God förmiddag. Precis vaknat. Tagit mina första stapplande steg denna tisdag. Försöker fortfarande få riktining på dagen. För att se vart den bär. Se om den kommer vara nått att ha eller en sån där dag som man bara vill skrota så fort som möjligt.

Hoppas ni där ute i den "riktiga" världen kommer få en bra dag. En dag ni kommer minnas med glädje och värme när ni blir gamla och ser tillbaka på era liv. En sån där dag vi alla önskar skulle komma varje dag. men sanningen är ju att dom dagarna är sällsynta och kommer nästan aldrig.

men när dom väl kommer så ta hand om minnet och spara det långt back i hjärnan och kom ihåg hur den kändes. För man vet aldrig när man får uppleva den känslan igen.

Får försöka fördriva tiden med nått oväsentligt nonsens fram till 3 när man måste göra sig redo för jobbet. Kanske laga nån lunch eller kanske struntar i det idag. Måste vi verkligen äta varje dag ?

Kanske hoppar tillbaka ner i sängen ett par timmar till och bara slappar ? Vi får se.

Ensamheten mitt i livet

Ännu en dag mitt i livet.

Mitt i ensamheten mitt i världen mitt i tillvaron.

Även om det verkar vara glatt och lyckligt på utsidan så är det ändå ensamt i hjärtat. En ensamhet som gnager på själen. Gnager och gnager tills det inte finns nått kvar att gnaga på.

Tills det till slut bara återstår ett tomt skall utan möjlighet att känna känslor och fungera i en tvåsamhet. Och till slut spricker skallet och lämnar kvar ett fint damm på marken som vinden sveper bort. Och borta är då minnet av den människa som jag en gång var.

 Glömd och osaknad..
(Fredrik B)

  de ensamma hundarnas skall.

det blir ibland så
när man allt för länge vandrat i ensamma skogar
att stigarna blir igenvuxna
och snåren så väldigt täta

man blir liksom van
att klara natten ensam
finna tröst hos månen
och låta stjärnorna hålla ens hand

det blir ibland så
när man vandrar ensamma skogar
att man lär sig att hämta kraften
hos vindarna

men om molntäta nätter
när min stjärnvän släppt min hand
månen lämnar mig ensam
och vindarna flyr min stig

då önskar jag så jag går sönder
att de ensamma hundarnas skall
ändå vore rop
efter en annan människas famn.
(tovececilia)