Ibland kommer filmrepliker upp i min hjärna. Från filmer jag har sett om och om och om igen. En av dess filmer är Thelma & Louise. Tro det eller ej, men jag var arton första gången jag såg den och då hade den funnits i typ tolv år. Däremot tror jag inte att jag skulle uppskattat den om jag sett den i yngre ålder. Inte alls på samma sätt.

För ett tag sen var det nån som sa till mig att Thelma & Louise inte alls är någon film en tjej borde tycka om. För att de offergör kvinnorna. Thelma (Geena Davis) blir full och utsatt för ett våldtäktsförsök, Louise (Susan Sarandon) skjuter honom och där börjar de en bana som brottslingar. I början är de damiga med långa kjolar och blusar, när sedan saker och ting börjar spåra ur blir de annorlunda. De har skjutvapen, de är svettiga, skitiga och dricker whisky. De blir typiskt manliga. Kommissarien som är dem på spåren slår ner Brad Pitt (som snodde deras sista pengar) för att han gjort så att tjejerna fortsatte sin kriminella bana, genom att råna en affär för att få pengar. De är alltså offer. De är offer för de manliga stereotyperna; slöddren, svinen och våldtäktsmännen som visas i filmen. Kommissarien har ibland telefonkontakt med dem och försöker hjälpa dem, få dem att komma tillbaka så de kan prata om saken. Typ. Skulle detta förekomma i en film med manliga huvudroller?

Till slut har de kommit till vägs ände och (ja nu berättar jag slutet, men jag antar att alla sett filmen) jagade av poliser trampar de gasen i botten och bilen flyger ut över över Grand Canyon med bilen, lyckliga och äntligen fria. (Och jag ääälskar den filmmusiken som pampigt spelas då). De har flytt från sitt tidigare liv som hunsade fruar och äntligen skaffat sig ett eget liv. För detta måste de nu dö. Kommissarien springer efter och vill hejda dem. Vill hjälpa dem, prata med dem, tycker synd om dem.

Ja Thelma & Louise kan kanske vara väl enkelspårig. Men SOM jag älskar den filmen! Det är så befriande att få se lite svett och skitiga kläder och osminkade ansikten och naturligt snygga, coola tjejer! I många anda filmer ska "bad girls" (Gud vilket töntigt uttryck) oftast vara jäkligt välklädda och med snygg frisyr och oklanderligt ansikte. Och det känns aningen...orealistiskt.

Och filmrepliken som fastnat i huvudet (fråga mig inte varför) är: Only about a hundred people saw you cheek to cheek with him all night! Whos gonna believe that?! We just dont live in that kind of world, Thelma! God damn it, pull over." 

Igår fick jag någon sorts aha-upplevelse. Men den kom inte som ett varmt hammarslag rätt in i hjärtat utan det kom som en våg över mig ett bra tag efteråt och som påminde mig gång på gång. När jag i ett hörn stod intryckt i ett hörn på tunnelbanestation och lusläste programmet jag köpt innan. När jag beställde en grillad korv i Valhallagrillen, när jag slog mig ner i bussen som tyst tog mig hem igen och när jag lagt mig ner för att sova. När jag vaknade, när jag åt frukost, när jag gick...

Jag såg Jösses Flickor. Jag liksom upplevde Jösses Flickor. Jävlar vad bra den var. Fyra timmar lång föreställning med roliga, duktiga och engagerade tjejer. Det var som om man själv kunde kliva upp på scenen närsom helst och sjunga med, dansa med och de skulle välkomna en med öppna famnar.

En av de största teatersucceerna nånsin är ju bara något man inte får missa, så se den, se den, se den, ni blir inte besvikna.

...Ja vi kan! vi vill! vi törs! 

Idag var vi och hälsade på en nyfödd flickbebis. Inför besöket kände vi oss tvungna att köpa med oss en liten present till bebisen. Efter mycket velande hit och dit, diskussioner om ett par små söta tofflor som jag bestämt hävdade att vi skulle köpa i blått och inte rosa (man försöker ju på alla sätt och vis) bestämde vi oss till slut för att köpa en gosedjursanka med ett snöre i röven, i den skulle man dra i så spelades en söt melodi upp för en.

