Ibland när det är natt alldeles för länge, kan det hända att människan tar till olika knep fär att mildra skumrasket. Det är ungefär samma som sak med de mentala trick en långdistanslöpare har för sig när hon håller på att gå in i väggen efter sådär tre mil.

Och lite beroende på hur väl man hunnit lära känna sina reaktioner när livet gör ont  - och då i överförd bemärkelse, vilken kännedom man har om sin fysiska förmåga vid längre tids ansträngning - kan man alltså välja hur man ska förhålla sig för att orka stå ut, kort och gott.

Men, igen, är dippen man ska hantera av djup och långvarig karaktär kan man börja misströsta. Tilliten till att saker fixar sig bara man härdar ut räcker liksom inte längre.

En populär strategi är att nonchalera smärtan. Det kan man tex göra genom att tänka på hur bra man har det och hur tacksam man är att barnen är friska och att vårsolen värmer. Löparen i sin tur förminskar sitt elände genom att tänka "underbart att alls komma i mål". Har man högt satta förväntningar - vilket är ett vanligt misstag nutidsmänniskan begår (eftersom hon tror att hon kan kontrollera allt ) - är detta inte riktigt ett framgångskoncept.

...precis nu kände jag att detta låter som en lärobok i krisbearbetning..aptrist. Orkar inte rapa upp nåt mer.

Det jag ville komma fram till är att ibland är man fan i mig helt lost. Det finns ingenting att egentligen göra mer än att se till att inte ta livet av sig eller att glömma packa väskorna med extravantar så dagisfröken inte blir putt.

Sedan sätter man en fot före den andre och undviker att titta för lång framför sig och inväntar att den goda fén ska uppenbara sig framför en på livets stig och svinga sitt trollspö och förvandla ens psyke till en gnistrande möjlighetskittel som kokar av goda idéer, framtidstro och UTAN ett spår av bitterhet.

Så vinner man ett marathonlopp, ta mig tusan!