Sen folk fick klart för sig att vi ska ha barn har nästan ingen missat att fråga: "När ska ni gifta er då?" En gammal, gammal tradition lever kvar. Med barn kommer bröllop. Eller tvärtom, med bröllop kommer barn 9 månader efter bröllopsnatten. Gift dig för fan, om du ska ha en unge, annars blir det ju en oäkting. Eller nåt. Sen har jag förstått att giftermål besitter en massa praktiska fördelar. Till exempel, Är man ogift och får barn måste mannen göra ett faderskapstest. (För man kan inte vänsterprassla om man är gift?).

Men i alla fall. Nej, vi ska inte gifta oss. Inte än på flera år. Det är osäkert om det över huvud taget blir nåt bröllop när min tråkiga sambo är osäker på om han vill. Och jag är inte den som tänker  tjata mig till ett bröllop.

Det betyder ju inte att jag inte planerar. Min bröllosplan är denna: För det första blir det borgerligt. Utomhus, för vi vi trots allt ha en massa gäster som tittar på när vi skrider fram till...till...gubben? Kvinnan? Vad heter det är det är borgerligt? En enkel klänning vill jag ha, med ett ljusblått liv a la korsett. Musik ska spelas. Sen ska det bli en skitrolig fest, där trubadurer spelar, där tal hålls för mig och min man. Ja...sen har jag visst inte planerat  mycket mer.

Men sedan? Sedan är jag någons fru. Jag är gift. Det låter så tråkigt. Och onödigt. Det är bröllpet som låter roligt. Äkenskapet kommer ju knalla på så som sambolivet har gjort, inget kommer förändras. Förutom på papperet. Så varför gifta sig? Ett fint minne kanske?