Jag har haft en tolv veckors lång sommarledighet. Idag arbetade jag min första dag efter uppehållet. Insåg ganska snabbt att jag inte är samma människa som stressad slängde igen laptoppen i börjaan av ljuva juni. Jag har glödgats i en sorts process som jag nu inte hoppas avstannar bara för att död, sjukdom, adminsitration, ansikten, namn, rutiner, bensinkort, lidande, statistik, hopplöshet, fackliga förhandlingar och hjärtskärande tårar kommer att invadera mig.

Jag kände direkt att livets tragik skrämmer mig. Jag har visst tappat min hud, och kanske också vanans skygglappar. Jag har blivit möjlig att såra.

Möjligen är det tvärtom. Kanske är min försvarsrustning nu så högteknologiskt överdrivet känslig att den aurabeklädda skölden (tänk Star-Trek och Enterprise) reagerar otroligt snabbt på saker som innnebär att jag identifierar mig för mycket med mina medmänniskors livsöde. Och att det visserligen är bra att få perspektiv på saker men att det är skadligt att oroa sig för något som man inte kan kontrollera. Som liv och död.

Jag vill bara ta vara på detta enda: kärleken, njutningen och det jag har JUST NU!

Ty det är livet som pågår.