Nu har det snart gått en vecka sedan Svarten dog.
Det har varit sorgsna dagar.
Jag har gråtit, speciellt den första dagen.
Jag liksom “ser” honom överallt.
“Ser” hur han kikar fram bakom Tvn för att tala om att han vill gå ut.
Jag har flera gånger varit på väg att öppna ytterdörren
för att släppa in honom.
Jag har saknat att han kommer och möter en
i dörren när man kommer hem.
Jag har saknat att han står och väntar längst upp
när jag kommer upp för trappan.
Jag har saknat att hans krafsande när han öppnar toadörren
så fort jag går in där.
Jag har saknat när han kommer och puffar på mig
när det är matdags.
Jag har till och med saknat att jag hela tiden måste
kliva över honom så fort jag gör något i köket.
Jag saknar hela han, min 14-åriga katt.
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Det är så svårt att skriva om det här,
men jag känner att jag ändå måste få ner orden.
Att blogga kan ibland lösa upp känslosamma knutar.
Medans man får meningar på pränt bearbetar man sin sorg.
Men samtidigt blir det så definitivt, när man väl fått ner det.
Då kan man inte förneka det längre.
Då står det ju där i ord.
Mitt under trädgårdsarbetet (se nedan) i förra veckan
blev min katt hastigt dålig.
Han ville varken äta eller dricka och gick och gömde sig.
Under kvällen när alla åkt hem kom han fram,
började äta och var helt plötsligt som vanligt igen.
Dagen efter hände samma sak.
Men nu upptäckte jag att hans avföring var mycket mörk och
stenhård. Han som i flera månader varit på gränsen till diarré.
Sent på eftermiddagen ringde jag till veterinären och han sa att
Svarten förmodligen fått en blödning,
antingen i magen eller i tunntarmen.
Förmodligen beroende på kortisonet han stått på en längre tid.
Vi fick en tillfällig medicin och vi skulle avvakta över helgen.
Men redan här började vi tala om att det nu var dags...
Nåväl, han rättade faktiskt till sig över helgen och avföringen
blev ljusare, dock i en bekymrande liten mängd.
Vi bestämde oss därför att vänta.
Vi var inte beredda, vi ville ge honom (och oss)
en vecka till ifall det skulle rätta till sig ännu mer.
Men under veckan som följde så blev hans mage
allt känsligare för vad han än åt.
Han kräktes också några gånger.
De sista dagarna kunde vi bara ge honom kokt fisk,
vilket han inte blev mätt på.
Det hela blev olidligt och förmodligen la hans tarmar av helt.
På torsdagskvällen satt vi länge min dotter och jag och pratade.
Vi grät och tog beslutet som är så svårt att ta.
Beslutet att låta våran älskling få lämna detta liv
och få somna in för gott.
Så dagen efter, Fredagen den 19 Augusti kl 13.30
somnade Svarten in.
Det var så vackert.
Vi visades in i ett rum (samma vi varit i förut).
Dämpad belysning.
Ett tänt ljus.
Vi fick några minuter med honom innan.
Veterinären kom in och han fick en spruta.
Det var över på någon sekund.
Jag har beställt en urna som askan ska ligga i.
Han ska inte begravas.
Inte spridas ut för vinden.
Nej, han ska vara med mig.
Det vill jag och det tror jag min älskling vill.
Läs även andra bloggares åsikter om Katt, husdjur, sorg, avlivning,
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Idag på midsommarafton fyller min älskade katt hela 14 år!
Egentligen vet jag inte exakt datum men vi firar alltid på
midsommaraftonen för det är lättare att komma ihåg.
Då för 14 år sedan hyrde vi en stuga över midsommar.
Vi visste att kattmamman skulle ha när som helst,
men vi trodde det skulle hålla sig över helgen.
Men icke då.
När vi kom hem var där tre små söta kattungar i badbaljan.
En grå, med lite vitt på sig.
En vit, med lite grått på sig och en svart med vita tassar,
vit haka och mage.
Egentligen hade vi inte tänkt att behålla någon
så vi gav kattungarna bara tillfälliga namn:
Vitis, Gråis och Svarten.
En kattunge ville en granne ha och en annan fick flytta till storstaden,
men den tredje blev vi så förtjusta i att vi beslöt att behålla honom.
