Nu har det snart gått en vecka sedan Svarten dog.
Det har varit sorgsna dagar.
Jag har gråtit, speciellt den första dagen.
Jag liksom “ser” honom överallt.
“Ser” hur han kikar fram bakom Tvn för att tala om att han vill gå ut.
Jag har flera gånger varit på väg att öppna ytterdörren
för att släppa in honom.
Jag har saknat att han kommer och möter en
i dörren när man kommer hem.
Jag har saknat att han står och väntar längst upp
när jag kommer upp för trappan.
Jag har saknat att hans krafsande när han öppnar toadörren
så fort jag går in där.
Jag har saknat när han kommer och puffar på mig
när det är matdags.
Jag har till och med saknat att jag hela tiden måste
kliva över honom så fort jag gör något i köket.
Jag saknar hela han, min 14-åriga katt.
Postat i: Min andra älskling | Permalink | Kommentarer [0]









