rädslor som skaver mot kärlekens mjuka hörn, rispar den glatta ytan så att den inte längre glider smidigt i rätt riktning, rädslan för att ta fel och upptäcka kärlekens bedrägeri,

gamla kärleksdikter som jag inte lägre känner igen trots att jag själv skrivit dem,

dem dyker upp i lådor, i gamla mail,  i mina egna rader,

och jag måste bläddra i kalendern, skriva ner ett namn för att minnas hur orden kom till mig i ruset , hur övertygad jag var om att det var rätt,

och om det är fel denna gången också? om jag blir uttråkad och kritisk, om jag gör en fin människa illa?

eller om det är rätt och jag får allt jag pekar på i kärlekens skyltfönster?

vilja och inte vilja,

nära men inte för nära,

hjälp men låt mig klara mig på egen hand,

 håll om mig, men bara när jag vill,

bjud ut mig men boka inte upp min tid,

ta initiativ men bestäm inte över mig,

var bestämd, men ta ett nej med ett leende,

ta inte ett nej men övertala mig med ett skratt,

ge mig vad jag vill ha men räkna ut det utan att jag säger det,

var självständig och aktiv men tillgänglig för mig,

var impulsig och spontan och oändligt tålmodig,

var min guldkant, men solidarisk i vardagen,

gå vid min sida men följ inte efter mig,

framför allt ge inte upp!

Konstaterar krasst att jag aldrig skulle ha skrivit vissa texter om jag inte varit påverkad av förälskelse.

Lustigt att läsa en text och inte riktigt känna igen sig själv, som om någon annan hade skrivit. Rätt som det är hamnar jag där igen.

Alla dessa kategoriska uttalanden om att vilja vara för mig själv, önskan om egen tid, den tänka striden om mitt eget utrymme, fruktan för att någon annan skulle bestämma övar mig, rädslan för att någon skulle upptäcka hur jag egentligne är och inte vilja ha mig, alla dessa murar som restes som skydd mot närheten, nakenheten, mot att få själen synad..

Allt smälter sakta men säkert och ibland till och med lite snabbt, utan smärta, utan rädsla.

Kärlek ger mod, öppnar dörrar och fönster och släppper in ljuset, när jag får min själ synad upptäcker jag att den duger.

Kärlek vill närhet , vill värme, vill skratt, vill glädje.

Kärlek vill kärlek

att öppna antagningsbeskedet och fått reda på att man kommit in på drömutbildningen,

att köpa en lott och skrapa fram högsta vinsten,

att få reda på att man väntar barn,

att öppna brevet från sjukhuset och får reda på att det inte var cancer,

att ha fått lägenheten som man väntat på i 10 år,

sådant som gör att glädjen sprider sig genom kroppen, skrattet bubblar fram till ytan,

lusten att skrika högt, krama någon, vem som helst, ringa till alla man känner och berätta.

känslan som gör att man skulle kunna ge bussschaufören en puss.

men också den fysiska totala närvaron, skönheten, njutningen som

att dyka ner i ljummet , kristallklart, salt vatten med solglitter på ytan.

Den vanliga cykelvägen hem ser plötsligt annorlunda ut, morgonbrödet smakar på annat sätt, alla

dofter förstärks, alla problem får en ny lösning, alla skämt blir roliga.

rädslan smälter till en lite pöl ute bland blommorna och försvinner ljudlöst, jag vågar göra sådant jag

aldrig gjort.

kärlek är ett tillstånd, något man är, lever, andas i, kärleken har blivit en del av mig och det finns

ingen återvändo.

Stum och stel, med värkaden kropp efter helgens hårda övningar.Snälla! en hand på min rygg, en smekning, värme!  Ryggen värker, det ömmar i nacken, benen väger flera ton.

3 dagars ihärdigt trädgårdsarbete gör sig påmind i varje muskel. På lunchen går jag till apoteket efter hjälp. Sträcker fram asken med Voltaren mot kassörskan och ber om ett glas vatten direkt. Tanken om vad dem tror om mig flyger förbi mitt huvud. Det känns lite ofint att ha så ont att man börjar äta tabletter direkt vid kassan.

Mina orostankar byts ut till ett inre skratt, damen precis bakom mig lägger fram en fin rosa ask till kassörskan.  Geishakulor! Antagligen är hon mer upptagen med sin egna tankar om vad folk ska tänka eller med tankar på vad hon ska göra med dem.

