oj. det var evigheter sen. jag hoppar över till passagen ett par gånger per år för att titta in hos whaeva och liljones. alldeles i hemlighet smyger jag förbi och försäkrar mig om att de fortfarande... ja, finns.

men aldrig aldrig går jag hit, till mitt. vet inte varför egentligen.

började läsa bakifrån och sögs in i gammalt mörker som jag inte kom ihåg var riktigt så fruktansvärt mörkt. orkade inte särskilt långt, kom ett par sidor in och stannade här.

för precis så blev det. en dag, för lite mindre än två år sen träffade jag honom. och det var så enkelt.

det är det fortfarande.

så jag väntar. försöker vara neutral men inuti exploderar mina inälvor i kletig oro.

och jag vet redan vilken skada han kan komma att göra. för jag drömmer ju redan, hoppas, att det är nu, i år, i höst, med honom, som det kommer hända.

som jag kommer få älska igen.

hon spillde amarone över hela kashmirfilten

sorgsen sanning i sårbara stora blå

jag tycker om honom. han luktar gott. det är alltid de som är mest omvälvande. pojkarna som luktar gott.

osäkerhet blev katastrof helt i onödan

två alternativ blev plötsligt inget alls?

det är mörkt här men i köket är lampan tänd och jag undrar om han kommer komma in och säga god natt efter han hävt sin kropp upp och ner tillräckligt många gånger i dörröppningen jag kan se härifrån.

tydligen inte.

två pojkar en biancaneve total förvirring

en promenad runt mitt framtida liv

fem filmer massa vänner enorm jetlag

stockholm london philadelphia immigrations springa californien

sol familjära leenden sommarkväll semester snart

medialt beröm av jobbet gav business