Efter ett besök hos Imma och Rufus matte, där de just nu har sorg, blev jag påmind om att jag inte skrivit om min egen älskning det senaste.

Ytterligare ett halvår har gått på bantnings projektet. Visst har det hänt en hel del. Han hade vid sista vägningen gått ner till ca 6,5 kilo. Men det är fortfarande ett kilo kvar. Sist hade han till och med lyckats gå upp ett hekto, så vi fick bakläxa.

Jag ska åka och väga honom nu till veckan och jag lutar åt att lägga av, hur än han ligger i vikt.
Vi orkar inte mer. Gubben har stått på samma mat så länge nu och det måste bara vara dags att byta foder. Vitsen är ju att matsäcken ska minska och det har den verkligen gjort. Den är så liten hans mage att han spyr varje gång han råkar få för mycket eller för tätt.

Dessutom är jag väldigt låst eftersom jag har delat upp maten i så många små portioner. Det var nog dumt, men nu går det inte att ändra. Jag har knappt någon chans att åka hemifrån bara för att katten ska ha mat så ofta. Ingen kattvakt står ut med detta duttande.

Så jag ska höra med veterinären om det inte räcker nu. Att gå ner från 9,2 kg till 5,5 kilo är ju nästan halva katten!  (Det var någon som påpekade det för mig häromdagen). 

Men det syns verrkligen på honom att han blivit smalare. Mycket piggare är han också. Häromdagen kom jag på honom med att fånga en mus. Det har han nog inte gjort på flera år, tror jag. Men han fick inte käka upp den, det såg allt matte till - stygga matte. Nejdå - absolut inte under bantningen.

Det var också länge sedan jag la upp ett kort på sötnosen.
Här kommer ett som min dotter tog i våras med mobilen.

Bilden har jag som skärmsläckare i mobilen.