Jag har ju glömt att berätta att jag var på bio i går.

 
Ingen har väl missat att den andra filmen från Stieg Larssons bok-triologi

 "Millennium" har haft premiär.

Den var var grymt bra gjord och jag är verkligen imponerad av regissören Daniel Alfredson. Han är visst son till Hasse Alfredsson. 

”Flickan som lekte med elden” är nog den av filmerna som innehåller mest action och själv säger han i SF´s tidning att det är just denna av de tre som han själv tycker bäst om. Utifrån böckerrna är jag god att hålla med honom.  

Noomi Rapace som Sahlander är suverän och likaså Mikael Nykvist. Men även
Paolo Roberto får godkänt. Jag kan tänka att han njöt när han fick agera i en biljakt mitt i stan.

Som så många andra så tillhör jag gruppen som bara älskar Stieg Larssons böcker. Speciellt tycker jag om hans sätt att skriva. Han kanske inte är så där poetiskt som många efterlyser utan skriver lättläst, med en medvetenhet om läsarens förmåga att leva sig in i och memorera det man läser.

 
I en del böcker man läser, med flera karaktärer,  kan det ibland vara svårt att hänga med vem som är vem. Speciellt när författaren väljer att redan tidigt i boken ibland kalla personer i bara förnamn och ibland i bara efternamn. Allt säkert för att få en variation, att inte upprepa sig. Men som läsare kan det vara lite förvirrande. (Speciellt om man ligger i sängen och nästan somnar och hjärnan går på halvfart!) Då får man gå tillbaka, vilket kan vara lite irriterande.

Stieg Larsson har i sina böcker full kontroll på sina karaktärer och vet precis när det är dags att släppa läsaren fri från en smärre karaktärs förklaring.
 
Kolla in en sak om ni ser filmen - en liten kul detalj som de fått in.
I en scen på "Millenniums" redaktion går kameran över rummet och man ser en hög med tidskrifter. Överst där ligger tidskriften "Expo" som författaren Stieg Larsson själv var med att starta.