Räck upp handen ni som tröttnat på mina inlägg om huvudvärk! Jag är ganska trött på den själv. Men jag tycker att när jag väl börjat skriva om den måste jag ju avsluta historien också. Inte för att den är avslutad, det här är bara ett avsnitt i mängden liksom och några upplösningar finns inte ännu.

Jag pratade med min chef häromdan och jag frågade lite hur jag skulle göra. Eftersom huvudvärken uppstår när jag gör något med kroppen är det kanske ingen bra ide att jobba på ett ställe där man jobbar med just kroppen. Lyft, vändningar och vridningar, mycket ensamarbete. Visst kan väl jag trycka i mig lite ipren och jobba på, men smärtan i huvet är ju liksom en signal för något. Så vi bestämde att jag skulle fixa ett sjukskrivningsintyg från läkaren. Kanske kunde han remittera mig vidare till en sjukgymnast eller kiropraktor eller så för en koll på nacken.

Igår ringde jag. Fick ett jäkligt otillfredsställande svar: Min vackre läkare har slutat. Jobbade som vikarie i två veckor. Så en helt annan läkare skulle läsa igenom mina journaler och sedan ringa mig idag. Och det gjorde han. Jag förklarade situationen. Jag orkar inte jobba med det jag gör under rådande omständigheter. Han sa att han skulle skriva ett intyg för en vecka framåt. Frågade om jag åt värktabletter. Jag sa ibland, de hjälper för stunden, men de botar mig ju knappast. Jag frågade om jag skulle få tag på en sjukgymnast, det tyckte han lät bra.  Jag hade närt ett litet hopp att han skulle säga nåt i stil med: "Aj, aj, aj. Det är bäst du får komma hit så kan jag ta en titt på dig. Det här måste vi gå vidare med. Du har ju haft ont i huvudet i nästan en månad nu."

Men vet ni vad han säger? "Har du provat voltaren?"

And so the story goes on.