I gund och botten är jag nog en ganska lycklig människa. Iallafall besitter jag en obestridlig glädje över att leva.
Förra veckan ramlade jag in på en föreläsning om dementa människor som fortfarande, trots förvirring, grava identitetsförluster och meningsluckor i tillvaron, tack vare ett kommunalt projekt kunde bo kvar hemma. Man mätte deras livskvalité genom att be dem ange grad av upplevd lycka på en skala av 1-5. Först fick vi alla fundera en stund på hur vi själva skulle gradera våra liv och jag tänkte direkt att jag är en klar trea.
Det visade sig att de flesta i föreläsningslokalen såg på saken som jag. Etablerade medelålderskvinnor med familj, utbildning och säkert råd att åka utomlands ibland. Treor. Trots fysisk hälsa, frihet att rösta och att gå ut och kolla in scillorna i den ljusgröna parkalle´n. Treor.
Vet ni vad alzheimersgänget tyckte livet var värt?
I genomsnitt 3 plus.
Postat i: Allmänna funderingar Permalink Kommentarer [2]
Nu får du ursäkta min okänslighet...
Kom de ihåg frågan då? ;)
Skrivet av kattlådan/soptunnan den 25 juni, 2011 kl. 12:06 #
haha..en liten stund kommer de nog ihåg det man frågar! Det jag satt och tänkte på var om de däremot bara kom ihåg det som var någorlunda bra i livet, vilket isåfall skulle vara ett välsignat tillstånd.
Fast de dementa är väl som vi andra; trots att man lyckas förpassa det som är obehagligt till det undermedvetna så känns det i kroppen ändå att något är fel.
Skrivet av bake-off den 27 juni, 2011 kl. 09:55 #