Det finns ett avsnitt i tv-serien Seinfeld där den halvfeta, oattraktiva kompisen George Constanza äntligen hittar receptet för total framgång: han sätter i system att alltid göra tvärtom mot sin första impuls.

Allt lyckas plötsligt, han får alla tjejer han vill ha, rikedom och slutligen ett toppjobb som manager för ett fotbollslag. Tills han börjar svikta i omdöme och plöjer på i sina gamla hjulspår. De som osvikligen leder fram till den han egentligen är: någon som pga sin oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar är dömd att leva som förlorare.

Jag tänker ofta på George, förstår att någonting stämmer in väldigt bra på hur jag lever mitt liv. Egentligen inte särskilt omedvetet, men någonstans tenderar jag att upprepa mina misstag. Om och om igen. Ilskan över eventuell orättfärdig behandling växer till allt under det att jag rationaliserar bort allt genom förnuftiga resonemang. Tills den dag jag exploderar och krevaden sätter djupa outplånliga spår i min omgivning. Sedan ska all energi gå åt att hantera ångest och dåligt samvete över min uselhet.

Jag vill så gärna vara lugn. Jag vill tala långsamt och kärleksfullt. Jag vill kunna backa i stridens hetta och reagera på stress som en sengångare i kvällssolen. Jag vill kunna skjuta saker åt sidan eftersom jag väljer att prioritera kvalitet och lycka åt mina barn.

Jag villl!