Man säger att det är så naturligt att föda barn. Det är det ju inte. Vad som är naturligt är att man vill dö medan man väntar på att öppna sig tio centimeter och värkarna känns som om nån mördar en inifrån (har jag hört). Det är naturligt att det kan komma ut en unge ur en. Det är helt fantastiskt egentligen vad två personer kan skapa. Men allt runt omkring en, alla maskiner, alla hjälpmedel och alla läkare, barnmorskor och undersköterskor som står bredda med sugklockor och diverse verktyg är jävlar i mig inte naturligt.

Så därför är jag inte ett enda jäkla dugg rädd inför förlossningen. Inte ett dugg. Kanske kommer det inte vet jag, men jag är beredd på att de kommer gör svinont. Och jag vet att går något snett så finns allt där som kan hjälpa mig, rädda mig. Hade jag fött på helt naturlig väg hade det inte funnits ett hjälpmedel där, DÅ hade jag varit rädd, för då had risken också funnits att jag skulle dö.

Vad jag dock får höra hela tiden är att det minsann är naturligt att vara rädd inför förlossningen. Jahapp? Jag läser boken Blod, svett och tårar. Intressant absolut, problemet är väl att hon förfäras över att kvinnor i t ex USA hellre gör kejsarsnitt än föder vaginalt. Varför är det något att förfäras över? Är man inte riktig kvinna om man inte föder vaginalt? Jag har ingen direkt lust med kejsarsnitt, men jag har absolut inget emot det. Vad som är på riktigt och det allra, allra väsentligaste är att man faktiskt sedan har en bebis som man ska ta hand om. På vilket sätt den kommer till är inte för mig viktigt. Jag är kvinna oavsett hur jag föder, när jag föder eller om jag inte föder alls. Och naturen måste inte vara nåt slags definition av vad som är manligt och kvinnligt eller manskvinnligt eller vad fan man nu är. Man är vad man gör sig till. Eller hur?

(Och bara för att jag sa att jag inte är nervös inför förlossnngen, kom inte med några skräckhistorier om vad som ändå kan gå fel.Tack)