När jag gick i högstadiet gick jag i en såkallad musikklass. Kriterierna för att man skulle få komma in var att, 1. kunna sjunga hjälpligt 2. spela ett instrument 3. Var något sånär musikalisk.

Nu låter detta ganska töntigt, men faktum var att musikklasserna var de coolaste klasserna på hela skolan. För det första samlades alla svinduktiga människor där, såna som har gått ganska långt i artistbranschen nu. De som kan sjunga som gudar, de som spelar teater och de som kan spela chopin på piano. Vi hade dessutom bästa betygen på hela skolan. Fråga mig inte hur det kunde vara så. Vi var på nåt sätt mognare, mer väluppfostrada än andra klasser. Jag hade högre krav på mig i nian än i gymnasiet. Dessutom favoriserade lärarna oss, vi tog stor plats, sjöng i centralhallen och satte upp konserter och musikaler i aulan. Sånt som alla klasser MÅSTE se på. Det var heller inte särskilt coolt att röka och skolka, det ansågs av oss omoget. Klart vi blev hatade. 7M, 8M och 9M var skällsord.

Som i de flesta klasser hade vi grupperingarna. Vi hade de supercoole, medelmåttorna och töntarna. Mot åttan började man dessutom se hur viktigt det var med märkeskläder. Där fanns också två coolhetsgrupper. De som köpte sina kläder på Filippa K, Kokaii, Tara Jarmon och Champagne. Och de som hade Whyred, Acne, Solo och Benetton. Dock hade alla Gul&Blå, till och med jag och min kompis som egentligen tyckte de tvar ganska töntigt att köpa en tröja på Champagne för 500 spänn, en exakt likdan man sett i h&m:s fönster för 99 kronor. Men Gul&Blå skulle alla ha. Alla gympakassar var Gul&Blå-kassar.

Jag tror jag tillhörde medlemåtte-gänget. Jag var alltså ingen tönt, men jag vara absolut inte supercool. Jag avskydde många i klassen, sådana som man tidigare umgåtts med, blev snart snobbar och det blev plötsligt väldigt viktigt vilka man umgicks med, var man köpte sina kläder och hur mycket man festade. Trots det hade i faktiskt ganska stor sammanhållning i klassen, vi hade roligt, vi satte upp två musikaler och i slutet av nian åkte vi buss till Prag för pengarna, där vi var på sightseeing på dagarna och drack Gin&Tonic i hotellbaren på kvällarna. Eller smet ut på disco. Vi var mogna (hmm), vi var smarta och vi var coola. Trots jobbiga perioder, sitter jag ibland och längtar tillbaka. Vi fick göra sånt inga andra klasser fick, jag älskade uppmärksamheten jag fick när de applåderade mig för mitt nyckelharpspel. (Jag var jääävligt duktig på den tiden, och hade så gott självförtroende att jag ensam ställde mig på scenen i aulan och spelade för 400 hatande elever.)

När vi var arton var de dags för en reunion. Alla som nånsin gått i muskklass skulle samlas för middag och en gemensam konsert. Man skulle sitta klassvis vid långbord. Jag konstaterade snabbt att inget förändrats. De coola pratade med de coola, töntarna satt i sitt hörn och medelmåttorna en klase för sig. Det var som i filmen Klassfesten, man var tillbaka i samma klass. Kläder och coolhet spelade plötsligt roll igen.

Nu har det snart gått åtta år sen vi slutade nian, och jag känner att jag aldrig igen vill träffa klassen. Hur mycket mognare man än blir, tror jag aldrig ränderna går ur och skulle vi träffas skulle det förmodigen handla om vem som lyckats bäst i livet. Så detta är för mig ett avslutat kapitel. Hur kul vi än hade, de vi våra bestämda roller och jag vill inte förpassas till en roll igen. Vissa saker ska man aldrig gräva upp igen.