Behålla namnet fick han också- våran Svarten.
Jag har aldrig och kommer aldrig att få en bättre katt,
det är jag säker på.
Min sötnos är mer som en hund än en katt.
Han är så väluppfostrad och snäll att man baxnar ibland.
Man kan hålla på med honom hur mycket som helst
utan att han protesterar och hos
veterinären är han en mönsterkatt.
Han vet exakt vad han får och inte får göra här hemma.
Oftast räcker det med en blick från mig om han är på gång med något.
Någon sa att vi två ”pratar” med varandra och det stämmer allt.
Vi har ofta ögonkontakt och vet alltid var den andra är.
Oftast ligger han bredvid mig i soffan
och på natten sover han nedanför min säng,
fullt medveten om att han inte får sova i sängen.
Men lite bus är det allt i honom ibland.
Så fort jag går ner en våning eller åker hemifrån
så passar han allt på att hoppa upp både på
köksbordet och köksbänken.
Lite måste man få vara olydig - som katt!
Nu när han är lite äldre så har jag också märkt att han ibland kan bli lite mer retlig.
Han brukar säga till mer bestämt när han vill något, (oftast gäller det mat då).
Han jamar numera till med en bestämdhet han inte haft förut. *L*
Just för att han är oss så kär så är det med smärta i bröstet
jag tänker på att vi förmodligen inte får behålla honom så länge till.
Än så länge går det bra.
Han mår bra på en halv tablett kortison om dagen.
Diarrén har gett med sig.
Men frågan är hur länge det håller.
Det här blir kanske hans sista födelsedag!
Han ska allt få en riktig stor portion strömming av mig idag.
GRATTIS ÄLSKADE SVARTEN.
Och till Er andra säger jag
GLAD MIDSOMMAR
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Usch och Fy!
Vad här stinker i huset!
Min älskade kisse mår fortfarande inte bra.
Så fort vi sänker kortisonet så får han diarré igen.
Han står nu på en kvarts tablett sedan en vecka tillbaka,
samt att han får specialkost mot diarrén.
Men det hjälper inte.
Till råga på allt så missar han lådan också!
Jag som nyss har parkerat mig framför datorn
får genast avgå härifrån för lite skitgöra!!
Återkommer senare när luften är renare!
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Gubben har blivit sjuk igen!
Nu är det nog allvarligt!
För er som kommer ihåg var vi hos veterinären
för några veckor sedan.
De sa då att han hade en inflammation
antingen i levern eller gallan, eller både ock.
Han fick penicillin och kortison och har
sedan dess mått riktigt bra.
Vi var så glada så.
Men nu när kortisonet har trappats ner
(han får bara en halv nu varannan dag)
så har han hastigt blivit mycket sämre.
Jag är jätteorolig.
Han har spytt flera gånger och han har diarré.
Han har knappt ätit något idag heller.
Han är också väldigt trött och har sovit hela dagen.
Just nu ligger han bredvid mig, sötnosen
Han söker tröst och värme.
I morgon måste vi iväg till veterinären.
De sa ju att alla katter inte klarar det här.
Men min älskling MÅSTE bara klara sig - ett tag till.
Älskar honom så...
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Nu har gubben fått sin sista dos penicillin!
Pust!
Kortisonet ska han dock ha i flera veckor till.
Nu hoppas jag att den extrema hungern går över.
För han har dessa veckor ätit kopiöst.
Jag skulle vilja väga honom igen.
För tänk om han har gått upp alla kilon
vi har kämpat med i tre (!) år.
Det vore förödande!
I morgon måste jag nog börja dra ner på måltiderna.
Hoppas det går bara!
Tänkte få in ett kort jag tog på honom hos veterinären,
men det får vänta tills i morgon.
Jag och mobilen är fortfarande inte riktigt överens.
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Min lilla älskling var ju sjuk!
Jag berättade häromveckan hur orolig jag var över att
Svarten åt för dåligt.
Dagen efter inlägget for vi till veterinären.
De tog blodprover på honom och det visade sig att han
har en inflammation antingen i levern, gallan eller både och.
De trodde att han åt sämre för att han helt enkelt mådde illa.
Det här är visst allvarligt och det är inte många katter som klarar sig.