Tjejen i kassan som skulle slå in ankan frågade oss "Är det en pojke eller flicka?". Flicka sa vi varpå hon slet upp ett rosa presentpapper med såpbubblor och söta nallebjörnar på. Av hennes fråga att döma förstod jag att pojkpappret förmodligen var blått med bilar eller något. Jag ångrade mig enormt att jag inte svarat pojke bara därför.

Nu är jag 100% säker på att föräldrarna vet vilket kön bebisen har och jag är ganska säker på att den inte bryr sig ett dyft om vad för slags omslagspapper den har, så varför bemöda sig om pojk-eller flickpapper?

Det är de vuxna som bryr sig, kan ni tänka er vilken reaktion det skulle blivit om vi kommit med ett omslagspapper med bilar på? Ja för hon ska tidigt lära sig vad hon är för kön och vilka regler som följer med det,  och vad som är normalt att tycka om som flicka och vad som är onormalt att tycka som flicka.

För en flicka ska vara en flicka ska vara en flicka, ska vara en flicka....

Och då jävlar är det rosa som gäller, bebis eller inte.

Måste uppdatera lite för er vad gäller mina spaplaner: Alltså. Jag ska ha en egen liten mottagning i ett rum i vår källare där jag ska ha spabehandlingar. Jag försöker ihärdigt plugga på vad det innebär att vara egen företagare Det är nettointäkter, momsregistrering, skatter, bokföring och Djävulen och hans förbannade moster. Det är restaurering from scratch, men klinkers och kakel och måleri och dusch och faderullan (ska försöka mig på före-och efter bilder när allt är klart.)

Nu har jag ringt det företaget varifrån jag ska köpa in alla produkter. De sa att jag kommer finnas på deras hemsida, i nyhetsbrev och dessutom ska jag få en personlig rådgivare och gratis utbildningar. Vad som oroade mig är när de sa att det kommer bli en startorder på 30.000 för alla produkter och grejer som behövs. Och jag undrar vad de menar (självklart frågade jag inte). Menar de att jag ska punga ut med 30.000 för att köpa in alla grejer eller kommer jag få detta till värde av 30.000? Om inte måste jag ta lån och det känns lagom roligt.

Men det är jäkligt spännande. Äntigen får jag göra något som bara är mitt, mitt, mitt. Bygga upp nåt som är jag och mitt ansvar. Min bebis.

Sen behöver jag ett namn också. Min pappa föreslog Karins Källare. Jag tyckte det var gulligt, men det kanske är lite töntigt ändå. Nån annan som har ett förslag? Kanske räcker med att marknadsföra sig med sitt eget namn?

Har inte hört ett dugg från dem på väldigt länge, har ni? Men jag kommer ihåg att jag tyckte bra om dem när jag var yngre. Speciellt hennes (Dolores O`riordan) speciella  röst.

Zombie lär väl vara deras mest kända och en av mina favoriter!  

Jag har ett litet problem. Det har jag haft ända sen jag var väldigt liten. Jag är nämligen väldigt bra på att nästan svimma. Det vill säga jag blir grön i ansiktet, kallsvettig, mår illa, hjärtat slår och det svartnar för ögonen. Men jag svimmar aldrig. Jag bara sjunker ner på golvet, gatan, sängen, var jag nu befinner mig och vill dö. Eller i alla fall svimma så jag slipper må skit.

Varför jag vädigt ofta nästan svimmar beror antagligen på mitt fantastiskt låga blodtryck, min jättehöga förbränning av mat vilket i sin tur innebär snabbt fallande blodsocker. Samt min lilla skräck för blod i vissa sammanhang. Varför jag aldrig svimmar är för mig en gåta, det hade varit så mycket skönare under det där luciaget, under beep-testen på gympan, i skolan, på jobbet, med min massagekund eller på den där båten i Kroatien. Istället tror folk man är på väg att dö, när man i blindo famlar omkring för att få stöd av nån, letandes efter en toalett att spy på eller bara sjunker ner på golvet och vägrar svara på tilltal. Som på den där båten i Kroatien när jag efter kämpande av upprätthållandet av mitt huvud slutligen sjönk ner UNDER ett bord iställt för ett fullt fungerande knä som tillhörde min killes. Varpå en svensk läkare med brytning andades i mitt öra på mig och basunerade "Kaarin, Kaarin, du måste praata med mig" och "Hon har svaag puls, hon har svaag puls!". Och jag låg där oförmögen att säga att det går över, jag blir såhär ibland, ge mig lite vatten och en hink att spy i så är jag på fötter snart igen. För det är också ett problem, efter ett tag börjar jag må ruskigt illa, speciellt när folk vill trycka i mig bananer för att få upp blodsockret. Tro mig, det blir sämre.

