Vårdyrket är kvinnodominerat. Många kvinnor som jobbar inom vården drabbas av den mystiska sjukdomen Fibromyalgi. Som vissa män skrattar åt. Typiskt kärringgnäll. Lite ont får man väl tåla.
Nu är det så att kvinnor inte kan mäta sig med män i styrka. En vältränad tjej kan möjligen mäta sig med en helt otränad kille. Möjligen. Ändå jobbar många kvinnor dagligen med tunga lyft, tyngre än många typiska mansjobb. Kanske sliter ut ryggen för att det inte finns tillräckligt med folk, det är stressigt för att de oftast är underbemannade, för att många vägrar jobba inom vården för att det är så jävla taskigt betalt och man får slita arslet av sig och får inga förmåner, aldrig åka på lyxiga konferenser, påkostade julbord eller kickoffs. För att det är så jävla otacksamt. Och många kvinnor får epitetet bitterfitta för att hon bränner ut sig och är ledsen när hon går till jobbet. Men får inte vara sjuk för då har hon inga pengar att leva på.
Intagningspoängen för omvårdnadsprogrammet i gymnasiet är löjligt låga. Jag hade högre krav på mig i högstadiet än i gymnasiet. Vem som helst kan komma in där. Är man tillräckligt skoltrött kan man söka in på programmet och sova sig igenom tre år. Och ändå få jobb. Som undersköterska. Som om vem som helst kan bli det. Så är det inte, jag har sett skräckexempel.
Jag har jobbat med gamla människor. Jag tycker om dem. Jag tycker om att komma hem till äldre damer och farbröder som behöver lite hjälp med tvätt och städning, kanske laga lite mat. Bli bjuden på en kopp kaffe och en bit bulle, prata lite. Höra historier om gamla tider. Se på gamla foton från när de var unga. Det är fantastiskt berikande. Och ändå ledsnade jag. Men inte fan ledsnade jag på de gamla. Jag tröttnade på stressen, slitgörat, att inte känna sig tillräcklig, på all personal som bara ville sitta och fika för att de var så jävla less. På lönen. Synd. Jag var ju annars en av dem som frivilligt ville jobba med sånt. Varför inte satsa på mig? Aldrig mer äldrevården, säger jag idag.
Den gamla kvinnosynen (som fortfarande blomstrar hos många) sade att kvinnor inte var kapabla att tänka logiskt, vad de dög till var att vara vårdaande, ta hand om hus och barn och make. Eftersom vården innefattar just omhändertagande kan jag inte dra någon annan slutsats än att de jobben som fortfarande räknas som viktigast är männens, inte de typiskt kvinnliga för då hade ju jag tjänat mer än min kille? Jag kanske hade kunnat göra nån karriär, blivit befordrad. Inte fått 250 kronor i löneförhöjning efter tre år inom vården.
Och så är det ett jävla tjat från antifeminister som säger att lönediskriminering är en myt. Jag är fucking tokdiskriminerad. Inte så konstigt att kvinnor drabbas av saker som fibromyalgi. Vi orkar inte, men inte en jävel hör oss.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [11]