Dessutom är ju Svarten hela 14 år!
Min stackars älskling!
Han är ju det käraste vi har
och vi vill absolut inte mista honom nu.
Vi trodde ju någonstans att den här bantningen
var till gagn för honom,
men nu var han till och med för mager!
Usch, jag får så dåligt samvete
att jag pressat honom att gå ner i vikt.
Men man lyssnar ju på experterna när de säger...
..några hekto till, lite till …
Nu vet jag ju inte om det här beror på bantningen, men ändå.
Som tröst sa de att vi kom in så tidigt
så det är mycket möjligt att det rättar till sig.
Han har i alla fall fått penicillin och kortisontabletter!
Samt ett löfte om att äta (nästan) hur mycket som helst
och (nästan) vad som helst.
Snacka om att matte stack iväg och köpte kattmat på burk!
Och snacka om en glad katt!
För äter gör han nu - enormt!
Förmodligen ökad aptit av kortisonet, sa läkaren.
Men skiter gör han också - tyvärr ännu mer!
Han får grymma diarréer av penicillinet.
Allt rinner rätt igenom och det här kan ju inte vara bra.
Jag undrar hur mycket näring han får i sig egentligen.
Så just nu känns det som om det jag stoppar in i katten
från ett håll får jag ta rätt på från det andra hållet!
Sen brukar Svarten och mediciner vara ett gissel,
men vi har haft tur denna gång, för penicillinet smakar kött,
så det går ner med god aptit.
Kortisonet däremot har vi haft lite bekymmer med.
Men till slut kom jag på en cocktail som han accepterar:
Den består av:
2 delade räkor
En liten bit kött eller fisk
Lite ris
1 kortisontablett upplöst i vatten, med en droppe citron i
Liten mängd glass på toppen.
Mums!
Dessutom får han då och då lite A fil och
även lite Activia med blåbär.
Vi delar på allt, han och jag just nu.
Till och med kärleken.
En dag som denna.
Läs även andra bloggares åsikter om katt, inflammation, lever, galla, kortison,
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Jag har problem med min katt
och jag tänkte lufta mina bekymmer här
ifall någon kan råda mig vad jag ska göra.
Upptäcker samtidigt att jag inte skrivit
om min lilla älskling på väldigt länge.
Sist jag skrev vägde han 5,6 kilo och jag tyckte
han var färdigbantad.
Efter detta vägde vi honom en gång till
och då hade han gått ner ytterligare till 5,2 kilo.
Sen dess har vi inte vägt honom,
men gett honom samma foder,
fast lite mer i mängd.
Nu till mitt problem.
Dietmaten är väldigt dyr och vi har ju köpt den i nästan tre år
så vi vill försöka byta ut den successivt.
Dessutom blir han väldigt lös i magen av maten
och odören är minst sagt outhärdlig.
I början bytte jag ut lite mot ”In-Home”, för slöfockar,
samt bra för magen och lyckligtvis även odören.
Det gick först jättebra och han älskade sitt nya foder.
Sen började han få ont i tänderna igen och åt jättedåligt.
Jag var orolig att han inte fick i sig tillräckligt med näring.
Vi sköljde munnen på honom och det blev lite bättre igen.
Sen kom julen och som en kärleksfull matte
ville jag ge honom något gott i julklapp.
Vi slog in en pytteliten burk "Pussi"
som var hans älsklingsmat före bantningen.
Vår katt var nog den i huset som blev gladast för sin julklapp.
Han fick bara lite grann, men oj vad ivrig han blev.
Det där var så gott att matte blev riktigt rörd.
Nu efter jul krånglar tänderna igen - tror jag!?
Han äter periodvis väldigt dåligt trots att jag har försökt med allt möjligt:
Jag blöter upp dietmaten med vatten
- det duger ibland, men bara lite grann.
Jag har blött upp In-home maten.
- Det går inte alls ner.
Jag blandar pyttelite ”Pussi” med blöt dietmat
- det funkar bäst, men inte alltid.
Ibland äter han dietmaten som den är,
men jag misstänker att han sväljer kulorna hela,
vilket gör att de sväller i magen och sen spyr han!
In home duger inte alls just nu
och jag har även försökt att krossa dem!
