Jag vill ju skriva av mig, men också att det ska bestå. Har kommit att upp skatta att gå tillbaka och läsa här. Plötsligt får jag perspektiv på tankar som jag hade för 5 eller 6 år sedan.

Gymkillen var från början busskillen. Vi pendlade med samma buss till grannstaden där vi jobbade och sågs kanske var 3:e månad eller mer sällan.  Jag tyckte han såg sött ut, om än morgontrött. Jag har ingen aning om vad han tyckte.  En av mina favoritsysselsättningar när jag har tid är att fantisera om andra människor. Jag hade mina små historier om bussresenärerna liksom jag har om dem på gymmet idag.

Jag fick för mig att han hade en ung flickvän, att dem nyligen flyttat ihop och att han var jurist på tingsrätten (kanske praktikant). Han gick alltid åt det hållet men jag kunde inte se vart han tog vägen för han har låååånga ben och gick alltid snabbare än jag.

Så en dag för dryga året sedan började jag igen på mitt gamla gym i min lilla stad. Där roade jag mig med att observera människor under tiden jag stod på crosstrainern. Mannen som ser ut som en kyckling, den serbiska olympiern, den deprimerade militären, gänget från Bangladesh i skjorta och lammullströja och så...  busskillen! Numera gymkillen.

Jag blev ju lite glad över att se honom, ungefär som att få en andra säsong av sin favoritserie men i en annan kanal.

Nå ja, vi kände ju inte varandra och hade aldrig hälsat så det gjorde vi inte här heller, antagligen har inte han gjort den kopplingen mellan mig och bussresan.

Efter ett antal månader råkade vi stå och träna bredvid varandra, han började prata, några artighetsfraser, allmänt, men han fick en röst. Han var trevlig, uppenbarligen väluppfostrad, kompisar kom och stod och pratade med honom under tiden. Jag tyckte mig höra att han bodde med en tjej. Då och då såg jag honom med en söt, blond flicka på gymmet, han tränade ofta.  Månaderna gick, mina gymbesök blev oregelbundna och under ett tag väldigt sporadiska, till jag kom igen för någon månad sen. Då sågs vi igen och han började hälsa som om vi vore gamla bekanta.

Han har ett otroligt fint leende, ett leende som ser äkta ut så det är inte svårt att återgälda det. Så höll vi på, vi log och hälsade om vi sågs, vinkade adjö om någon av oss gick när den andra var inom synhåll. För ett par månader sedan kom han fram och började prata, jag vet inte hur det gick till riktigt. Jag svara självklart och passade på att vara allmänt socialt uppmuntrande, jag ville gärna prata med honom för jag var så nyfiken.

Han konverserade lite, vi berättade om vad vi arbetade med, han med personalfrågor, vi är lite inom samma bransch makan man säga. Jag passade på att fråga om hans utbildning (dubbla examen den lille jäveln..) jag höll tyst om mina 4 examen. Men han verkade inte oroas över mitt yrke.

Jag gick för jag skulle på julfest, han önskade mig lycka till. Vi sågs igen dagen efter och han kom fram för att fråga hur jag hade haft det, gulligt av honom tyckte jag.

Sen sågs vi igen ett par gånger under veckan och småpratade, han kommer fram till mig när jag står på crosstrainer, då kan han bestämma när han ska gå? Han verkar ha många kompisar, blondinen lyser med sin frånvaro eller så kör hon hårt på någon zumba, afro, aerobicspass under tiden. 

Idag kom han framtill mig igen, undrade hur min helg varit, kraslig svara jag och ångrade att jag inte istället berättade om alla mina trevliga möten med mina kompisar (oavsett nästäppa), han hade haft en lugn helg, söndagsmiddag med föräldrar, julfest med jobbet men lungt.. han vill verkligen ge ett seriöst intryck, eller så är han seriös som jag, social men utan att dricka?. Och så gick han iväg till någon station..

När jag var klar var han inte i närheten och jag började undra vad protokollet pekar på i denna situation. OM vi r gymbekanta, ska man då söka upp den andra för att säga hejdå?  Är man ohyfsad om man inte gör det, för påflugen om man gör det? Kände mig som från en annan planet Jag gick utan att säga adjö.

I duschen och bastun funderade jag på denna märkliga relation, bekanta men okände, vi visste inte ens varandras namn! beslöt mig för at presentera mig nästa gång vi sågs.

Det skedde 10 minuter senare, han stod i foajén när jag kom ut, vi hade sällskap till parkeringen. Han hann berätta, snyggt invävt i samtalet at han var singel och tyckte det var skönt att ha sig själv at sköt, kunna träna etc, la orden rätt för att höra hur jag hade det. Jag bejakade mitt ensamboende men uteslöt det faktum att det endast pågått i 3 veckor sedan mitt yngsta barn flyttat hemifrån. Jag började misstänkta att killen dels flörtade, dels var inte många år över 30.

Han skulle hem , duscha , äta och läsa..jag berättade inte vad jag skulle..Men påpekade det faktum att vi inte visste vad vi hette. Vi skakade han, presenterade oss med förnamn. Han har ett vackert namn, och är sött och smart och har ett soligt leende. Jag blev väldigt medveten om min vinterjacka, min gympapåse, mina ögonpåsar och min otvättade bil.

Det tog min ingen tid att googla fram killen när jag kom hem. Han är 32 år, jag kände mig plötsligt oändligt gammal. Flörtar han med mig?