Mina kompisar har varit med om mina nästan svimningar och vet att när vi går på stan och Karins mage börjar kurra gäller det att snabbt förse henne med något i matväg för att förhindra eventuell grön ansiktsfärg och tillsynes ej kontaktbar tjej.

Nu är det så att hela min familj är aningen svimningsbenägen. Mamma svimmade tydligen jämt när hon var ungre, min syrra kan inte ta blodprov eller skära sig i fingret utan att dimpa ner på ett golv. Men de lyckas i alla fall förlora medvetandet en stund, varför lyckas inte jag?

Jag skulle inte kommentera denna hjärtedag och inte nämna något om att det kanske är bättre att skänka några bidrag till Hjärtfonder eller annan valfri fond, istället för att köpa massa plasthjärtan och kort som man kan göra närhelst annars på året. Och nej jag, har inte skänkt några pengar idag, och ja jag har fått blommor och choklad, så jag är inte ett dugg bättre själv, men nu var det ju inte det här jag skulle tala om...

Jag bara hade en liten fundering på varför det bara är massa kvinnor med på reklamer förviktminskningsprogram som Viktväktarna? Finns det verkligen inga överviktiga män? Som skulle må bra av att gå ner ett par kilon? Eller är det bara så att kvinnor helt enkelt inte får må bra i en rund kropp?

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Skulle aldrig kunna stå och ösa ur mig ord och argumentera för mitt parti. Kommer någon med ett superargument för sitt parti skulle jag bli så övertygad och vilja byta direkt.

Jag vill inte passa in i en mall. Jag vill inte vara förutsägbar. Jag vill inte att folk ska säga: "Aha, du är feminist, då är du vänster". Inte för att jag är särskilt insatt i politiken (jag var ju nära att rösta blankt i förra valet) så känner jag mig varken mer åt höger eller vänster. Vissa vänsteråsikter håller jag med om, andra högeråsikter gillar jag bättre.

Hörde nånstans att man ska göra sig en ståndpunkt och agera därefter. Men så lever inte jag. Och jag pendlar mellan att kalla mig karaktärslös och lyhörd.

Mitt dissande av hårfrisörer till trots, min frisör gjorde ett enastående jobb med mitt hår och jag blev mer än nöjd. I några dagar har jag kråmat mig framför spegeln och högt uttlalat till pojkvännen att jag är såååå snygg i håret!

Vad är det första jag fick höra när jag igår träffade några manliga bekanta? "Hej Karin, vilket stort hår du har!" Kvällen fortsatte i samma anda. Karin "Hairy Spice" och "Du påminner om en liten trollunge"

Inte ett endaste "vad fin du är i håret" så långt örat kunde höra. Då hade jag kunnat tycka det var kul med retsamma kommentarer. Men vad hade jag väntat mig, män är kassa på att ge komplimanger. Inte för att jag vill att de ska ljuga, men jag vet ju fortfarande inte om de gillade mitt hår men retades ändå. Då är det ju ännu värre.

Där får man för att man tycker man är snygg.

Hälsningar Trollungen Hairy Spice

Jag tror jag bloggade om den tidningen för ungefär ett år sen, men nu har jag suttit och läst gamla nummer och kände mig sugen på att göra det igen.

Någon som kommer ihåg och läste Darling? En ganska alternativ och uttalat feministisk tidning, med förkärlek till musik och subkulturer. Riktigt intressanta artiklar och skön whatever-anda. Eller möjligen "Bry dig inte om vad andra säger, gör vad du känner för"-anda. De lade ner tidningen för ett par år sen, jag trodde att de gick i konkurs, men läste nu att Egmont som ägde den ville sälja och det ville de inte. Plus att de fick massor av aggressiva brev av folk som identifierade sig med tidningen och som kände sig svikna efter varje förändring. Så de fanns i fem år och lades ner 2002 om jag inte minns fel.