Jag är just nu väldigt villrådig om hur jag ska göra?
Ibland ser jag att han tuggar precis som vanligt!
Så det är tveksamt om det är fel på tänderna!
Vi borstar tänderna på honom varje dag med ett speciellt medel.
Han får även flourgodis varje dag.
Tror ni att allt är ett spel för att få burkmat fullt ut igen?
Kom gärna med tips!
Läs även andra bloggares åsikter om Katt, kattmat, dietmat, matvägran
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Kompletterar med ett nytaget kort på älsklingen:
Visst ser han lite smalare ut !! :) :)
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Äntligen!
Vi har gjort den sista vägningsresan med Svarten idag.
En resa där han för ovanlighetens skull var knäpptyst.
Han skrek inte alls som han brukade.
Väl framme fick vi nästan chocken när vi såg vad vågen stod på.
5,6 Kilo!
Målvikten var ju 5,5 så vi kan så gott som betrakta honom
som färdigbantad nu.
Äntligen igen!
Visserligen berodde nog den sista viktnedgången på
att han ätit dåligt den senaste veckan.
Den nya maten var ju inte bra och jag misstänkte faktiskt
att han bitit sönder en tand.
Veterinären kollade i munnen men han hade bara lite tandsten
och han var lite röd i tandköttet.
De vägrade dock att ta tillbaka maten,
vilket jag blir ytterst förgrymmad över.
För jag hävdar fortfarande att den där maten var
alldeles för hård att bita i för en så pass gammal katt.
Fast mest blir jag sur på mig själv som hela tiden
låter mig övertalas av andra.
Nu köpte vi i alla fall maten som han haft innan
och som var den bästa av all mat vi testat.
Det bästa är nog att han får stå kvar på den sorten
trots att bantningen nu är över.
Vi ska ge honom samma mängd ett tag till,
men sen kan vi öka mängden.
Härligt!
Nästan två års kämpande är över.
Han har (och vi med) varit jätteduktig.
Det var i Maj 2008 som vi fattade beslutet att banta ner honom.
Vi var då på seniorkontroll och han vägde hela nio kilo!
I dag är jag glad att vi klarade av det.
Framför allt att vi stått ut med allt tiggande.
Annars hade han förmodligen inte ens överlevt den sommaren.
Nu får vi innerligt hoppas att han får vara frisk i övrigt i några år till.
Han är ju en mycket älskad kisse.
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]
Skit också!
Viktkontroll idag.
Jag hade stora förhoppningar om att gubben var klar med bantningen!
Men nej då!
Han har inte gått ner ett enda gram sen sist!
Jag måste dock erkänna att det är vårt fel.
Vi förutsatte att det var klart så han har fått festat på både julskinka,
någon ostbit och till och med en liten ostbåge då och då.
Suck, pust och stön!
Vi får nog räkna med ytterligare två månader.
Däremot köpte vi ett nytt foder.
Det var lite billigare och han verkar redan tycka om det.
Jaha...
Det är bara att kämpa på de sista hektona....
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Vi har varit på en ny vägning idag.
Varje gång får vi lika mycket beröm för att vi orkar.
Varje gång vill vi bara lägga av.
Varje gång blir vi övertalade att fortsätta.
5,9 kilo idag.
Nu är det bara 0,4 kilo kvar!
Kanske är det klart till Jul.
Kanske kan du då få smaka lite julskinka.
Vad säger du om det Svarten?
Läs även andra bloggares åsikter om katt, bantning, Svarten
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [9]
Svarten och jag har varit på viktkontroll. Nja, Svarten har blivit vägd, inte jag (!).
Nu är han nere i hela 6,35 kilo. Wow, det börjar närma sig...
Jag berättade hur mycket han spyr och vi ska testa en ny sorts mat nu i stället. Lika dyr, tyvärr men lite mildare mot magen. Dessutom ska han få lite, lite mer om dagen, vilket säkert gör honom överlycklig. Vi får väl se hur det här går.
Som present fick vi med oss en liten mojäng. En liten boll man kan lägga maten i. Sen är det meningen kissen själv ska rulla bollen för att få ut maten. Ha, ha, tänkte jag. Det här ska bli kul att testa när vi kommer hem. Men Svarten begrep inte alls det där. Det luktade ju mat om grejen men han förstod inte vitsen med det hela.Det blev matte som fick assistera med rullning.
