hämtar nya bilen imorgon, snygg, smart, sexig... som ?
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
2 veckor sedan trodde jag att 2 otursveckor gick mot sitt slut! Då hade jag hunnit krocka och tvingats leta ny bil då den andra blev för dyr att reparera. En vecka senare laddas bilbatteriet ur i 10 minusgrader och jag får vänta 1 timme på bärgningsbilen (I mataffärens cafeteria, värre än krocken), dagen efter blir jag inlåst på kontoret (fredag kl 18.00) med larmet på, Securitas har också lite svårt att öppna dörren. Söndagen präglas av att det inte finns vatten i kranarna på hela dagen, måndagen av upptäckten att vattenstoppet har dödat min diskmakin.... katterna klagar över att dem endast fått några påläggskivor som mat, i stressen har jag helt glömt att handla.. Men så vänder det sakta till dagen då jag har sällskap till jobbet av äldste sonen, jobbet löper fint (förutom att kaffemuggen tömdes inne i väskan), "gästtränar" gratis på Fingymmet i grannstaden och får fantastisk massage, när jag kommer hem gör inte nacken ont längre och då kommer jag på ett trick som VVS-mannen lärde mig med diskmaskinen. Den återuppstår!
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
Idag var det verkligen värt att komma iväg, inte nog med den undersköna lättnaden att slippa nackont och huvudvärk, dessutom en fin samling av människor att fantisera om! Hela gänget var där! Den deprimerade militären, lika plågad som vanligt, latissimus dorsi, med sin alltid lika busiga leende, kunde lika gärna vara ett 6-årigt busfrö. Sen var också en gammal bekant från ungdomstiden, d alla flickors favorit, idag grånad medelåldesr med lite mage.., och sit men inte minst GYMKILLEN!
Underbar utsikt från min priviligiera de fösta rad på crosstrainern.
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
Sakta, sakta släppte spänningarna, värmen spred sig i musklerna, dunkandet i bakhuvudet tynade bort, det tog en halvtimme på gymmet inna effekten började, sen kändes det bara skönt resten av tiden. Det är underbart att kunna lindra sin egen smärta, men jag längtar ändå efter massage. Jag vill inte göra allting själv!
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
bultande, såprängande huvudvärk vars orsak inte går att urskilja. Gammal förkylning, nackspänning, trötthet? Alla massagetider i hela stan är fullbokade just nu, jag tror att jag måste till gymmet och försöka skaka loss nacken. Kankse gymkillen är där. Jag förstår fortfarande inte om han flörtar. Vad ska jag göra?
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
underdogskänslan, njutningen att kunna göra det som man ine kunde förr, och samtidigt konstatera att det inte är så speciellt. Lite Zlatankänsla för mig idag att kunna bjtuda mina söner på stadens fina hotellets julbord. Sådant som inte var ekonomiskt tillgängligt för oss för. Lutfiskpremiär efter över 30 år i sverige, och det smakade typ ingenting...
Att ha blivit både och, att längta efter jul och luciakänsla, att ha både julskinka och turrón på julbordet utan att behöva förkara mig.
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
Tittar igenom mina gamla inlägg, minns texten landningsbanan... inser att det finns andra saker än just landningsbanor för flygplan som kallas likadant, åtminstone enligt världens ultimata vaxningsexpert i Malmö.
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [0]
Det är nu nästan precis sex år sedan jag startade bloggen. Olycklig kärlek förde mig hit och jag fann ett nytt sätt at uttrycka mig, lärde mig om nya kommunikationsformer, det blev en fast punkt att ätervända till när dilemman behövde luftas, ett terapeutiskt rum utan skam. Jag är så tacksam för kommentarer jag fått, nya infallsvinklar utan några som helst egna intressen.
Jag har erfarit glädje och förvåning, förälskelse och tacksamhet, besvikelse och sorg, fått oförglömliga tips (Wonk bland anant). Jag hade redan upptäckt Laleh på egen hand, men genom bloggen blev hon mig kär, jag har fått bekräftelse på ordets magi. Tröst, hopp, beundran över människor som delar med sig......
Utildningarna är färdiga, barnen utflugna, renoveringen klar, trädgården uppgiven, företaget startat, kärleken väntar.
Postat i: Kloka modern Permalink
träna ofta så att det ger resultat, det ser ju konstigt ut annars när jag kaxigt har påstått att jag försöker träna lite varje dag..