Vad jag vill säga är att jag inte funnit en liknande tidning. Och det är beklagansvärt.  

Min kille hade ny musik på datorn, Miss Li. Nyfiken satte jag på den och blev glatt överraskad.

Ta er tid att lyssna på de här låtarna!

Late night heart broken beat

Oh boy

High on you

När man sitter i frisörstolen hinner man snappa upp ganska mycket. Efter min lilla två timmars  hår-makeover kom jag fram till detta:

1. Jag tycker det är oerhört pinsamt med frisörer som är uppenbart ointresserade av mitt liv och ändå frågar standardfrågor som Vad  jobbar du med då? och Trivs du på jobbet då?. Så ska jag sitta och berätta medan frisörsaxen går, fullt medveten om att hon ger blanka fan i vad jag jobbar med eller om jag trivs. Hur vet jag att hon inte bryr sig? För att hon inte ställer en enda följdfråga, utan maler på som direkt ur manus. Håll klaffen istället, jag har inga problem med att sitta knäpptyst i stolen, om det inte finns vettigare saker att prata om.
   
   
2. Det gör förbannat ont i nacken när man ska bli blaskad i håret i tvättställen.
   
   
3. Hur tidningen Vecko-revyn verkligen dekat ner sig. Jag skiter fullständigt i Idol-Makus och Idol-Eriks jävla sexliv. Jag är fantastiskt ointresserad av vad Carola Häggqvist åt för lunch förra helgen eller vad Lindsey Lohan köper sina jävla kläder. Herregud, ytligare tidning får man leta efter, inte en enda seriös artikel. Ebba von Sydow är varje flickas fiende.
   
   
4. Det är roligare att lyssna på andras samtal. Idag snappade jag upp att man kan förstöra knäna om man dansar för hårt i högklackat. Och att det är förjävligt när polisen skjutsar hem jättefulla ungdomar till sina föräldrar som är minst lika packade.
   
   
5. Man ser hur man ser ut när man pratar och låtsasskrattar.

Jag har svårt att skilja på begreppen självkänsla, självbild och självförtroende. Jag tänkte kort säga hur jag uppfattar mig själv så kanske någon kan hjälpa mig:

• Jag är tillfredställd med hur jag ser ut. Några skavanker skulle jag velat ha annorlunda, men i det stora hela är jag nöjd. Är inte speciellt fåfäng och har inte svårt att gå till affäen i risigt hår och mjukisbyxor.
• Jag känner mig ofta lite dum och korkad, hatar att inte kunna ge snabba svar på tal, slänga käft eller vara så där härligt "kallpratig". Stirrar nån för länge på mig blir jag osäker och börjar irra med blicken, tvinna mitt hår eller liknande. Tror inte jag inger särskilt mycket respekt, har lite dålig hållning och svag röst.
  
• Jag är rädd för att pröva nya saker, rädd för att göra nya saker på egen hand. Ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att våga ge mig ut och prova nåt nytt.
  
• Jag vill gärna bli bekräftad för det jag gör. T ex på jobbet. Gör jag något bra och får beröm för det, suger jag åt mig som en svamp och minns det länge efter.
  
• Jag är MYCKET nyfiken på vad som sägs om mig. Jag tror och hoppas det är positivt och jag gissar på att de säger att jag är tyst men mycket trevlig!

Jag tror att självförtroendet är dåligt, sjävkänslan aningen bättre och självbilden helt ok om än lite bucklig.

Bloggen fortarande inte nerlagd...

Men. Anledningen till att jag funderar på det är att jag sitter för mycket framför  bloggen istället för att göra nåt produktivt. Som jag så jävla nytert skrev för ett tag sen att jag skulle göra. ENGAGEMANG, hur gick det med det? Skitdåligt.

Förresten är jag på uselt humör och gladare blir jag inte när jag läser Goddag yxskaft-bloggar med innehåll som "Stöd feminister, håriga fruntimmer behöver också kärlek". Både jättemoget och jätteskojigt.

Funderar på att slänga ett glas i väggen. Kanske känns bättre då.

Tack för era kommentarer förresten, betyder mycket.