Det slutar inte göra ont. Det verkar ligga latent där i mitt undermedvetna och likt ett virus i nervtrådarna stilla vänta på att aktiveras.

Som en sjukdom. Som om jag vore en bärare av en ärftlig defekt sorgegen. Som om jag fått beskedet om min beklagliga belägenhet för länge sedan och genomlevt alla faser av lamslagen chock, förtvivlan, utlevd fasa och  sedan perioden av jakt och hunger, revanschlusta och slutligen förlikningen.

Och så ska ju allt vara bra. Nyorientering.

Det enda jag möjligen kan hålla med om så här efteråt är att jag kan betrakta mitt liv lite utanförifrån numera. Jag står inte mitt i strömvirveln av kakafoni.

Så jag fortsätter sörja, fortsätter hoppa på vadstenarna över det strömma vattendraget och önskar att jag inte ska falla i.

Och det jag allra mest undviker är att låta någon veta, jag vill inte höra en enda gång till att jag "fastnat i sorgearbetet". För vad ska jag göra? Jag jobbar, snyter barn, planerar projekt, älskar, skrattar och lever mitt liv utan alltför stor bitterhet. Jag förväntar mig inte ett ögonblick någons medömkan eller förståelse.

Som morsan sa: "Vi träffade prästen som vigde er, men vi nämnde inte att allt gått åt helvete!

..och om hon haft förmågan att se in i mitt hjärta när hon uttalade de orden skulle hon fallit död ned till marken.

Men hon lever och har hälsan.