Efter att ha läst denna artikel i Svenska Dagbladet,
Trista lektioner släcker klassens ljus
är jag säker på att jag tillhörde de två procenten särbegåvade elever.
Innan skolan var jag nyfiken, vetgirig och hade lätt för att lära intellektuellt.
Jag kunde läsa, räkna och skriva.
Dessutom kunde jag klockan, alla världens flaggor och almanackan utantill.
I början av skoltiden hade jag så lätt för mig att jag inte behövde plugga. Och på högstadiet då det skulle pluggas och läsas läxor orkade jag inte med och jag gick ut grundskolan rejält skoltrött och uttråkad.
Min vetgirighet och nyfikenhet var som bortblåst och har sedan aldrig kommit i närheten av den nivå den var på innan jag började skolan.
Tack vare en inre kämpaglöd, anspråkslöshet och en förmåga att ta till vara korta trivsamma stunder har jag ändå klarat mig hyfsat genom livet.
Skolan har jag inte mycket att tacka för...
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]