Vaddå? Maten kommer ju på golvet? Matte? Vad är det för fel på en vanlig matskål?
Jag försökte ta kort på det hela, men varken jag, bollen eller Svarten var tillräckligt stilla för att det skulle bli något.
Läs om den här i stället.
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Efter ett besök hos Imma och Rufus matte, där de just nu har sorg, blev jag påmind om att jag inte skrivit om min egen älskning det senaste.
Ytterligare ett halvår har gått på bantnings projektet. Visst har det hänt en hel del. Han hade vid sista vägningen gått ner till ca 6,5 kilo. Men det är fortfarande ett kilo kvar. Sist hade han till och med lyckats gå upp ett hekto, så vi fick bakläxa.
Jag ska åka och väga honom nu till veckan och jag lutar åt att lägga av, hur än han ligger i vikt.
Vi orkar inte mer. Gubben har stått på samma mat så länge nu och det måste bara vara dags att byta foder. Vitsen är ju att matsäcken ska minska och det har den verkligen gjort. Den är så liten hans mage att han spyr varje gång han råkar få för mycket eller för tätt.
Dessutom är jag väldigt låst eftersom jag har delat upp maten i så många små portioner. Det var nog dumt, men nu går det inte att ändra. Jag har knappt någon chans att åka hemifrån bara för att katten ska ha mat så ofta. Ingen kattvakt står ut med detta duttande.
Så jag ska höra med veterinären om det inte räcker nu. Att gå ner från 9,2 kg till 5,5 kilo är ju nästan halva katten! (Det var någon som påpekade det för mig häromdagen).
Men det syns verrkligen på honom att han blivit smalare. Mycket piggare är han också. Häromdagen kom jag på honom med att fånga en mus. Det har han nog inte gjort på flera år, tror jag. Men han fick inte käka upp den, det såg allt matte till - stygga matte. Nejdå - absolut inte under bantningen.
Det var också länge sedan jag la upp ett kort på sötnosen.
Här kommer ett som min dotter tog i våras med mobilen.
Bilden har jag som skärmsläckare i mobilen.
Läs även andra bloggares åsikter om katt, Svarten, bantning, bantningsfoder
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [2]
Jag har glömt att berätta hur min kisse mår och hur det går med hans bantning. Jag har visst inte skrivit en rad om honom sen vi var på seniorkontrollen.
Det har nu gått 5 månader och det har varit och är fortfarande urjobbigt. Han tigger mat hela tiden. Han vägrar ibland att gå ut och jag får med alla medel försöka lura, eller ibland t o m bära ut honom. Nej helst vill han bara sitta eller ligga så nära köket och matskålen som möjligt. Ifall det är dags för mat. Så här har det varit nu i fem månader och både Svarten och jag är lite trötta på detta nu. Min mor tyckte det var djurplågeri.
Men det är väl bara att kämpa på för han går faktiskt sakta neråt. Från 8,9 kilo när vi började, till 7,2 kg nu vid den senaste vägningen. Han ska helst ner till 5,5 så det är en bra bit kvar.
Däremot börjar det synas på honom nu. Han rör sig mycket lättare och han springer till och med emellanåt. När jag hade besök häromdagen, sa helt plötsligt en av tjejerna som inte sett honom på länge. - Har han gått ner? Det var mycket roligt att höra. Det ger mig en tröst och motivation att fortsätta när det ger resultat.
Men jobbigt är det att motstå sötnosen. Tänk er när han lägger huvudet på sned och lyfter ena tassen, då är det så man smälter. Han sätter sig också snällt bakom tröskeln som jag lärt honom och gör samma sak.
Sen är han bra lurig också. Han snor gärna åt sig en liten bit om man tappar något. Idag, mens jag var i duschen så hörde jag att han var uppe på bänken. Där stod tyvärr en liten skål med lite ostbågar kvar från igår. Gissa vem som varit och smaskat i sig några? Jag var sur på honom ganska länge efter det.
Nu är det dags för "nattamålet" innan vi somnar.....
Läs även andra bloggares åsikter om Katt, bantning, tigga, sötnos
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [8]
