Allt som har med känslor är verkligen svårt att nästla upp. Speciellt om det "råkar" bli så att man utvecklar känslor för fel person.

Jag vet precis hur jobbigt det är oavsett vilken ålder man har så är det alltid lika jobbigt och förödande att få känslor för "fel" person. 

Kärlek

Inte visste jag att livet
var så hårt
Inte visste jag att älska
var så svårt
För mina ögon finns bara du
För evigt, alltid och nu
Men du ger mig inte en blick
jag skulle nästan vara nöjd
med bara en nick

Extra jobbigt blir det om man ser eller ännu värre "umgås" med personen så gott som dagligen. Att gå och hålla såna känslor inombords under en längre tid är påfrestande både för kropp och själ. Till slut brister allt och man går sönder totalt. Man kanske tom blir så deprimerad att känslorna tillsammans med andra faktorer gör att man tom funderar på att göra riktigt dumma saker.

Saker som tex att tom fundera på att ta sitt eget liv. Som tur var är det inte ofta det går så långt utan stannar vid en jobbigt period i livet. Men i vissa fall går det längre. Been there done that.

Jag vågade inte

När jag pratade med dig
skulle jag velat skrika ut min glädje
men vågade inte
När du stod bredvid mig
skulle jag velat slänga mig om halsen på dig
men vågade inte
När jag såg dig på morgonen
skulle jag velat springa fram till dig
och pussa dig på kinden
men vågade inte

Rädsla spelar säker in till stor del i det stora hela. Att inte våga erkänna för en person att man faktiskt tycker om den. Kanske tom älskar personen. Men vad är det vi egentligen är rädda för ?

Rädsla för att bli nobbade? Rädsla att bli utskrattade ?`Rädsla för att bli retade av vår omgivning ? Kanske allt det och lite till.

Både rädslan och vår social status för att vi många gånger håller allt för mycket inom oss. Mycket som skulle behöva ventileras på ett eller annat sätt. Mycket som aldrig kommer ut och därför gnagger ner oss inifrån.

Kärlekskänslor

Ögon glittrar
Hjärtat dunkar
Kinderna rodnar
Händerna svettas
Kroppen blir varm
Detta är känslorna för kärlek
det underbaraste som finns

Jag skall villigt erkänna att jag hållit mycket kvar inom mig och gör det fortfarande. Tyvärr så är det ju bara man själv som blir lidande i slutändan. Att ha starka känslor för någon i ens närhet kan både vara himmelskt skönt och även djävulskt svårt.

Har varit där själv (är det fortfarande) och kommer säkert vara det en lång tid. Att man får känslor för någon är inte fel och man skall aldrig känna skuld för det. Man får bara hoppas att den man fattar tycke för förstår det och inte blir sur/förbannad. Så ta vara på er och ge er sjuttan på att jag fortfarande har känslor i hjärta och själ.

Fegis!
Ordet ekar inom mig.
Visst, jag är feg,
men anledningen är god..
Du!
Du är en av mina bästa vänner
Med dig kan jag tala om nástan allt,
det vill jag inte mista.
Men..
Jag känner något mer
något djupare
något stort, och skrämmande...
Rädsla!
Rädsla att förstöra vår vänskap.
Rädsla att gå för fort fram
Jag hoppas,
hoppas du förstår
min vånda, rädsla och längtan...
Jag hoppas
hoppas du förstår
att jag älskar dig!

Ville bara som avslutning skriva att jag nog aldrig kommer känna samma sak som jag känt/känner för fröken Johansson från Floby i Västergötland.

Ha ett bra liv och lev lycklig i alla dina dagar..

En bukett med rosor till dig...

När du är nära
känner jag glädje,
värme och lycka.
Varför?
Bara för att du är där...
Ändå har jag det svårt,
svårt att bestámma mig,
om du ska få veta
eller ej...