Saknar min man, fast han är här..Men nånting är fel..Hela jag känner att något är galet...men kan inte sätta fingret på vad det är..Hans humörsvängningar är så jobbiga ibland att jag inte ens orkar prata med han..Säger man något så är taggarna utåt direkt..Spelar ingen roll vad man säger eller hur man säger..Ok, han har varit sjuk..Han har kommit ut ur ett mörker som heter duga..men det har ju hänt förr..Det har alltid varit jag som funnits vid hans sida...Det är alltid jag som stöttat han när det varit så illa att han inte velat finnas kvar på denna jord...Dag som natt har jag stöttat och blöttat han...I över 20 år har jag funnits vid hans sida...Men så fort han är ok igen så blir han helt annorlunda..Han är arg hela tiden...Det går inte att snacka alls med han överhuvudtaget..

Idag..nu vid 5-tiden..så vaknade jag och hade andnöd..som jag kan ha ibland...och som jag tar medicin för...så hade jag glömt att sätta fram medicinerna vid sängen..så att jag kan ta dierkt jag vaknar..det är ett måste för att jag ska orka gå upp..Jag försöker ropa på han..för jag märker att han itne finns i sängen..utan han är uppe..men jag hör han inte.så jag får försöka gå upp och hämta medicinerna själv...Han är inte hemma..Blir ju givetvis orolig..det tar mer och jag mår sämre..men jag tar mina mediciner...och sen hör jag hurhan kommer..och jag frågar var han varit och jag säger att jag var jätteorolig och att jag vaknade med andnöd och han inte var där..Han muttrar bara något ohörbart..han är jättespydig..Han hade gått till tvättstugan det fick jag ur han i alla fall..

Det spelar ingen roll vilken dag det är..vilken tid det är..han är spydig hela tiden mor mig..och jag märker hur han är mot andra..då är han jättetrevlig och jätteglad..men så fort vi blir ensamma igen så är han genast spydig och elak igen..så det måste bero på mig...Det måste vara fel på mig...och jag har många gånger frågat vad jag gör för fel...men han säger att det inte är något..Jag orkar inte ha det så här längre...Detta har pågått så länge nu..och i så många år att ajg orkar inte med hans humör längre..Det är alltid han som är perfekt..när han håller på så känns det som att han behandlar mig som ett barn..eller en som är omyndigförklarad..Han kommer in i perioder där han hela tiden ska städa, plocka, tvätta..och ingen vågar röra sig hemma..När dessa perioder är över då är han som vanligt...De kan pågå ett par veckor..sen när han är som vanligt..då är han en riktig slarver..Han lägger sina saker och sina kläder överallt..Och det är jag som får plocka..I över 20 år är det jag som fått plocka efter både han och barnen...Det har varit ett heltidsjobb att ta hand om familj plus att jag haft ett heltidsjobb utanför hemmet..Men så fort han är i dessa perioder så är man inte vatten värd för han..inte nån i familjen är det..Utan det är bara han som gäller då..man får nästan smyga här..Han svär och gormar hela tiden han håller på..

Men när han är sig själv så är han världens bästa man...och det är han jag älskar..inte den andra..Det är precis som att han är två i en...Men har jag stått ut så länge så kanske jag står ut ett tag till..Men medans det håller på så är det så jobbigt...Precis som att han inte ser eller har sett vad jag gjort under alla dessa år...Utan just nu är det bara han som gäller..