Ha fina träningskläder, kanske, kanske lite smink, ja, jag vet.. men lite läppglans och maskara, så att det inte ser sminkat ut? Måste köpa ny sportbehå... och definitivt ta bort gammal nagellack INNAN träningen. Kanske tvätta bilen och gympapåsen.. kanske tänka på hur jag klärmig för att gå dit, om jag inte går direktfrån jobbet. Idag var det under all kritik... det syntes inte men jag hade fläckar, ja FLÄCKAR! på tröjan, för jag tórkade inte byta den innan jag gick hemifrån.
Min mormor skulle skämst ögonen ur sig, hon som alltid sa: tänk på att vara hel och ren när du går ut, du vet aldrig om du blir sjk och måste till sjukhuset, vad ska dem tänka då?
Ja, du vet aldrig när du träffar på gymkillen med en fin marmeladfläck på tröjärmen.
Postat i: Kloka modern Permalink
inte leta mer information,
lägga ner fantiserandet,
inte anpassa mina träningstider till dem jag vet han kan,
inte komma med några som helst förslag,
risken är överhängande att jag kan fixa till en dejt, där jag bestämmer regler och blir överlägsen, eller ännu värre att jag fantiserar ihop till en egen förälskelse och han inte är intresserad alls och mitt självförtroende sjunker som en sten, eller två.
Postat i: Kloka modern Permalink
Jag vill ju skriva av mig, men också att det ska bestå. Har kommit att upp skatta att gå tillbaka och läsa här. Plötsligt får jag perspektiv på tankar som jag hade för 5 eller 6 år sedan.
Gymkillen var från början busskillen. Vi pendlade med samma buss till grannstaden där vi jobbade och sågs kanske var 3:e månad eller mer sällan. Jag tyckte han såg sött ut, om än morgontrött. Jag har ingen aning om vad han tyckte. En av mina favoritsysselsättningar när jag har tid är att fantisera om andra människor. Jag hade mina små historier om bussresenärerna liksom jag har om dem på gymmet idag.
Jag fick för mig att han hade en ung flickvän, att dem nyligen flyttat ihop och att han var jurist på tingsrätten (kanske praktikant). Han gick alltid åt det hållet men jag kunde inte se vart han tog vägen för han har låååånga ben och gick alltid snabbare än jag.
Så en dag för dryga året sedan började jag igen på mitt gamla gym i min lilla stad. Där roade jag mig med att observera människor under tiden jag stod på crosstrainern. Mannen som ser ut som en kyckling, den serbiska olympiern, den deprimerade militären, gänget från Bangladesh i skjorta och lammullströja och så... busskillen! Numera gymkillen.
Jag blev ju lite glad över att se honom, ungefär som att få en andra säsong av sin favoritserie men i en annan kanal.
Nå ja, vi kände ju inte varandra och hade aldrig hälsat så det gjorde vi inte här heller, antagligen har inte han gjort den kopplingen mellan mig och bussresan.
Efter ett antal månader råkade vi stå och träna bredvid varandra, han började prata, några artighetsfraser, allmänt, men han fick en röst. Han var trevlig, uppenbarligen väluppfostrad, kompisar kom och stod och pratade med honom under tiden. Jag tyckte mig höra att han bodde med en tjej. Då och då såg jag honom med en söt, blond flicka på gymmet, han tränade ofta. Månaderna gick, mina gymbesök blev oregelbundna och under ett tag väldigt sporadiska, till jag kom igen för någon månad sen. Då sågs vi igen och han började hälsa som om vi vore gamla bekanta.
Han har ett otroligt fint leende, ett leende som ser äkta ut så det är inte svårt att återgälda det. Så höll vi på, vi log och hälsade om vi sågs, vinkade adjö om någon av oss gick när den andra var inom synhåll. För ett par månader sedan kom han fram och började prata, jag vet inte hur det gick till riktigt. Jag svara självklart och passade på att vara allmänt socialt uppmuntrande, jag ville gärna prata med honom för jag var så nyfiken.
Han konverserade lite, vi berättade om vad vi arbetade med, han med personalfrågor, vi är lite inom samma bransch makan man säga. Jag passade på att fråga om hans utbildning (dubbla examen den lille jäveln..) jag höll tyst om mina 4 examen. Men han verkade inte oroas över mitt yrke.
Jag gick för jag skulle på julfest, han önskade mig lycka till. Vi sågs igen dagen efter och han kom fram för att fråga hur jag hade haft det, gulligt av honom tyckte jag.
