ja, alltså kollegan och jag mötte upp inför vårens stora utomhussatsning. Vi tänkte oss väl ett par timmar för att kolla hållfastheten i bäckenben och ryggslut. Tanken är ju att i slutet av säsongen klara av knata de tre milen genom Lidingös terräng.

Vi höll väl i cirka enochenhalv, pulsklockorna tickade på med rätt procentsats, solen sken över skog och mark, pontonbron guppade försiktigt när vi njöt, samtalade och sprang över  Delsjöarnas vita is.

I sommar ska jag vara ledig två och en halv månad. Jag ska lämna mina arbetskamrater i sticket, ty någon vikarie utgår ej. Ingen verkar alltför sur över denna illojalitet från min sida, de undrar kanske snarare hur jag ska ha råd att finansiera detta tilltag. Det undrar jag också. 

Kollegan frågade försynt vad jag skulle GÖRA med all min lediga tid?? Jag svarade inte "tillbringa mer tid med barnen", eller "ta reda på vad jag vill här i livet" eller "halvlekspaus" eller nåt sånt. Jag satte igång och rabbla upp mer handfasta saker; köpa-installera mulltoa på landet, måla sommarstugeytterdörren blå, snygga upp/rätta till/göra fint.

Och så hoppades jag innerligen att allt det där ska komma tillbaka. Det som jag tror är ett uttryck för den kreativitet och behov av estetik, skönhet och ordning som varje människa någonstans har. Även om den kan ta sig uttryck på lite olika sätt (samla vackra fiskedrag, tvätta/utrusta bilen, kratta löv, möblera om, köpa tulpaner, sortera/införskaffa rätt verktyg i boden, måla, skulptera).

Det har varit så rörigt inuti mig, så ledsamt självupptaget panikslaget oroligt och sorgligt. Som om att bara för att jag än en gång förlorade drömmen om kärnfamiljen, slutade äga en arena för mina små livsbejakande projekt. Allt blev bara en jakt efter bedövningsmedel.

Men det verkar visst blåsa nya vindar :)