Nej, det hjälper inte att tänka nytt, tänka bra. Det går inte att borse från vem man präglats till att vara. Det går inte heller att fly sitt ansvar. Sitter fast. Dömd att stå ut till slutet. Välsignad med materiell rikedom: bostad, arbete, kläder och mat. Begåvad med ljuvliga barnaskratt, stökiga tonåringar, skogens svala helighet.
Och ändå. Jag kan inte leva mitt liv, ty själva existensen av det som är jag är en omöjlighet. Jag är som kung Midas fast tvärtom - allt jag rör vid blir skit. Dåligt. Trots de bästa intentioner.
Och nej, jag vill inte bli psykologiserad. Jag fattar visst att ingen människa är så usel att hon borde räknas ut. Tro mig, jag vet allt om vrak.
Men jag fixar det inte. Så jag får be till den gode Guden att han ger mig kraft att finnas där för mina barn och att de inte ser igenom mig förrän de är fullt utrustade att leva sina egna liv. De kan ju tanka hos andra, också.
Han där inne i mitt sovrum sover ruset av sig och kallade mig sjuk i huvudet 57 ggr inatt. Han älskar mig, nämligen.
Så jag ska denna dag be denne 110 kilos man packa sin väska och låta mig och min sjuka värld vara ifred. Inte för att det gör mig så mycket. Jag kan nog bära det mesta, men barnen ska inte växa upp med alkoholens förbannelse. Mig får de stå ut med, men sen är det nog.
Önska mig lycka till!
Postat i: Kärlek&Sex Permalink Kommentarer [5]
Det finns ett avsnitt i tv-serien Seinfeld där den halvfeta, oattraktiva kompisen George Constanza äntligen hittar receptet för total framgång: han sätter i system att alltid göra tvärtom mot sin första impuls.
Allt lyckas plötsligt, han får alla tjejer han vill ha, rikedom och slutligen ett toppjobb som manager för ett fotbollslag. Tills han börjar svikta i omdöme och plöjer på i sina gamla hjulspår. De som osvikligen leder fram till den han egentligen är: någon som pga sin oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar är dömd att leva som förlorare.
Jag tänker ofta på George, förstår att någonting stämmer in väldigt bra på hur jag lever mitt liv. Egentligen inte särskilt omedvetet, men någonstans tenderar jag att upprepa mina misstag. Om och om igen. Ilskan över eventuell orättfärdig behandling växer till allt under det att jag rationaliserar bort allt genom förnuftiga resonemang. Tills den dag jag exploderar och krevaden sätter djupa outplånliga spår i min omgivning. Sedan ska all energi gå åt att hantera ångest och dåligt samvete över min uselhet.
Jag vill så gärna vara lugn. Jag vill tala långsamt och kärleksfullt. Jag vill kunna backa i stridens hetta och reagera på stress som en sengångare i kvällssolen. Jag vill kunna skjuta saker åt sidan eftersom jag väljer att prioritera kvalitet och lycka åt mina barn.
Jag villl!
Postat i: Allmänna funderingar Permalink Kommentarer [0]