Sen sågs vi igen ett par gånger under veckan och småpratade, han kommer fram till mig när jag står på crosstrainer, då kan han bestämma när han ska gå? Han verkar ha många kompisar, blondinen lyser med sin frånvaro eller så kör hon hårt på någon zumba, afro, aerobicspass under tiden.
Idag kom han framtill mig igen, undrade hur min helg varit, kraslig svara jag och ångrade att jag inte istället berättade om alla mina trevliga möten med mina kompisar (oavsett nästäppa), han hade haft en lugn helg, söndagsmiddag med föräldrar, julfest med jobbet men lungt.. han vill verkligen ge ett seriöst intryck, eller så är han seriös som jag, social men utan att dricka?. Och så gick han iväg till någon station..
När jag var klar var han inte i närheten och jag började undra vad protokollet pekar på i denna situation. OM vi r gymbekanta, ska man då söka upp den andra för att säga hejdå? Är man ohyfsad om man inte gör det, för påflugen om man gör det? Kände mig som från en annan planet Jag gick utan att säga adjö.
I duschen och bastun funderade jag på denna märkliga relation, bekanta men okände, vi visste inte ens varandras namn! beslöt mig för at presentera mig nästa gång vi sågs.
Det skedde 10 minuter senare, han stod i foajén när jag kom ut, vi hade sällskap till parkeringen. Han hann berätta, snyggt invävt i samtalet at han var singel och tyckte det var skönt att ha sig själv at sköt, kunna träna etc, la orden rätt för att höra hur jag hade det. Jag bejakade mitt ensamboende men uteslöt det faktum att det endast pågått i 3 veckor sedan mitt yngsta barn flyttat hemifrån. Jag började misstänkta att killen dels flörtade, dels var inte många år över 30.
Han skulle hem , duscha , äta och läsa..jag berättade inte vad jag skulle..Men påpekade det faktum att vi inte visste vad vi hette. Vi skakade han, presenterade oss med förnamn. Han har ett vackert namn, och är sött och smart och har ett soligt leende. Jag blev väldigt medveten om min vinterjacka, min gympapåse, mina ögonpåsar och min otvättade bil.
Det tog min ingen tid att googla fram killen när jag kom hem. Han är 32 år, jag kände mig plötsligt oändligt gammal. Flörtar han med mig?
Postat i: Kloka modern Permalink
Neeeej! hela min fina text om mötet med honom bara försvann!!!
Postat i: Kloka modern Permalink
en bekant lovar att om du kokar upp lökskal med timjan, och kryddar med honung och rom så ska du hålla dig hostfri i 2 timmar.
Dessutom ska du drick upp dessa 4 deciliter.
Nåja, vad gör man inte för att inte hosta upp lungorna.
provar och rapporterar sen.
Postat i: Kloka modern Permalink
golvad av trötthet och hosta orkar jag inget annat än att rensa i min maillåda. vips! 3 år är tydligen ingen tid....och jag hittar till och med obesvarade mail. Kändes som igår!
Rensa, rensa, rensa, ladda ner bilder från brosdotterns, födelse, första födelsedagen, andra... hålla dåliga samvetet borta. Konstaterar i förbifarten att farmor fyller 90... trodde bara det skulle vara 89... hinner få iväg mailet i tid.
Mitt i det hela hittar jag en brevväxling med Ola. Ola äter glas framför tv-n efter att ha lämnat sina flickor, jag svarar att snart är våren här och vi kanske möts på spåret. Vem fan är Ola????
Jag har tydligen brevväxlat med denna man några veckor, han är antagligen trevlig och schysst, vi har aldrig träffats. Jag mindes inte ens att han existerat. Han höll mig sällskap via mail under några veckor för 3 år sedan. Jag vet inte varför vi slutade skriva. Konstaterar att jag är jättetrevlig och snäll och förstående (åtminstone via mail), men att jag inte ens minns att jag skrivit.
Bestämmer mig på fläcken att bara skriva till människor jag känner, har träffat och kommer att träffa. Aldrig mer skriva till okända personer som tar tid från syskonbarn, farmödrar, katter och vänner, och här, här skriver jag till mig själv.
Postat i: Kloka modern Permalink
Kapitel XXI Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exúpery
Då kom räven:
- God dag, sade räven.
- God dag, svarade Lille prinsen artigt. Han vände sig om men såg igenting.
- Jag är här, sade rösten, här under äppelträdet.
- Vem är du? Frågade Lille prinsen. Du är så näpen…
- Jag är en räv, sade räven.