Och jag såg mig själv som världens minst sexiga människa bredvid denna rulltiga, lagom tantiga dam 50+. Tänk så olika behov hon och jag hade denna lunch.....

Eller så hade hon läst att sex är bra som smärstillande?

Jag vill se dig le och att du går fram till mig med all självklarhet i världen. Du ska ha bestämt dig i förväg för att tycka om mig.

Jag vill att du visar mig dem finaste platser du känner till och öppnar alla dörrar, alla dina fönster med, särskilt till hjärtat.

med gjutjärnsmöbler, parasoler och gott kaffe. 15 minuters avsteg från rutinen, preciss som jag har längtat efter.

Nu tillbaka i verkligheten, med några människoöden i min hand.

Rötter gör att man växer fast, att det gör ont att ryckas loss eller att det blir för trångt i krukan..

Bakgrund är något som kan täckas över, eller förskönas eller helt enkelt bytas ut.

Snart ska jag leta upp en gammal bakgrund och köra dit min farmor hade sina rötter, nu är hennes rötter någon annastans men jag tror definitvt att det gjorde ont när hon rycktes upp för första gången.

Precis som det gjorde ont för mig när gropen jag hamnade i hade för kall och mager jord och det blåste kallt omkring mig.

Nu har jag byggt plank och spalje som skydd, luckrat upp jorden, gödslat med exotisk kompost, samt vattnar lagom.

Dags att börja blomma?

Så här, utan att ha planerat det, ur ingenstans..

minnet av texten som en gågn var en läxa  och sedan en blogg och nu plötsligt ett redskap.

"Att gå" kom till nytta igen.

då och då saknar jag den glädjen jag fick av att skriva. Var kom orden ifrån? Kankse är alla mina ord sagda?

Kanske är jag bara trött på alla ord jag hör att inget blir nytt?

Eller så är jag bara inte tillräckligt närvarande i mig själv.

min son har hittat en ny vän åt oss. Han är gammal, mycket gammal, men har glimten i ögat, skulle hellre dö en gå före mig genom en dörr, ber om ursäkt om vi kommer in om han inte har kavajen på sig och tycker att det är mycket oartigt att ta mer än en rätt åt gången i matsalen. Hels tska mna bli uppassad och han berättar gärna om när hans mamma mötte kungen (den gamla).

Han är den mest underbara gentleman jag någonsin har mött! Det är lätt attt känna sig som en utvald princessa när man promenerar bredvid honom. Han skickar alltid presenter men vill inte ha något tillbaka. Han menar att han inte vills amla på sig saker när han ändå komemr att dö snart, tvärtom, vi får alltmer saker skickade till vårt hem.

Jag vill inte ha någonting, jag vill bara att han ska leva så länge som möjligt så att jag får höra hans historier, blir pussad på handen och får höra om hur underbara min söner är!

Det är svårt att behöva acceptera att vänskapen är tidsbestämd av livet.

doften av uppvärmd jord, sprickfärdiga knoppar i morgonrusets trafikröra.

Fort svänger jag runt stationens pelare och slåss av ångorna av nybryggt kaffe, för ett ögonblick kan jag förnimma en pust av storstadliv.

hjärslagen, lusten, den smärtlösa vakenheten. Solglimten som dröjde sig kvar i huden och leendet.

Men också sömnlösheten, den aningslösa initiativförmåga, blommorna jag köpte till mig själv. Nästan förälskad i den röda färgen.

och sen, den förlamande tröttheten, sömndrucken baksmälla, rysning av obehag, kylan i den fuktiga kvällen.

måste hitta reglaget mellan handlingsförlamning och vårrus.

Jag dansar igen, började med stapplande steg i höstas och det har tagit månader att inte längre vingla runt på dem högklackade skorna. Nu behöver jag inte längre vänta långa stunder innan jag blir uppbjuden. Jag har blivit lite eftertraktad. Så löjligt det kan vara samma känsla som vid skoldanser i tonåren...

Lite gratishångel blir det i alla fall

Eller bara på besök? Jag vet inte riktigt, det slog mig att mitt liv har kommit i en annan sorts lunk än tidigare. Mer beständigt, mer på riktigt, inte längre i väntan på nästa steg. Så mycket strävan och jobb, så mycket kraft att hålla huvudet över ytan och plötsligt så är det inte längre strömt, utan en lagom bred flod, ännu ingen lagun, men där jag kan styra riktningen och farten.

Jag vill fortfarande kärleken, men inte som plåster på såren utan som grädde på moset!