Nej, det hjälper inte att tänka nytt, tänka bra. Det går inte att borse från vem man präglats till att vara. Det går inte heller att fly sitt ansvar. Sitter fast. Dömd att stå ut till slutet. Välsignad med materiell rikedom: bostad, arbete, kläder och mat. Begåvad med ljuvliga barnaskratt, stökiga tonåringar, skogens svala helighet.

Och ändå. Jag kan inte leva mitt liv, ty själva existensen av det som är jag är en omöjlighet. Jag är som kung Midas fast tvärtom - allt jag rör vid blir skit. Dåligt. Trots de bästa intentioner.

Och nej, jag vill inte bli psykologiserad. Jag fattar visst att ingen människa är så usel att hon borde räknas ut. Tro mig, jag vet allt om vrak.

Men jag fixar det inte. Så jag får be till den gode Guden att han ger mig kraft att finnas där för mina barn och att de inte ser igenom mig förrän de är fullt utrustade att leva sina egna liv. De kan ju tanka hos andra, också.

Han där inne i mitt sovrum sover ruset av sig och kallade mig sjuk i huvudet 57 ggr inatt. Han älskar mig, nämligen.

Så jag ska denna dag be denne 110 kilos man packa sin väska och låta mig och min sjuka värld vara ifred. Inte för att det gör mig så mycket. Jag kan nog bära det mesta, men barnen ska inte växa upp med alkoholens förbannelse. Mig får de stå ut med, men sen är det nog.

Önska mig lycka till!