- Kom och lek med mig”, föreslog Lille prinsen. ”Jag är så ledsen…”
- Jag kan inte leka med dig”, sa räven. ”Jag är inte tam”
- ”Åh, förlåt”, sa Lille prinsen.
Efter att ha funderat en stund tillade han:
- ”Vad innebär att vara ’tam’?”
- Du är tydligen inte hemma här, sade räven. Vad söker du?
- Jag söker människorna, sade Lille prinsen. ”Vad innebär att vara ’tam’?
- Människorna, sa räven, har gevär och jagar. Det är mycket obehagligt. De föder upp höns också. Det är det enda dem intresserar sig för. Söker du efter höns?
- Nej sade Lille prinsen. Jag söker vänner. ”Vad innebär att vara ’tam’?”
- ”Det är en konst som är nästan bortglömd” sa räven. ”Det betyder ’att fästa sig vid någon’…
- ”Fästa sig vid någon?”
- ”Ja visst”, sa räven. ”Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…”
- Jag börjar förstå, sade Lille prinsen. Det finns en blomma… jag tror att den har tämjt mig…
- Kanske det, sade räven. Man ser allt möjligt här på jorden.
- Åh, det är inte på jorden, sade Lille prinsen.
- Räven verkade mycket nyfiken.
- På en annan planet?
- Ja.
- Finns det jägare på den planeten?
- Nej!
- Det var intressant! Och höns?
- Nej.
- Aldrig är någonting fullkomligt, suckade räven och fortsatte: ”Mitt liv är enformigt, jag jagar höns och människorna jagar mig. Alla hönor liknar varandra och alla människor liknar varandra. Jag tycker det är lite långtråkigt. Om du tämjde mig skulle det lysa upp min tillvaro. Jag skulle känna igen ljudet av steg, som var olika alla andra. De andras steg kommer mig att försvinna under jorden. Dina steg skulle vara en locksång, som fick mig att titta upp ur lyan. Titta! Ser du sädesfältet där borta? Jag äter inte bröd. Säden är inte till någon glädje för mig. Sädesfält kommer mig inte att tänka på någonting. Och det är synd! Men du har hår som guld. Det blir härligt, då du har tämjt mig! Den guldgula säden ska föra tanken till dig. Och jag ska älska vinden som susar i säden…”
Räven tystnade och såg länge på Lille prinsen.
- ”Tämj mig, är du snäll!” sa han.
- ”Det skulle jag gärna göra”, svarade Lille prinsen. ”Men jag har så ont om tid. Jag måste skaffa mig vänner, och det är så mycket jag måste lära känna.”
- ”Man lär bara känna det man tämjer”, sa räven. ”Människorna har inte längre tid att riktigt bli bekanta med något. De köper färdiga saker i affärerna. Men eftersom det inte finns vänner att köpa i affärerna, har människorna inte längre några vänner. Om du vill ha en vän, så tämj mig!”
- ”Hur ska man göra då?” frågade Lille prinsen.
- ”Man måste ha mycket tålamod”, svarade räven. ”Först sätter du dig en bit ifrån mig, till exempel där borta i gräset. Jag tittar under lugg på dig, men du säger ingenting. Men för varje dag kan du sätta dig lite närmare…”
Nästa dag kom Lille prinsen tillbaka.
- Det hade varit bättre, om du hade kommit tillbaka vid samma tid, sade räven. OM du kommer till exempel klockan fyra på eftermiddagen, så hade jag börjat känna mig lycklig redan kl tre. Ju längre tiden lider desto lyckligare känner jag mig. Klockan fyra har jag redan börjat känna mig upprörd och orolig, jag får betala priset för lyckan! Men om du kommer när som helst, vet jag ju aldrig när jag kan börja ställa in mitt hjärta på dig.. det måste finnas en visst ritual.
- Vad är en ritual? Sade Lille prinsen-
- Lille prinsen tämjde alltså räven. Och när tiden var inne för honom att resa sin väg, sa räven:
- ”Åh! Jag kommer att gråta!”
- ”Det är ditt eget fel”, sa Lille prinsen. ”Jag ville dig inget ont, men du bad själv att jag skulle tämja dig…”
- ”Ja visst”, sa räven.
- ”Men nu kommer du att gråta”, sa Lille prinsen.
- ”Ja visst”, sa räven.
- ”Vad har du då för glädje av det hela?”
- ”Jag blir lyckligare när jag ser den gyllene säden.”
- Adjö, sade Lille prinsen.
- Adjö, sade räven. Nu ska du får höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
Postat i: Kloka modern Permalink Kommentarer [1]