad ut när kompisen undrar vad som står på och mumla bara..nej..jag måste tänkt på nåt annat..

5. Riktigt tarvliga saker som att vara otrogen med kompisens fru eller att hälla gift i polarens boxers matskål gör bara desperata människor. Pröva först att säga som det är. Det är visserligen inte roligt, men kan förhindra svartsjukedråp och/eller villkorlig dom. Och det kan det vara värt.

..än att han ger sitt liv för sina vänner.

Kan svårligen tänka mig att låta någon ta livet av mig för någon annans skull. Och är detta det som krävs för att vara en sann vän kan t.om jag räkna ut att det i stort sett bara är nyförlösta, ammande, hormonstinna mödrar som skulle sätta livslågan på spel, om någon händelsevis skulle råka slita babyn ur famnen på dem. Det kan ju inte rimligen kallas vänskap. Det är BARA romanfigurer som dör för varann. Det vet alla.

Ja, jo jag brukar hävda att jag har en tro, om någon frågar mig. Jag brukar framhålla hur vackert det är att tänka sig Gud som en god förälder som tar en i hand när man ramlar. Som talar en vänligt till rätta om man skulle irra åt fel håll och som med olika subtila medel (typ en blommande kvist om våren) sakteliga låter oss växa in i övertygelsen om att vi befinner oss på rätt ställe, i rätt sammanhang och gärna att vi är till nytta för miljoner.

Men det är ju aldrig så. Min tro är som eldat tidningspapper. Det faller ihop när man ens petar på det. Jag räknar inte med Gud. Jag räknar med mig själv. Jag gör det jag tror är bäst. Jag frågar ingen, inte ens Gud.

Och så ur djupet av mitt medvetande så dyker återigen denna PÅSKtext upp som jag älskar:

        Föraktat var han och övergiven av människor,
        en smärtornas man och förtrogen med krankhet;
        han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte,
        så föraktat, att vi höllo honom för intet.
        en det var våra krankheter han bar,
        våra smärtor, dem lade han på sig,
        medan vi höllo honom för att vara hemsökt,
        tuktad av Gud och pinad.
        Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull
        och slagen för våra missgärningars skull;
        näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid,
        och genom hans sår bliva vi helade.
 

Så vill jag i vanlig ordning bara gråta.Och kanske är det detta min stackars ruin til tro består av; att hoppet om den totala tilliten inte är riktigt död -än. Att vänskapen, när den är avskalad, statusbefriad och det enda som återstår, kanske kan rädda oss, rädda mig.

Ja, Gud oss bevare..